Modos guld blev startskottet för förfallet

Drygt sju timmar kvar till att pucken touchar isen i Fjällräven Center.
Där ett Modo – som hade behövt två hela säsonger plus ytterligare sex matcher för att nå Skellefteås poängskörd – med den allra vassaste av knivar mot strupen behöver ta poäng för att inte riskera att hamna i negativt kval.
Ett kval jag inte tror att de överlever.

För många klubbar brukar ett guld betyda startskottet på ett par framgångsrika år med talangfulla spelare som ansluter för att utvecklas i bra miljöer, stjärnspelare som kommer för att få vara med och vinna något samt en status som ett av landets främsta lag.
För Modo innebar SM-guldet 2006/2007 något helt annat och om det var en omättbar hybris eller helt enkelt fel människor på fel positioner inom föreningen låter jag vara osagt.
Fakta är dock att Modo inför guldsäsongen hade gått till nio raka slutspel och i det tionde alltså gått hela vägen. Då var Örnsköldsvik ett hockeymekka i sin fulla skepnad som skickat flera av vår tids största NHL-stjärnor över Atlanten.
Om guldet gjorde dem lika guldsjuka som den oklädda mannen i plommonstop och monokel som huserar i det fiktiva Ankeborg? Ja det verkar attans och sju spikars som så.
För de nio efterföljande åren har vi sett en hel stads flaggskepp mista sin identitet och gå från ett färgstarkt lag i rött och grönt – till det lag de är idag, grått och åter grått.
De senaste nio säsongerna har Modo bara tagit sig till slutspel tre gånger, och aldrig längre än första rundan. Två säsonger har det krävts negativt kval för att hålla sig kvar.
Och någonstans bland alla dessa mörka år, Kalle Anka referenser och kulörer känner jag ändå att den här säsongen är den absolut största besvikelsen.
Peter Forsberg var besviken på Börje 1994.
Idag borde hela Örnsköldsviks befolkning vara besvikna på Modo.

Det mesta talar nu också för att laget kommer tvingas kvala även i år.
Ifjol klarade de sig kvar då de hade turen att få möta ett Vita Hästen som inte ens var nära att kunna matcha dem och egentligen rätt nöjda med sin säsong redan innan matcherna mot Modo.
Den här säsongen kommer verkligheten bli någon helt annan och oavsett om det blir AIK, Tingsryd, Leksand eller Karlskoga är jag tveksam på om Modo klarar sig.
Ett lag bestående av transatlanter uppvuxna och fostrade i en hockeymiljö där negativa kval och risker att åka ur inte funnits. Överlevnadsinstinkten alltså obefintlig.
Som att släppa ned första bästa karaktär ur ”Ung och bortskämd” i en dystopisk värld med två dagars förnödenheter och en kniv.
Krydda den dåliga förutsättningen med att lagets ledande spelare, de unga spelarna från juniorverksamheten (!), som alla ryktas vara på väg bort och knappast känner den där desperationen att hålla kvar Modo i SHL.
Nej jag är ytterst tveksam till att det spelas SHL-ishockey i arenan därpucken om sju timmar släpps.
Och med sitt poängsnitt i årets säsong på blyga 0,93 poäng per match skulle Modo behöva 110 matcher för att nå upp till Skellefteås nuvarande poängskörd.
Bara en sån sak, för nio år sedan var verkligheten en annan.
Men så går det när fel personer hamnar på fel positioner.
Men för alla hängivna Modo-supportrars skull hoppas jag att laget på något sätt kvalar sig kvar och till nästa år byter ut allt som borde avgå.
Modo behövs.

Tack för moi, ciao!

ROBIN LINDGREN

ROBIN LINDGREN

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *