Lagbygget 16/17 – med kontraktsläget och rykten.

(uppdateras fortlöpande under våren)

DESSA HAR KONTRAKT ÖVER NÄSTA SÄSONG.
Målvakter (0 st):
-
Backar (5 st): Sebastian Aho, Niclas Burström, Tim Heed, Alexander Urbom, Fredrik Lindgren.
Forwards (6 st): Jimmie Ericsson, Pär Lindholm, Sebastian Ohlsson, Adam Pettersson, Mattias Ritola, Andreas Wingerli.

DESSA KONTRAKT GÅR UT.

Johan Backlund – Min känsla är att Backe blir en av två målvakter nästa säsong, tillsammans med en något yngre målvakt. KONTRAKTET FÖRLÄNGS.
Erik Hanses - Har i skymundan gjort en riktigt bra och stabil säsong. Skulle må bra av att komma till ett lag som satsar på honom, där han får vara förstamålvakt, och det tror jag inte Skellefteå kommer göra. Därför är känslan att ett eventuellt kontrakt kan erbjudas från Skellefteå men Erik tackar nej och flyttar. STANNAR EJ.
√ Markus Svensson
- Har på ett par år utvecklats till att bli seriens bästa målvakt, ja faktiskt en av de bästa svenska målvakterna på denna sida atlanten. Har stor chans att få vara med i VM även i vår. Detta har givetvis gjort avtryck och enligt uppgifter är det redan klart att Svensson lämnar efter denna säsong. Kommer att spela i KHL eller Växjö nästa säsong. STANNAR EJ.

Anton Lindholm - Om Colorado väljer att inte plocka över Anton är jag rätt säker på att han spelar i Skellefteå nästa säsong. Allt handlar om hur bra han spelar de resterande två månaderna och hur sommarens camp går. KONTRAKTET FÖRLÄNGS.
√ Arvid Lundberg
- Har även han, något i skymundan, gjort en riktigt stabil säsong där han framförallt utvecklat sitt defensiva spel och blivit betydligt säkrare med puck.
Tar enormt ansvar i numerärt underläge och tvekar inte att käka en puck för att hjälpa Skellefteå till poäng.Djurgården har visat intresse och kanske kan en säsong eller två i Stockholm locka för den unga backen och hans flickvän. 50/50STANNAR/STANNAR EJ.

Andrew Calof - Kom till Skellefteå inför förra säsongen som ett riktigt wildcard. Visade dock direkt vilken potential som fanns även om tempot och styrkan inte riktigt var på samma nivå som övriga i laget. Till denna säsongen har Andrew legat i hårdträning och nu håller han hög nivå i både tempo och styrka. Gör en kanonsäsong och är en matchvinnartyp med näsa för målet. Spelar på ett kontrakt värt betydligt mindre än vad liknande spelare gör och känslan är att Skellefteå inte kommer erbjuda Andrew vad han är värd. STANNAR EJ.
Erik Forssell - Skellefteås otroligt smarta och pålitliga center har börjat bli till åren vilket framförallt märks i tempot. Mot Linköping senast fick han ett friläge som aldrig hann bli farligt då det inte längre är några problem att åka ikapp Erik. Kompenserar detta med sin mentala närvaro och starka defensiv. Känslan är ändå att Skellefteå och Erik tackar varandra för trogen tjänst efter säsongen och att han med sin utbildning tar ett jobb i staden. Kanske fortsätter med hockeyn inom Lejons organisation? FÖRLÄNGS EJ.
Martin Lundberg
- Kommentarer överflödiga, egentligen räcker det att kolla reprisen av gårdagens norrderby för att greppa vilken utveckling Martin har gjort. Det började i mina ögon förra säsongen när han, efter massflykten, fick mer förtroende. I år har Martin visat upp ett spel på en helt ny nivå och just nu är han i mina ögon en av seriens bästa allround spelare. KONTRAKTET FÖRLÄNGS.
John Norman
- Precis som Martin har John gjort en makalös utveckling de senaste åren då han gått från att vara en snabbskrinnande forward till att vara en gamechanger som på egen hand vänder matcher. Kontraktet skulle ha förlängts redan under hösten för nu är känslan, och säkra uppgifter, att han efter säsongen lämnar för Djurgården. Borta bra, hemma bäst. STANNAR EJ.
Janne Pesonen - Har missat halva säsongen på grund av en jobbig skada men är nu äntligen på väg tillbaka i spel. Känns oerhört spelsugen och kan bli en faktor för Skellefteå i slutet av säsongen. Efter sista matchen är dock känslan att Pesonen lämnar för hemlandt. Uppgifter från flera håll gör gällande att Kärpät, som har tio forwards på kontrakt inför nästa säsong, lockar. STANNAR EJ.
Pontus Petterström - Kommer fortfarande till jobbet varje dag och täcker fler puckar än vad Skellefteås målvakter ibland behöver göra. Börjar dock, precis som Forssell, bli till åren och rollen Pontus fyller är inte en roll som är omöjlig att ersätta – även om han är Sveriges i särklass bästa spelare i numerärt underläge. Tror ändå han får en till säsong. KONTRAKTET FÖRLÄNGS.
Patrik Zackrisson
- Gör, precis som många andra i Skellefteå, sin livs säsong och ser starkare, skickligare och snabbare ut än när han kom ifjol. Har här fått den ro som krävts för att han ska få utvecklas och nu när han gjort det är känslan att han flyttar vidare. Mycket pekar på att han hamnar i Lugano, som har elva forwards på kontrakt nästa säsong. Där finns svågern Tony Mårtensson bland annat. STANNAR EJ.

Senhar Skellefteå två spelare vars utlåningar går ut efter denna säsongen, Marcus Pettersson och Axel Holmström.
Där är min känsla att bägge två blir utlånade till Skellefteå ännu en säsong.

****************************************************************************************

Dessa har Skellefteå ett intresse av inför nästa säsong:

√ Joakim Lindström.
Har meddelat att det står mellan SKA St Petersburg och Skellefteå AIK. Har inte alls levererat de siffror som förväntats av honom vilket gjort att han hamnat i en mer undanskymd roll i en tredjekedja med uppgiften att stänga ned motståndarlagens främsta enheter. I KHL har lagen bara fem platser för utländska spelare och känslan är att Lindström då inte kommer få en av dessa då lagen ofta söker spets för dessa platser – något som Lindström tyvärr inte visat sig vara.
Då återstår bara Skellefteå och det mesta pekar mot att han avslutar sin karriär i moderklubben. Talar mycket om att situationen ska passa för familjen, vilket till exempel var anledningen till att han inte vill byta klubb i KHL, och med tre-fyra år kvar av sin karriär lär Jocke vilja att barnen slipper byta skola ännu en gång.
Min känsla är att barnen hamnar på en skola i Skellefteå och att Jocke blir seriens främsta forward nästa säsong.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 90%.

Oscar Möller - Gör sin poängmässigt bästa säsong i KHL men det är nästan det enda som talar för att han stannar där även över nästa säsong. Skolgången och livssituationen i Ryssland är inte alls densamma för barn som här i Sverige och känslan är att Oscar vänder tillbaka till Västerbotten igen. Huset står fortfarande kvar.
En del uppgifter gör gällande att Oscar vill prova lyckan i NHL igen och givetvis har han alla verktyg för att klara det men vilket lag ska plocka in honom?
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 60%.

√  Johan Alm - Har inte fått chansen sedan flytten till Nordamerika och fortsätter harva i AHL. Uppgifter pekar på att Johan nu vänt blickarna hemåt för att ge karriären en nystart. Skelleteå lär stå med öppna armar.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 40%.

Mattias Guter - Skarprättaren från Lidingö har imponerat i jumbon Karlskrona vilket medfört stort intresse från SHL-kollegor. Uppgifter som kommer från samma källa som avslöjade Broadhursts adjö gör gällande att Skellefteå ligger bra till i förhandlingarna. Guter har visat upp stora kvaliteter i målskyttet och är en spelartyp som känns perfekt för Skellefteås lagbygge.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 50%.

Carl Grundström - Den senaste veckan har uppgifter från flera håll pekat på att 18-åringen hamnar i Skellefteå, något som flera medier skrivit om.
Jag har inte hört något mer än detta men Grundström känns som en typisk Skellefteå-värvning och som en spelare som skulle kunna bli riktigt bra i organisationen.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 70%.

Victor Olofsson - Precis som Grundström har det den senaste veckan florerat rykten på flera medier att Olofsson är ett namn för Skellefteå.
Här är dock fler parter intresserade och bland annat Frölunda lär locka.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 20%.

Adam Schmidt - Ett rykte som nådde mig för tre dagar sedan och efter lite research har jag inte funnit något som gör ryktet mer konkret. Men Schmidt är en intressant spelartyp och precis ett sånt fynd som Skellefteå är bra på att göra. Har levererat 35 poäng på 47 matcher.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 10%.

Tim Erixon – Gör sin femte säsong i Nordamerika och har gått en något bakvänd utveckling där. Första säsongen fick Tim 18 matcher i NHL, andra säsongen 31, tredje 2, fjärde 42 men i årets säsong inte en enda match.
Har flyttat runt som en silvertärna de senaste åren och svårt att få stanna längre i någon organisation. Nu sägs Tim ha tröttnat på detta och precis som Johan vänt blickarna hemåt igen för en nystart.
Chans att han spelar för Skellefteå nästa säsong: 80%.

Dags att sluta tjaffsa om oväsentligheter

En tuff men schysst tackling. Den känslan hade jag när Emil Sylvegård proppade Sebastian Aho i sarghörnet med lite kvar att spela.
När Aho sedan åkte ut av egen maskin och Lindholm gick en rätt mesig kuddkrigsfight mot Sylvegård trodde jag att det skulle stanna där.
Därför blev jag lika förvånad som bekymrad när Rundblad efter match konstaterade hjärnskakning.
Jag klarar av benbrott och sjutton stygn i ansiktet – men hjärnskakningar är alltid, alltid, lika hemska.

Låt oss börja med det som det tyvärr kommer snackas mest om. Tacklingen.
I mina ögon en regelrätt och bra tackling. I ishockey måste närkontakten få finnas och utan några bröstvärmare eller rejäla tacklingar på öppen is ibland skulle inte sporten vara den sporten jag förälskat mig i. Nu kommer det mest troligt bli en avstängning på Sylvegård då bara namnet i sig räcker för DN. Lägg där till utgången, hjärnskakning.
Där sätter jag också mitt sista tecken om det. Jag vill inte skriva mer om tacklingen, anmälningen eller hjärnskakningen.
Jag lider med Sebastian som visat upp god form på sistone. Att han nu missar ett flertal matcher framöver är dock obetydligt. Att han får chansen att vårda sig och återhämta sig till 100 procent igen är A, O och allt därimellan.
Skit i hur många matcher han missar – tänk istället på hur han mår.
Och hur alla andra som den här säsongen och alla säsonger innan drabbats av denna typ av skada. Den allvarligaste, mest diskuterade och minst respekterade skadan.

Efter match fylls twitter av diskussioner om hur spelare satt i system att överdriva skador för att få med sig matchstraff , hur tacklingen inte var ful eller att Sylvegård inte gjort något fel.
Vad spelar det egentligen för roll? Hur vi än vrider på det åker ännu en spelare hem med hjärnskakning ikväll.
Ikväll en ung back till sin flickvän.
Imorgon en familjefar till sina barn (?).
Ni fattar vad jag menar – vi ser alldeles för mycket av dessa skador men slutar ändå aldrig att rikta fokuset mot allt annat än just vad som borde riktas på.Jag har lärt mig att drömmar är till för att förverkligas och även om de inte gör det så har du vågat drömma.
Därför vågar jag nu drömma om ett klimat där det inte längre spelar någon roll vilken färg du har på tröjan eller vilken kulör som rinner i dina kärl.
Där vi vid såna här situationer och skador släpper allt sånt för att istället rikta fokus på varför ännu en medmänniska åker hem med en hjärnskakning.
Låt det inte gå så långt att tacklingar förbjuds – men låt oss hitta ett sätt att förebygga dessa typer av skador på ett betydligt bättre sätt.
Utrustningen på en hockeyspelare för 10-20 år sedan kan inte mäta sig med dagens – ändå är hjärnskakningar minst lika, om inte mer, vanliga idag än då.
Hur? Jag vet inte. Men låt oss i alla fall lyfta frågan betydligt mer än vad vi redan gör.
Istället för att tjaffsa om oväsentligheter som vad andra spelare gör eller inte gör.
Eller om tacklingen var ful, inte ful eller DET FULASTE JAG NÅGONSIN SETT STÄNG AV HONOM PÅ LIVSTID.

Tack för mig.
Dröm!

ROBIN LINDGREN

ROBIN LINDGREN

”Vi vinner tacklingsmatchen mot stora, tuffa Luleå”

Det var idel glada miner i Skellefteå AIKs omklädningsrum efter säsongens tredje derbytrea. Så här lät det.

”Förbannat skönt att vinna. Jag tycker vi är bättre över 60 minuter, även om de har sina chanser tycker jag att de inte lyckas skapa något speciellt farligt.”
Sebastian Aho.

”Det var en tight match och jag tycker de gör ett bra jobb ute på isen. Imponerande att se hur de kämpar ned Luleå framförallt i den sista perioden.”
Nya målvakten Johan Backlund som såg matchen från läktaren.

”Vi jobbar hårt och håller pucken på ett bra sätt. Vi gör bra avvägningar och är smarta över hela isen.”
Martin Lundberg förklarar varför Skellefteå vann.

”Vi har mer puck och mer farliga chanser. De drar på sig mer utvisningar också och det gynnar oss. Jag gillar derbyn och fulla läktare, däremot vet jag inte om jag själv presterade speciellt bra idag.”
Jimmie Ericsson

”Jag har jobbat hårt de senaste månaderna. Det kunde ha varit en tuff period men jag har sett på det på ett positivt sätt och jobbat hårt i gymmet under tiden för att hålla mig i form.”
Pesonen, som snart är i spel igen.

”Vi är det bättre laget idag och startar matchen riktigt bra. Ett klart fall framåt från matchen i tisdags. I sista perioden är vi kliniska och jag är jättenöjd med prestationen. Vi vinner till och med tacklingsmatchen mot stora, tuffa Luleå. Det var ju mycket snack om det innan matchen”
Hans Wallsson

Aho in på skadelistan

Skellefteå har under säsongen drabbats av mängder med skador, men inför kvällens var det endast Pesonen (som närmar sig spel) som stod kvar på skadelistan. Då utökades den med Sebastian Aho som efter en hård tackling av Luleås Emil Sylvegård tvingas till minst en veckas vila.
Det var i slutet av matchen och med puck nere i högra sarghörnet som Emil Sylvegård satte in sin tuffa tackling på Skellefteås Sebastian Aho.
- Jag hörde Anton (Lindholm) ropa att han kom men hann aldrig reagera innan det small.
Hur mår du?
- Jag mår bra. Vi vann ju!

