När Skellefteå AIK i lördags spelade mot Frölunda gjorde de det inför fullsatta läktare – 6001.
Ett värdigt avslut för siffran som på något sätt blivit ikonisk för Skellefteå.
6000 och du.

När Skellefteå om drygt två veckor tar emot Luleå i första hemmamatchen efter uppehållet gör de det inför en arena som genomgått en makeover. Drygt 500 ståplatser har försvunnit och blivit till sittplatser vilket betyder att den nya kapaciteten kommer att landa någonstans kring 5500. Läs mer om hur ombyggnationen blir HÄR.
En ombyggnad som görs för att få fram fler sittplatser då ståplats under de senaste åren varit svår att fylla, med undantagen Luleå-matcherna och slutspelsmatcher.

Skellefteå AIK har tidigare informerat om detta men inte sagt när de skulle påbörja ombyggnationen av Västra Stå men nu, under landslagsuppehållet, blir det alltså av.

För en vecka sedan packade Skellefteå AIKs materialförvaltare upp spelarnas utrustningar i Växjö och därmed var säsongens viktigaste vecka inledd.
Den började med att Skellefteås supertrio bjöd på en sällsynt show när de regerande mästarna förödmjukades i sin hemmaborg.
Malmö, i desperat behov av poäng, nollades sedan i landets modernaste arena och med sex poäng kunde planet rikta sin nos mot Falmark.
Och spelarna på säsongens absolut viktigaste match där ett första riktigt steg mot ett historiskt rekord kunde tas.

Frölunda hemma, som tidigare under säsongen varit ofina nog att skicka Skellefteå från isen utan poäng i något av lagens möten, kom på besök med 200 supportrar.
Dessutom, om det gick att skriva ett bättre manus, det lag som skuggade allra närmast i tabellen och som vid ännu en seger hade kommit tillbaka från landslagsuppehållet med endast två poäng upp till hemmaplansfördelen hela vägen genom slutspelet.

Inför en fullsatt arena skrinnade laget ut och redan där gick hockey-porr-rysningar genom kroppen. Stämningen var elektrisk. Omgång 42, jo tjena!
En proppfull bortastå med röd-vit-gröna indianer bidrog med en mäktigare stämning än Luleås senaste fem-sex besök och på Skellefteås betongläktare stod en högljudd hemmaklack som för första gången under säsongen visade vilket tryck som kan komma därifrån.
När röken från introt hade lagt sig, den något trötta Swedish House Mafia dängan hade tystnat och lastbilen i miniatyrform hade lämnat isen var det då dags för puckens första touchdown.
Därefter kom 60 effektiva minuter poesi.
Har du någon gång stött på en människa som inte förstått sig på hur du kan älska denna sport så mycket? Visa dem lördagens match.
Där får de sin förklaring. Kärlek!

Två lag som efter första nedsläpp tävlade om varje centimeter ute på isen.
Som visade varför de är Sveriges två bästa lag med den där sällsynta egenskapen att kombinera alla viktiga delar av spelet och sammanfoga dem till ett.
Visst kändes det som en final i slutspelet?

Wikegård var där. Spelet höll finalklass. Stämningen likaså. Skellefteå Kraft Arena blev till en enda stor hoppande youtube-klassiker i matchens sista minuter och glädjescenerna vid målen vittnade om att det var något så mycket mer än en vanlig omgång 42.
Och när matchen var slut kunde Wallsson blicka upp på tavlan till den för honom sköna synen 4-1. Rönnberg såg samma siffror, men den synen var långt ifrån skön. Den sved.

När jag lämnade arenan gjorde jag det med en värmande och bubblande glädje inom mig. I 41 omgångar har jag väntat på det där lilla extra som sticker ut från serielunken och ger mig svar att ge till den som ifrågasätter min kärlek till sporten.
Nu har jag svar att ge. Kolla på matchen. Det räcker så.
Hade Wallsson, Rönnberg eller jag blickat upp mot tavlan och sett 1-7 hade känslan varit densamma. En sån där kväll spelare resultaten ingen roll.
Spelet, känslorna, stämningen, målen och helheten. Det räcker så.

När Skellefteås materialförvaltare blickade upp mot tavlan insåg de att veckans hårda jobb var slut. En vecka som tog dem från isen där fjolårets tårar kanske fortfarande finns kvar, till Sveriges modernaste arena för att sedan avslutas inför en hoppande hemmaborg med ett historiskt rekord inom räckhåll.
Inget lag har tidigare vunnit grundserien fyra år i rad.
Med tio matcher kvar att spela och åtta poängs buffert vågar jag lova att historieböckerna kommer få skrivas om.
Ett lag som lämnar en så viktig vecka med full pott och 12-3 i målskillnad släpper inte ett sånt grepp.

Tack för mig. Kram.

Det finns matcher där det räcker att arenan öppnar, pucken släpps och slutsignalen går.
Matcher som står stabilt på egna fötter utan behov av externa försök till att haussa den.
Därför är denna text totalt jäkla onödig.
Det räcker att kolla tabellen och historien för att fatta dess enorma magnitud.
När pucken om ett par timmar släpps kommer inte någonting annat betyda ett skit.
Inte vad som varit, inte vad som kommer att vara.
Och det här inlägget skulle kanske aldrig ha publicerats. Onödigt.
Skellefteå AIK – Frölunda HC. Det räcker så.

2, 4, 6, 8. Så börjar en klassisk dänga med Tom Robinson.
För oss som bor norr om Knivsta, Märsta, Sigtunga och åker skoter till jobbet eller rider isbjörnar till den lokala tavernan kanske Pistvakts cover om Bäverhojt är den låt som vi associerar med siffrorna 2, 4, 6, 8.
Hursomhelst, ni kanske undrar varför dessa siffror tar en sån plats i mitt naiva försök till att skriva om vad som väntar?
Ni statistik-junkies som redan klottrat närmaste anteckningsblock fullt med eventuella utfall vet vad jag pratar om.
Men för er som vankat i cirklar, vaknat alldeles för tidigt eller inte hunnit häva i er liter av alkoholhaltiga drycker. Ni som är alldeles för nervösa för att tänka på hypoteser.
Det är poängen som kan skilja lagen åt när slutsignalen ljuder.
Två poäng och tio avslutande omgångar med två lag i ett sällsynt maktrace efter miljonchecken.
Åtta poäng och ett Skellefteå som med 99 procents säkerhet återigen tar emot checken inför kvartsfinalens första match.

Just nu befinner sig ett flyg i luftrummet fyllt med segerstinna och alkoholstärkta indianer som tänker befästa Skellefteå Kraft Arena som sitt – deras minoritet till trots.
Över 100 Goa Gubbar, ja närmare 200, som insett matchens vikt och chartrat ett plan för att stötta sitt Frölunda.
Längst bak i planet som en tillfällig minoritet men stundande majoritet sitter ett litet gäng svartgula supportrar som för allt i världen inte ville missa denna match som är så mycket mer än en match.
De har modigt nog tagit plats i fiendens flyg men kommer när arenan öppnar att känna sig mer hemma. Det kommer att bli fullsatt, kring 5800 revanschsugna svartgula som känner hur hemmafavören i game seven är inom räckhåll.

Efter match går flyget motsatt väg över Sveriges avlånga land.
Efter en tillställning som för oss hockeyälskare på förhand känns löjligt het.
Som får blodet på den allra mest impotenta att rusa.
I flyget lär stämningen mellan de på rad 1 till 30 och de längst bak inte alls vara lika vänlig.
När pucken släpps vet vi ingenting. När slutsignalen ljuder vet vi.
2, 4, 6, 8.

ROBIN LINDGREN

SHL är hetare än på många år och de avslutande elva omgångarna kommer att bli helt underbara för oss som älskar ishockey.
Det börjar på lördag med en stekhet seriefinal, ja den är tamigtusan löjligt het.
Det avslutas den 8 mars.
Och fler lag än någonsin kommer därefter ha rimlig chans att avsluta säsongen på en scen på stadens största torg.

Vi börjar där det började – efter en rätt grå säsong ifjol med sämre lag och färre stjärnor än på länge gick vårens/sommarens silly season på rätt väg.
Den ena stjärnan efter den andra anslöt till ligan och fler lag än någonsin slog på stort med målsättningar att vinna guldet av regerande mästarna Växjö.
Säsongen började och det visade sig direkt att hockeyn var attraktivare, det var fler riktigt bra lag. Samtidigt fortsatte det att ansluta nya och gamla stjärnor.
Med färgade glasögon för sitt lag kan en värvning som poängkungen Arlbrandt sticka i ögonen, eller Salminen för den delen. Men för varumärket SHL och för ett spännande slutspel är det exakt vad som behövs.

Med elva omgångar kvar är det nu stor dramatik kring tabellens första streck – det som skiljer de sex första lagen och skickar dem direkt till slutspel mellan de fyra lag som får spela play-in för att nå slutspelet.
Just nu är det Djurgården, Växjö, HV71 och Örebro som befinner sig under det strecket och alltså får gå den längre vägen för att spela kvartsfinal.
Jag vet inte hur ni ser på de lagen, men om jag ansvarade för Skellefteå eller Frölunda som kommer att få möta något av dessa lag i första stadiet skulle jag bäva.
Ett Djurgården med en dominerande Patrick Thoresen som bara blir allt bättre och en Marcus Sörensen som fortfarande inte nått sin peak.
Växjö som har två ruskigt starka kedjor (Rosén, Gynge, Kiiskinen, Leino, Hennessy, Salminen) och en stabil defensiv som kryllar av slutspelskaraktär.
HV71 som förstärkt laget och fortfarande inte känns nära den nivå de kan spela på även om de senaste veckorna visat embryon av lagets höga klass.
Det är väl egentligen bara defensivt svaga Örebro som kan klassas som ett ”lättare” motstånd. Men även de har hög skrällpotential i sitt lag.
Ifjol mötte Skellefteå ett svagt Brynäs i första utslagsomgången – i år kommer ingen motståndare att bli lätt för något lag.
Redan i kvartsfinalen kommer vi att bjudas på potentiella finalmatcher och hockeyälskaren i mig känner hur myslimpan reser sig i de nedre regionerna när jag tänker på alla magiska matchserier vi har framför oss.

Framför oss i en allt närmre tid har vi seriefinalen på lördag.
Skellefteå mot Frölunda. De två lag som dragit ifrån resten av ligan på ett skrattretande sätt möts för fjärde gången under säsongen.
Skellefteå letar fortfarande efter den första poängen mot sin stora nemesis.
På bortaläktaren över hundra galna indianer stärkta av malt och humle som kommer att föra ett jävla liv.
På hemmastå en svartgul hemmaklack som laddar inför lördagens match som om det vore en game seven.
På isen två lag som omgång 42 till trots kommer att spela som att det är, ja just det, en game seven.
Det känns inte bara hett. Det känns löjligt, sjukt, galet, sexigt, underbart hett.Och där kommer jag sitta, på pressläktaren med min dator.
In heaven.

ROBIN LINDGREN

För fjärde gången den här säsongen nollade Skellefteå ett lag från Skåne – Hanses nolla ikväll kan dock vara en av målvaktens lättaste nollor.
36 skott mot sig, men i ärlighetens namn kändes det aldrig speciellt farligt.

