En tuff men schysst tackling. Den känslan hade jag när Emil Sylvegård proppade Sebastian Aho i sarghörnet med lite kvar att spela.
När Aho sedan åkte ut av egen maskin och Lindholm gick en rätt mesig kuddkrigsfight mot Sylvegård trodde jag att det skulle stanna där.
Därför blev jag lika förvånad som bekymrad när Rundblad efter match konstaterade hjärnskakning.
Jag klarar av benbrott och sjutton stygn i ansiktet – men hjärnskakningar är alltid, alltid, lika hemska.
Låt oss börja med det som det tyvärr kommer snackas mest om. Tacklingen.
I mina ögon en regelrätt och bra tackling. I ishockey måste närkontakten få finnas och utan några bröstvärmare eller rejäla tacklingar på öppen is ibland skulle inte sporten vara den sporten jag förälskat mig i. Nu kommer det mest troligt bli en avstängning på Sylvegård då bara namnet i sig räcker för DN. Lägg där till utgången, hjärnskakning.
Där sätter jag också mitt sista tecken om det. Jag vill inte skriva mer om tacklingen, anmälningen eller hjärnskakningen.
Jag lider med Sebastian som visat upp god form på sistone. Att han nu missar ett flertal matcher framöver är dock obetydligt. Att han får chansen att vårda sig och återhämta sig till 100 procent igen är A, O och allt därimellan.
Skit i hur många matcher han missar – tänk istället på hur han mår.
Och hur alla andra som den här säsongen och alla säsonger innan drabbats av denna typ av skada. Den allvarligaste, mest diskuterade och minst respekterade skadan.
Efter match fylls twitter av diskussioner om hur spelare satt i system att överdriva skador för att få med sig matchstraff , hur tacklingen inte var ful eller att Sylvegård inte gjort något fel.
Vad spelar det egentligen för roll? Hur vi än vrider på det åker ännu en spelare hem med hjärnskakning ikväll.
Ikväll en ung back till sin flickvän.
Imorgon en familjefar till sina barn (?).
Ni fattar vad jag menar – vi ser alldeles för mycket av dessa skador men slutar ändå aldrig att rikta fokuset mot allt annat än just vad som borde riktas på.Jag har lärt mig att drömmar är till för att förverkligas och även om de inte gör det så har du vågat drömma.
Därför vågar jag nu drömma om ett klimat där det inte längre spelar någon roll vilken färg du har på tröjan eller vilken kulör som rinner i dina kärl.
Där vi vid såna här situationer och skador släpper allt sånt för att istället rikta fokus på varför ännu en medmänniska åker hem med en hjärnskakning.
Låt det inte gå så långt att tacklingar förbjuds – men låt oss hitta ett sätt att förebygga dessa typer av skador på ett betydligt bättre sätt.
Utrustningen på en hockeyspelare för 10-20 år sedan kan inte mäta sig med dagens – ändå är hjärnskakningar minst lika, om inte mer, vanliga idag än då.
Hur? Jag vet inte. Men låt oss i alla fall lyfta frågan betydligt mer än vad vi redan gör.
Istället för att tjaffsa om oväsentligheter som vad andra spelare gör eller inte gör.
Eller om tacklingen var ful, inte ful eller DET FULASTE JAG NÅGONSIN SETT STÄNG AV HONOM PÅ LIVSTID.
Tack för mig.
Dröm!
ROBIN LINDGREN