Efter matchen kontrollerades Sebastian av Skellefteås läkare Karin Rundblad och där visade det sig att det ändå rörde sig om en allvarlig skada. En dryg timma efter slutsignal bekräftar Karin att det i undersökningarna visat sig att Sebastian drabbats av en hjärnskakning.
- Vi kan konstatera att det rör sig om en hjärnskakning och det är givetvis otroligt tråkigt men han är ändå vid hyfsat gott humör.
- Nu väntar vila för Sebbe, vi kommer att följa hjärntrappan. Alla hjärnskakningar ska behandlas med försiktighet och respekt.
När det konstaterades att det var en hjärnskakning meddelades domarna om detta och de ska nu granska Sylvegårds tackling.

59 derbyt sen återkomsten

Sedan Skellefteås avancemang till SHL har lagen drabbats samman 58 gånger i grundserien och slutspelet.
När pucken snart släpps för det 59 ”derbyt” har Luleå chansen att väcka riktigt liv i grundserie-epilogen. Förlust för Skellefteå och avståndet till tabelltvåan Frölunda kan ha krympt från åtta till två poäng.

Låt oss börja med känslan inför match: den är inte alls som den en gång varit. De första säsongerna var hatet lagen och fansen mellan äkta. Det gick att ta på.
Men någonstans mellan sexmatchersklassikern i semifinalen 2011 och finalutklassningen 2013 har den där äktheten förlorats.
”Derbyt” känns inte alls lika hett längre och matcherna sticker väldigt sällan ut.
Fjolårets match där Sylvegård, Granström och Widing var i fokus var merett undantag än en regel.
Matcherna i år långt ifrån ”wow” känslan!

Kvällens match i sig känns inte heller på förhand speciellt sexig.
Förutsättningarna utanför isen och i tabellen är dock betydligt mer intressanta.
Inför uppehållet stod Skellefteå som mäktiga serieledare med åtta poäng ned till Frölunda. Efter tisdagens nederlag i Linköping samtidigt som Frölunda, något turligt, fick med sig tre poäng mot Karlskrona har krympt avståndet till fem poäng.
Och som jag redan poängterat, förlust ikväll samtidigt som Frölunda slår Örebro skulle betyda blott två poäng ned till göteborgarna.

På isen ställer Skellefteå ett närmast komplett lag. Det är bara Janne Pesonen som inte kommer till spel på grund av skada och på backsidan tvingas Skellefteå för första gången på länge skicka en upp på läktaren – ikväll blev det Marcus Pettersson som petades. Alexander Urbom uppskriven som sjunde back (!).
I mål ställs seriens främsta målvakt Markus Svensson, rätt väntat.

Matchtips 1-2.

”Myntet har alltid två sidor”

Längs gångarna på Coop.
På Stigs konditori eller facebook för den delen.
Överallt har den stora snackisen den senaste veckan i allmännhet men under helgen i synnerhet varit Skellefteås passiva agerande på transfermarknaden.
I texten som följer denna inledning hittar ni mitt försök till att sammanfatta detta och hur jag tänker. Både i positiv och negativ form.

”Jag har en bra och en dålig nyhet” – och som den svensk jag är börjar jag med det negativa; Skellefteå har, i och med gåvan till Brynäs härom veckan, själva satt sig i den sits att de är väldigt känsliga för skador i säsongens viktigaste period. När de ikväll förlorade mot Linköping gjorde de det med Sebastian Ohlsson och Andreas Wingerli inom lagets fyra första kedjor och gallerprydda Tim Söderlund som trettonde forward – tre spelare som inför säsongen nog inte sågs som ens eventuella spelare för slutspelet.
De är alla tre talangfulla, skickliga, snabba och lovande spelare men i mina ögon är det kanske bara Ohlsson som har tillräcklig mognad i sitt spel för att gå in på fyra kedjor i ett slutspel. Wingerli och Söderlund har framtiden för sig men i år är för tidigt för att de ska, bör, vara aktuella i mars eller april.
Låt oss vara ärliga: Terry Broadhurst gjorde inte speciellt många lyckliga under sin sejour i Skellefteå men i mina ögon är han ändå ett betydligt säkrare verktyg att använda sig av i slutspelets tuffa miljö än vad som finns i grann-omklädningsrummen. När LJ och Skellefteå släppte Terry var jag säker på, och hade uppgifter om, att den där spetsen som laget visat sig sakna i många matcher var på väg in. Terry var bara tvungen att lämna för att ge plats.
När klockan tickade förbi tolvslaget igår utan att Skellefteå värvat något nytt lämnades jag, men framförallt tusentals supportrar, med flera frågor.
När Skellefteå ifjol förlorade finalen var det i tur och ordning Adam Pettersson, Daniel Widing, Rob Schremp, Rob Schremp och Adam Pettersson igen som var uppskrivna trettonde forwards. Frågar ni mig visar det på en betydligt större bredd än vad som eventuellt väntar i årets slutspel med Ohlsson, Wingerli eller Söderlund på samma position.
Och just bredd är ju något Skellefteå sedan flera år eftersträvat  men i år slopat. Något som i slutändan kan visa sig fatalt. Kolla till exempel på fjolåret:
Växjö plockar in Josh Hennessy och Jeff Tambellini – två värvningar som i mina ögon gav den offensiva bredd som krävdes för att mästerskapet skulle bärgas, och bärgades.
Nu är Skellefteå oerhört känsliga för skador, vad händer om Pesonen och Ritolas skador går upp igen – vem gör målen? Utan dem är Skellefteå inte ett guldlag, det fick vi om inte bevis på ikväll när Linköping återigen gjorde 5-2.
I mina ögon är det märkligt att listan av namn som stod på Skellefteås roster innan landslagsuppehållet fortfarande såg likadan ut efter.
Broadhurst ut – det skulle ha varit någon in också.
Pengarna för en högklassig sniper finns.