Skellefteå vann kvällens match komfortabelt utan att behöva anstränga sig i någon större utsträckning. Målen kom i psykologiskt viktiga lägen och defensivt var det sådär stabilt som laget gjort sig känt för de senaste åren. Även om det i ärlighetens namn aldrig var speciellt svårt. Malmös offensiv var i stort sett obefintlig och lagets kanadensare såg mest ut att åka runt i väntan på offseason och skönt häng i Karibien med en paraplydrink i ena handen – även om Mueller började matchen bra men även han såg i de sista två perioderna oerhört blek ut.
Malmö har gjort 37 mål på 21 matcher i Malmö Arena – det är nästan 20 mål mindre än jumbon Karlskrona.

Även om det var en enkel resa mot tre poäng så blev det ändå tre poäng, och Skellefteå fortsätter att visa hur genuint laget är även på sämre dagar.
Att laget har högst högstanivå går faktiskt att diskutera – men Skellefteå AIK anno 15/16 har utan tvekan överlägst högst lägstanivå och i mina ögon är det en betydligt värdefullare egenskap i ett lag.
Bäst ikväll – Sebastian Aho och Pär Lindholm. Sistnämnda fick också kröna sin insats med ett mål i slutet då John Norman var sådär skönt oegoistisk och passade pucken till Pär. Kanske för att även John såg hur bra Pär spelade ikväll och ville ge honom belöningen.

I Jönköping kunde hemmalaget HV71 besegra Frölunda med 5-3 i en målrik tillställning där Frölunda hämtade igen till 3-3 tidigt i tredje perioden men kvällen tillhörde HV och efter två snabba mål kontrollerade de sedan matchen fram till 60:00.
I och med kvällens förlust ser Frölunda nu Skellefteå rycka ifrån i toppen av tabellen. Det skiljer fem poäng inför lördagens stekheta seriefinal.
Vinst där för Skellefteå och västerbottningarna har åtta poängs ledning inför de avslutande tio omgångarna. Då känns det avgjort.
Kvällens förlust innebar också Frölundas femte nollpoängare de senaste nio matcherna.

I lördags skrällde Malmö stort när de övertidssegrade mot Skellefteå.
Idag får serieledarna chansen att revanschera sig för den förlusten.
Men med tanke på vad som väntar på lördag är risken stor att spelet ikväll blir lidande.

Hade det inte varit för de ack så viktiga tre poängen som tvunget ska delas ut hade kvällens match helst ställts in. Malmö i all ära men lördagens seriefinal, med en fullsatt arena (?) och över 100 tillresta göteborgare, känns ljusår hetare, ljusår intressantare. En sista glimt på den mest troliga SM-finalen. Oh boy!

Men nu ska Malmö-matchen spelas och för Skellefteås del är det väldigt viktigt att inte gå in med samma inställning som undertecknad. Vinst ikväll samtidigt som HV71 naggar Frölunda betyder att glappet mellan seriens två suveräner blir hela fem poäng till Skellefteås fördel och ett riktigt bra utgångsläge inför grundseriens sista elva omgångar.
Laget kommer, som bekant, från en urladdning i Växjö där framförallt supertrion med Zackrisson, Ritola och Heed briljerade. Tar Skellefteå med sig den prestationen och den höga nivån kommer Malmö inte ha något att säga till om ikväll.

Om jag får tippa? 2-4. Calof x2, Burström & Ericsson målskyttar.

Ett avslöjande är något alla journalister strävar efter. Något som oftast genererar en hel del trafik till webbsidan och en extra bulle till fredagsfikat.
Därför lär Jimmy Landström och André Samuelsson imorgon gå hem med en extra bulle i magen efter dagens avslöjande att Skellefteås John Norman är klar för Djurgårdens IF till nästa säsong.
Eller är han?

Det har florerat rykten ett tag att Djurgårdens IF jagar sin tidigare spelare John Norman till nästa års lagbygge och att de ligger betydligt bättre till i sina förhandlingar än vad Skellefteå gör.
Att John lockas av att flytta hem till Stockholm igen, närmare släkt och familj, är inget anmärkningsvärt eller oväntat. Flickvännen kommer också därifrån och går just nu arbetslös i Skellefteå, något som inte stärker Skellefteå AIKs aktier vid eventuella kontraktsförhandlingar.