Ska vi sen ta den goda nyheten? För myntet har ju faktiskt alltid två sidor och även om det ni läst hittills präglats av negativt tänk finns det en hel del av det motsatta att skriva om också.
Till exempel tror jag inte att den uteblivna värvningen är lika med uteblivet guld – Skellefteå har ett tillräckligt lag för att vinna guldet och om skadorna behagar att utebli är de till och med favoriter i mina ögon. Att laget saknar den där snipern jag ofta efterlyst berättar väl mer om hur bra lag de faktiskt har – de ligger etta även utan den där pusselbiten som möjligt saknas.
Lägg där till att Skellefteå tillsammans med Luleå är de enda lagen som inte värvat något sedan omgång ett. Ändå ligger de i topp fyra vilket visar att lagen har varit bäst på att bygga sin lag och scouta sina värvningar.
I textens första dryga 2000 tecken rymdes mycket negativt. Jag går till exempel in på hypotesen att laget drabbas av skador i slutspelet. Vänder vi på detta hittar vi ju frågan:
Hur ser Skellefteå AIKs lag ut ifall alla är friska genom hela slutspelet?
Well, något sånt här känner jag i alla fall:

Janne Pesonen – Patrik Zackrisson – John Norman
Farten från Norman kombinerad med finländarens avslut och stjärncenterns passningsspel kan bli slutspelets attraktion. Här finns allt, ja verkligen allt, för att lyckas.
Mattias Ritola – Axel Holmström – Andrew Calof
Holmström har under 2016 varit betydligt bättre än de mörka månaderna i slutet av 2015. Kan få en liknande explosion som i fjolårets slutspel och hör då hemma i toppkedjorna. På sina flanker två kreativa, luriga och målfarliga medspelare.
Jimmie Ericsson – Martin Lundberg – Adam Pettersson
En kedja med hög potential. Lundberg är inte längre på väg, han har gjort sitt stora genombrott och är bättre än någonsin. Hamnar på centerposition då jag inte tycker att varken han eller Adam bör spelas i fjärdekedjan.
Pär Lindholm – Erik Forssell – Pontus Petterström
Här hamnar två centrar vilket kan ses som en okunnig lösning från min sida. Med förklaringen från tredjekedjan vill jag ändå poängtera att Lindholm är en spelare som passar lika bra som vinge. Blir en fjärdekedja som lär lastas med istid när Skellefteå leder matcher.
Tim Heed – Anton Lindholm
Lindholm har inte haft sin bästa säsong – snarare kanske den mest anonyma sedan debuten. Men i slutspelet är hans hand inte bara gjuten. Den är stöpt och mikrometeranpassad för hans handske. En slutspelsback värd sitt namn.
Kompletterar Heed bra så hårdskjutaren får lägga fokuset och krutet offensivt.
Niclas Burström – Alexander Urbom
Jag vill spela lagets två bästa offensiva backar med lagets två bästa defensiva backar. Därför placerar jag dessa två ihop. Urbom känns precis som Lindholm vara en spelartyp som klippt och skuren för slutspelsmatcher.
Sebastian Aho – Fredrik Lindgren
Vill ha dessa två inom lagets sex första. Ett riktigt bra tredje backpar.

ska vi sammanfatta detta blir det alltså såhär Skellefteå kan ställa upp.

Markus Svensson (Johan Backlund/Erik Hanses)

Tim Heed – Anton Lindholm
Janne Pesonen – Patrik Zackrisson – John Norman

Niclas Burström – Alexander Urbom
Mattias Ritola – Axel Holmström – Andrew Calof

Sebastian Aho – Fredrik Lindgren
Jimmie Ericsson – Martin Lundberg – Adam Pettersson

Marcus Pettersson/Arvid Lundberg – Sebastian Ohlsson
Pär Lindholm – Erik Forssell – Pontus Petterström

En laguppställning som i mina ögon är oerhört stark och som motståndarlag skulle det inte vara speciellt roligt att blicka över denna. Hoten finns överallt.

Det här var i alla fall mitt försök att sammanfatta veckans snackis. Det blev både negativt och positivt, ingen vikt lagd mer åt något av hållen utan bara undertecknads sammanfattning av mina intryck och tankar.
Skadorna lär bli avgörande för hur Möjligheternas Torg ser ut i april.
Klarar sig Skellefteå utan skador är chansen väldigt stor att dynastin fortsätter efter ett sabbatsår.
Hamnar fel spelare på fel plats kan avsaknaden av bredd visa sig för tuff.

Tack för mig.

ROBIN LINDGREN

ROBIN LINDGREN

Skellefteå näst sämst av topplagen mot topplagen

Toppmöte i SHL direkt efter landslagsuppehållet och Skellefteå hade chansen att revanschera sig från den genanta 2-5 förlusten för en dryg månad sedan.
Då gjorde Skellefteå som de ofta gjort under säsongen mot topplagen – förlorade.

Skellefteå AIK leder SHL med åtta poäng även efter kvällens brakförlust mot seriens kanske mest intressanta och underskattade lag, Linköpings HC.
Ett lag som i Västerbotten vann med 2-5 och blottade ett par skönhetsfläckar i serieledarnas lagbygge, då.
Nu, ikväll, imponerade Linköping än mer och på ett sällsynt sätt dominerade de Skellefteå med en sylvass offensiv och solid defensiv. Och än en gång hittade laget delar i Skellefteås spel som tidigare lag inte hittat.
Under en väldigt lång tid har jag följt Skellefteå och sällan har jag sett ett lag pressa tillbaka laget i defensiv zon under så långa stunder som Linköping gjorde ikväll.
En svartgul symbol brukar vara lagets förmåga att, med en mäktig forechecking, vända på sina motståndarlag redan innan de fått ut pucken från egen zon.
Ikväll var det Skellefteås tur att känna på detta – hur många gånger blev inte uppspelen lästa innan pucken passerat blå?
Hur många anfall för Linköping hade kunnat vara över tidigt men blev förlängda tack vare östgöta-forecheckingen?
Inför match talades det om att Linköping ställdes mot mardrömsmotståndet.
Sett till de senaste två matcherna, totalt 10-4 i deras favör, börjar en fundera ifall inte de snarare är ett mardrömsmotstånd för Skellefteå i kommande slutspel?
Tangnes verkar ha läst Wallsson – får vi se en duell även i vår?

Nu kan de här två matcherna vara rent av tillfälligheternas karaktär.
Men när vi kollar på den interna tabellen mellan de fyra topplagen ser vi ren och skär fakta som visar på ett mönster. Det är inte bara tillfälligheter:

Den interna tabellen mellan fyra topplagen.

Den interna tabellen mellan fyra topplagen.

 

 

 

 

* Skellefteå är det näst sämsta laget poängmässigt.
* Skellefteå har släppt in överlägset flest mål.
* Skellefteå har väldigt dålig målskillnad.

Skellefteå har alltså bara tagit 14 av 33 möjliga poäng mot de tre konkurrenterna i topp-fyr och ikväll fick vi även se hur grund Skellefteås forwardsuppsättning är när Ritola och Pesonen saknas. Vem ska göra målen?

 

 

Chans till revansch när upploppet påbörjas

Slutspelet kommer allt närmare – doften av underbara sjumatchersrysare når mig till och med här på Liljansberget i Umeå. Från och med ikväll inleds ett upplopp som går i tio matcher framöver.
Hockey när det är som bäst.
Först ut: Linköping i Linköping.

Efter en låååång vecka utan SHL-hockey är det ikväll återigen dags för sex domare runt om i landet att släppa pucken och förklara omgång 43 som påbörjad.
Det är tio dagar sedan det sist spelades en match i SHL, då var det den häftiga supermegaduperseriefinalen mellan Skellefteå AIK och Frölunda som låg i fokus.
Eller ja, Skellefteå har ju sen dess hunnit med att besegra Finland i både Örebro och Stockholm. (Vilka landskamper spelarna från svartgult gjorde!)

Om drygt 20 minuter kommer Skellefteå föräras chansen till revanschen på Linköping som senast vann i Skellefteå med ofina 2-5.
Kvällens motstånd är också ett av de lag som den senaste tiden visat upp den brantaste uppåtgående formkurvan – det blir alltså en tuff nöt att knäcka för serieledarna från Västerbotten, som inför match drabbats av ett par tunga avbräck;
Mattias Ritola och Niclas Burström har bägge tvingats lämna återbud under dagen vilket ger Tim Söderlund en ny chans, som trettonde forward.
I mål väljer Skellefteå att ställa Erik Hanses och det får ses som ett väntat val då han efter kvällens match inte lär få speciellt många fler chanser då slutspelet som bekant väntar runt hörnet.

Efter match kommer ni kunna läsa mina tankar om Skellefteås lagbygge, vad som väntar de kontraktslösa spelarna och spelare som finns på Skellefteås intresselista inför nästa säsong. Stay tuned kompisar!

Matchtips? 3-2 till Linköping.