John har varit Skellefteås genomgående bästa forward sedan omgång ett och i mina ögon borde en förlängning ha gjorts redan i säsongens första månader – innan han ytterligare utvecklats och övertygat övriga klubbar om vilken förstärkning han är.
Att han i februari fortfarande står utan kontrakt inför nästa säsong är för mig ett underkänt betyg till Skellefteå då Johns eventuella hemlängtan inte väger allt för mycket till Djurgårdens fördel.
John trivs i Skellefteå, både på och utanför isen, och har fått sin riktiga boost i karriären här uppe. Givetvis stärker det Skellefteås aktier och klubben har ett bra utgångsläge tack vare det.
Skellefteå har också minst lika stora ekonomiska muskler att spänna sig med som vad Djurgården har och Skellefteå ska i alla världar erbjuda forwarden lika mycket pengar vad Stockholmsklubben gör. Allt annat är, som jag redan skrivit, underkänt.

Avslutningsvis är min känsla att John återvänder till Djurgården nästa säsong, däremot är han ännu inte klar för klubben och att han skrivit på redan nu avfärdar jag.
Något som John själv också dementerar i en intervju till norran.Om/när det nu bekräftas kommer det också att skapa stora diskussioner om hur Skellefteå agerat. Men det tar vi då, fram till det ska vi försöka reda ut detta så gott det går.

*****************************************************************************************
Ikväll finns John med på isen när Skellefteå möter Malmö. En match där västerbottningarna har revansch att utkräva efter lördagens chockförlust.
I denna match kan vi dock redan se det problem som blir allt tydligare nu när #73 subtraherats från Skellefteås laguppställning:
Martin Lundberg tvingas vila på grund av en skada och Sebastian Ohlsson flygs in för att ersätta. Skadorna fortsätter att spöka för Skellefteå och ikväll spelar laget med tolv forwards – vad händer om/när nästa spelare skadas?
Skellefteås forwardssida har inte den bredd som de eftersträvar och för var dag går vi närmare dagen då det inte längre går att förstärka.
När presenterar Skellefteå sitt nyförvärv?

Ett tag har snacket gått om att Terry Broadhursts allt lägre istid tytt på att hela hans tid i Västerbotten är över.
Igår kunde ni läsa om detta här på bloggen – idag bekräftade Skellefteå det.
Terry Broadhurst lånas ut till Brynäs IF resterande del av säsongen.

—-> Gårdagens inlägg: ”Forwarden lämnar Skellefteå AIK (?)”

Han kom till Skellefteå som en av få nyförvärv inför årets säsong med förväntningar på sig att bli ett farligt verktyg i lagets numerära överläge i synnerhet men som en spetsvärvning i allmänhet.
Terry har under sin tid i klubben visat embryon av skicklighet där farten och snabba handleder visat sig vara kanadensarens största styrkor – tyvärr har de kommit i alldeles för dålig utsträckning och alldeles för sällan. Terry har haft svårt att spela bra under en längre tid och dagens beslut känns därför rätt logiskt ändå.

I en intervju till Norran igår sa Hans Wallsson att ledarstaben planerade att ge Terry mer istid imorgon när de möter Malmö och att de ”har en plan för honom”.
Och idag när nyheten offentliggjordes sa samma Wallsson i en ny intervju att:
”Tanken var att han skulle spela. Vi fick beskedet när vi anlände till Malmö, så vi visste absolut inget i Växjö. Detta är något som gått väldigt fort”
Hur Wallsson, som tränare för Skellefteå, kunnat undgå att informeras om att Terry var på väg ut väcker vissa frågor.
Min känsla är att tränarens uttalanden igår bara var ett spel för galleriet – om inte annat så vittnar Terrys istid igår om att han var på väg att lämna.
Men lite så funkar väl dagens sätt från klubbar att hantera media och det är väl inte första gången Skellefteå AIK lurar alla med sina påståenden. Detta är något som vissa uppfattar som ett fult sätt att hantera sina nyfikna supportrar.