Två av Sveriges mest klassiska klubbar luktar ruttet

De har fostrat några av Sveriges största spelare och är två av landets mest klassiska lag. Nu två av ishockey-Sveriges största besvikelser där något osar ruttet.
Att leva på sin historia kan bara ta en så långt – någon gång måste dock historieböckerna brännas och fokuset riktas mot nuet.
Det är en sak att ha varit ett framgångsrikt lag – en annan att ha varit, och fortsatt att vara.
För Modo och Björklöven borde bokbålen ha fyrats på för länge sen.
Två lag med fästet i städer där intresset är stort. Som kanske inte förtjänar det stöd de får.
Jag lider med lagens supportrar.
Och lukten av ruttnad når mig vart jag än går.

Året var 1987 när undertecknad slog upp ögonlocken för allra första gången och världen låg framför mig. Det var en solig sommardag i mitten av juni och om solen sken då var det inget emot vad den skinit mot Björklövens supportrar ett par månader tidigare.^Efter flera år där laget tillhört den absoluta toppen lyckas laget till slut bärga ett välförtjänt SM-guld. Året därpå tog sig laget återigen till SM-final men dubbeln uteblev.
Guldfirandet -87 blev lagets sista titel i svensk ishockey och efter degraderingen från dåvarande Elitserien 2001 har Björklöven aldrig återfunnits i Sveriges högsta liga.
Storebror i Västerbotten var laget dock ett par år till men samtidigt som det började peka nedåt i Umeå gick kurvan i en frisk accelererande kurva uppåt 13 mil norrut.
Efter dessa tunga år har Umeås hockeyintresserade sett sitt lag hotas om konkurs och som en följd av det börjat om i Division 1 – kvalat upp till Hockeyallsvenskan igen och i fjol faktiskt riktigt nära att skrälla sig fram till SHL-kval.
Inför årets säsong var Björklöven stora favoriter med flera bra nyförvärv och den viktiga stommen i stort sett intakt – defensiva pjäsen Hellström och offensiva spetsen Hurtubise som enda tunga tapp.
Hösten började också bra. När löven föll från träden radade Björklöven upp segrar och de som tippat laget som etta/tvåa såg ut att vara rätt ute – sen kom förlusterna på löpande band och de där löven på marken fick bli till en talande, om än klyschig, metafor för Lövens fall.
Vad är det då som är fel i Björklöven?
* I mina ögon saknar föreningen en röd tråd som börjar i U16 åldern – går genom J18 och J20 – för att sluta i representationslaget. John Lind anställdes som junioransvarig och med sitt kunnande inom juniorhockeyn försökte han styra upp skutan och lägga fram en strategi för föreningens juniorlag att följa. Men när det, enligt uppgifter, knappt finns något samarbete mellan a-laget och de under blir det svårt att bedriva en elitverksamhet.
Att det sedan under två veckor hoppade av två juniortränare, en junioransvarig och klubbens vd vittnar om att lukten som når mig vart jag än går döljer sig i T3 Centers kontor.
Björklöven är inte en frisk förening för tillfället och de saknar någon som kommer in, stoppar blödningen och får med sig alla på resan mot healthytown.
* Försvarsspelet är horribelt. Redan nu har laget släppt in lika många mål som på hela förra säsongen (136) och även om jag inte sett ens nästan alla lagets matcher har jag kunnat skönja en defensiv utan plan. Markeringarna glöms bort, samarbetet för att lösa utboxningar och fastlåsningar vid sarg är obefintligt. Sen är det beklämmande att se hur fatalt sega backar laget har – något som blir uppenbart när de möter lag som ligger på rulle med speediga forwards. Antingen har backarna i Löven bra skott, bra styrka, bra spelsinne eller bra skridskoåkning – ingen kombinerar dessa egenskaper.
* Tränare Tommy Jonsson, som i mina ögon är en av landets mest överskattade, är inte en tränare för ett förlorande lag. Visst, han vann guld med otippade Brynäs IF 11/12 men där har jag alltid varit av den åsikten att han kom till en redan färdig produkt som fann av sin peak i rätt stund. Ytterst få talar om åren därpå när saker och ting började gå emot Brynäs. Och där ser jag samma tendenser som nu. Brynäs då och Björklöven nu är två lag oförmögna att stänga igen matcher men kanske framförallt egen zon.
Han lyckades inte vända Brynäs dåliga trend trots tålamod och en viss övertro från ledningen i Gävle. I Björklöven? Kolla tabellen.

90 minuter från Umeå ligger nästa källa till rutten lukt – Örnsköldsvik, ”Hockeytown” eller Modos hemstad om ni så vill.
Den förening som exporterat flera av landets största stjärnor genom tiden och som för nio år sedan skickade en hel stad till ett magiskt guldfirande då Svartvadet, Salomonsson, Skröder, Sundström, Kuusela med flera för ett par dagar allihopa blev till stadens största hjälte, Peter Forsberg.
Modos andra SM-guld var ett faktum och någonstans i kölvattnet bakom framgångarna den säsongen började förfallet som de senare åren blivit påtagligt.
Ifjol – ångestfyllt kval för att hålla sig kvar mot Vita Hästen, det löste sig.
I år – SHLs största besvikelse med ett spelarmaterial för högre höjder.
Största problemet i Modo?
Per Svartvadet, det räcker egentligen att kolla Modos transfercirkus under säsongen för att fatta. Sportchefen lyckas knappt med någon värvning. Transatlanter på ålderns höst, men med mäktiga siffror från 2003, värvas in och får viktiga roller.
Och när Per till slut lyckas med en värvning, Noah Welch, väljer han att inte skriva fast backen för hela säsongen utan på ett artistkontrakt vilket betydde att lagets viktigaste spelare inte anslöt förrän krisen redan var ett faktum.
Hur en kan värva en så pass bra spelare, utse honom till lagkapten för att sen inte välja att använda honom från den viktiga delen i början av säsongen när system skall läras in är ett mysterium – ett underkännande.
Överlag är den stora transferlistan den kanske största orsaken till Modos förfall. Istället för att fylla kärnan av laget med egna spelare värvas Youtube-succér in.
Kolla i Modos statistik, det är de egna och svenska spelarna som levererat.

Jag vill inte på något sätt sparka på er som redan ligger – supportrar till dessa lag.
Jag får ont i hjärtat att se två klassiska föreningar misshandlas på detta sätt och ställer mig frågande till var stoltheten för föreningen finns – men framförallt respekten för sina supportrar som trots nederlagen kommer till varje match i hopp om att vändningen ska komma.
Björklöven gick i konkurs 2010 och hur det inte kan ha blivit till en väckarklocka är en gåta. Där och då fanns chansen att inse allvaret och bygga en långsiktig plan för att upprepa -87 men istället harvade laget i Division 1 i ett par år innan de kvalade uppåt.
Väl i Hockeyallsvenskan gick de bra i fjol men årets säsong är en smärtsam reminder av hur långt ifrån välmående föreningen är.
Modo hade chansen att förändra sig efter fjolårets pinsamma säsong. Istället har misstagen upprepats och ”prestigevärvningarna” blivit allt mer.
Men den allra största frågan jag ställer mig är ändå; hur kan något lukta så ruttet ända hit utan att det i dess epicentrum hanteras?
Hur kan två så klassiska föreningar få misshandlas så mycket inifrån utan att det händer något?

Peter Forsberg, Markus Näslund, Daniel Sedin, Henrik Sedin, Patrik Sundström, Ulf Dahlén, Alexander Beliavskis med flera har representerat Björklöven eller Modo.

Klassiskt, då. Ruttet, nu.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga, eftersom mitt klientel till största del är svartgult, att jag undanber mig spydiga och/eller hånfulla kommentarer.
Hur vore SHL utan en klassisk förening som Modo?
Hur vore SHL MED Björklöven?
Ett derby en bara drömmer om – ett derby som skulle göra avtryck överallt i vårt land.
Och kom ihåg. Det var inte längesedan Skellefteå befann sig i mörker och kämpade för dess existens. Då var Björklöven och Modo i högsta ligan, Skellefteå utskrattade i lägre division.
Glöm aldrig det. Glöm aldrig din historia. För då kommer även du börja lukta ruttet ända hit.

ROBIN LINDGREN

ROBIN LINDGREN

Skellefteå AIK – sämst i landet?

Skellefteå AIK är på många sätt ledande inom ishockeyn i vårt avlånga land.
Men när det kommer till att presentera nyförvärv är föreningen bland de sämsta.
När andra lag lägger ut kryptiska bilder på Instagram, kallar till stora presskonferenser eller presenterar före nedsläpp vid en SHL match lägger Skellefteå knappt krut på en webbtext.

Så var det klart, Johan Backlund är spelklar för Skellefteå efter många om och men. En nyhet som knappast kommer som en överraskning då det länge varit ”klart” men något har dragit ut på tiden.
När det nu är klart är det dock inte föreningen som via sin officiella hemsida går ut och presenterar sitt nyförvärv. Att både Swehockey och Mrmadhawk publicerar detta före är i mina ögon underkänt. Som klubb på denna nivå finns det en skyldighet att ge sina supportrar det senaste om sitt lag före alla andra.
Luleå lägger ut sin laguppställning på förmiddagen vid matchdag – hur underbart är inte det för en supporter som går runt och laddar inför match?
HV71 lägger ut filmklipp från spelarnas synvinkel och ger sina fans en härlig inblick bakom kulisserna. Återigen, underbart va?

Det är lite mer än en halvtimma sen Mrmadhawk lade ut nyheten om Skellefteås nyaste tillskott på sin blogg men på Skellefteå AIKs hemsida lyser uppdateringen med sin frånvaro.

Här har Skellefteå AIK mycket att förbättra. Sättet de hanterar sina nyheter och hur de gör reklam för sig själva. Det är lätt att rida med på någon slags framgångsvåg när laget går så bra som det gör men i 2016 räcker inte idrottsliga framgångar. Det krävs något mer som får ett evenemang, en match och ett lag att locka två kvällar i veckan.
Och där kanske ett av problemen till de sviktande publiksiffrorna ligger.