Vad betyder då detta för Skellefteå? Ja till att börja med står laget just nu med tolv hela forwards då Ohlsson och Pesonen fortfarande är skadade. Om inte en junior flygs ned till Malmö imorgon innebär det att laget spelar på tolv forwards vilket är högst olikt Skellefteå AIK.
Även när de två skadade är friska och hela står laget med endast 14 forwards vilket betyder att konkurrenssituationen de så noga eftersträvar blir allt mindre och att laget står rätt tunt inför avslutningen av säsongen, de viktigaste månaderna på året.
Säg att Norman och Forssell skulle skada sig inför slutspelet.
Då kommer Skellefteå att spela med Ohlsson och Wingerli i de fyra första kedjorna och en junior som 13 forward – detta menar jag inte på något sätt illa mot Ohlsson/Wingerli utan mer som en målande bild för vilken situation Skellefteå skulle kunna finna sig i.

För det andra tolkar undertecknad detta som ett bevis på att något, någon, är på väg in i Skellefteå. Tror inte att Lasse Johansson och Hans Wallsson skulle släppa Broadhurst utan en ersättare in i truppen. Föreningen och laget har ambitioner att återta guldet. Aldrig att dagens export då skulle ha gjorts utan en import.
Vem det blir? Jag har mina aningar och kanske lite mer än så.

För mig är inte frågan om Skellefteås hemsida snart uppdateras med en glädjande nyhet för sina supportrar.
Frågan är när de gör uppdaterar hemsidan med nyheten om att stjärna skrivit på för klubben – och då menar jag inte Johan Backlund som redan är klar.
De kommande dagarna blir intressanta.

ROBIN LINDGREN

Sedan Emanuel Otterhall släppte nyheten att Johan Backlund skrivit på för Skellefteå AIK har det diskuterats och funderats. Dels varför klubben ej släpper värvningen men också varför Lasse Johansson och Skellefteå AIK skriver ett kontrakt redan nu med en målvakt till nästa säsong – ett agerande långt ifrån Skellefteås tidigare hantering av kontrakt och spelarförvärv.

De första uppgifterna gjorde gällande att Backlund skrivit på för resten av nuvarande säsong samt över hela nästa – något som undertecknad fått dementerat av säkra källor.
Kontraktet ska tydligen gälla för resten av denna säsong och har skrivits för att ha en kapabel målvakt i laget ifall Svensson/Hanses går sönder före/under slutspelet.
Under tiden ”Backe” att lånas ut som namngiven målvakt – klubb ej klar.

Skellefteå har historiskt sett varit ett av få lag som aktivt använt sig av 13 forwards under matcher. Många har de varit som hamnat längst ut på bänken, utanför fyra kedjor, men ändå fått tio minuter speltid.
Så för flera år sedan – så också i år.

Inför kvällens match har ryktena börjat florera att Terry Broadhurst eventuellt lämnar Skellefteå innan transferfönstret stänger. Den senaste tiden har forwarden inte alls rosat marknaden och fått allt mindre speltid. Ikväll blev det 1:04 på isen och för undertecknad är det ett tecken på att det ligger viss substans i de kvittrande/tvittrande fåglarnas viskningar den senaste tiden.
Blir Terry Broadhurst kvar i Skellefteå säsongen ut? Tror ej det.
Och för Skellefteå-supportrars del öppnar detta för massvis av spekulation – lämnar en forward har nog Lasse ersättning för detta. Vem blir isåfall ersättaren?

Mina tankar om Broadhurst? Tycker att Skellefteå bör behålla honom ifall inte något riktigt bra dyker upp innan fönstret stängs. Laget har varit känsliga för skador och skulle en eventuell till skada komma är Broadhurst bättre än juniorerna som finns i föreningen. Visst, det har gått tungt den senaste tiden, men under säsongen har ändå Terry visat att det finns klass i buggarna och handlederna. Något som bara väntar på att få explodera.