Guldhjältarna är tillbaka – Lindström & Möller återvänder!

Gott folk. De är tillbaka! Guldhjältarna, och hela bygdens favoriter, Joakim Lindström och Oscar Möller är klara för en återkomst till Skellefteå AIK efter två år vardera på resande fot i KHL och i Lindströms fall även NHL (ett år).

Det har snackats mycket om vilka spelare som lämnar Skellefteå AIK, de otroligt tunga tappen som laget kommer att göra denna vår men i dag tror jag inte det spelar någon roll i Västerbotten – för vi ska ha klart för oss, det här är två av SHL:s absolut bästa spelare på 2010-talet som kommer tillbaka. Två av de mest överlägsna spelarna som tillsammans gjorde 245 poäng i sina två sista säsonger innan de lånades ut från klubben och bar laget till två raka SM-guld. Ja de här två behöver ingen vidare introduktion – det här är två som låtit spelet tala, och kommer att göra så i SHL 2016/2017.

Jag har svårt att se hur något lag ska kunna överträffa dessa två värvningar till nästa säsong, det här är utan tvekan de nyförvärv som kommer att väga klart tyngst när Sportbladet och Expressen kör sina SHL-tidningar inför säsongsstarten. Och för en som jag, med en mun som vattnas av fina ishockeymål, börjar det redan nu rinna längs min ena mungipa när jag tänker på hur det kommer se ut till hösten när Tim Heed – Joakim Lindström – Oscar Möller – Mattias Ritola – Jimmie Ericsson spelar powerplay. Wow.

Vi kommer att återkomma än mer till detta, men tills det får ni passa på att njuta av dessa två videos:

Joakim Lindström.
Oscar Möller.

Lagbygget ser nu ut så HÄR.

Samtalet som förändrade allt – där en trasig själ fann sitt kall

WEB-SPORT

Med lite mindre än ett dygns distans till gårdagens abrupta slut på säsongen är det tid att försöka sätta allt jag varit med om mellan den 17 september och 24 april i skrift – det har varit, likt mycket annat i vårt liv, en resa svår att sätta i ord. Den ena stunden har allt känts precis lika logiskt som att ett adderat med ett är två och att plusgrader med solen i zenit ger lycka, för att i nästa stund kännas lika ologiskt som dagens himlaöppning med snö i december-mängder.

Säsongen började rätt dåligt och länge såg det ut som att de nyblivna mästarna från Göteborg skulle jogga hem miljonchecken som tilldelas vinnaren av grundserien – men plötsligt kom Skellefteå, som den värdiga motståndaren de faktiskt är, frustandes och pustandes i indianryggen och med poäng i 17 raka matcher. Då kändes västerbottningarna precis så hungriga, skickliga och svårstoppade som blott ett mästarlag kan kännas. Efter jul fortsatte det att rulla på för den svartgula maskinen som till slut vann serien, återigen på ett överlägset sätt. Där och då kunde inget förändra eller hindra Skellefteå AIK från att skrivas in i historieböckerna – det nyligt förlorade guldet tar inte heller bort det faktumet. Och när säsongen nu är över kan vi konstatera att den epilogen blev densamma som prologen – Skellefteå AIK nådde inte alls upp i nivå och det blev inte någon guldkrönika det här året heller. Möjligheternas torg var redo, det var inte Skellefteå AIK. Men det här laget förtjänar ändå alla hattar av som går – att i en så bra liga som SHL faktiskt är, är det otroligt imponerande att nå sex raka finaler och

Jag har fyllt bloggen med såväl motorsågar och hårtorkar som feelgood-texter och hyllningskrönikor. Jag har, precis som jag skriver i förorden, gjort en resa jag för ett par-tre år sedan trodde var omöjlig vad gäller mig själv. Då fast i ett arbete jag vantrivdes i till den grad att jag knappt kunde gå till jobbet, osäker på mig själv och vad framtiden hade i sitt sköte. Om det ens fanns någon framtid då. Det mesta var mörkt. Sen fann jag skrivandet, eller det kanske fann mig om vi ska vara korrekta. Tomas Ruuth ringde mig den 8 september 2014 och frågade om jag var intresserad av att börja skriva för dem, bevaka Skellefteå AIK:s hemmamatcher och dessutom få en egen plattform för egna tankar (bloggen). Fem dagar senare, den 13 september, såg jag hur ett i stort sett helt nytt lag slog tillbaka Modo med 6-2. Redan där var jag säker att jag funnit mitt kall i livet. Jag behövde ingen prövoperiod, testmånad eller betänketid.

Nu, 595 dagar sen det där samtalet, är det en helt ny människa som tittar tillbaka när jag står framför en spegel. Då, en sjukskriven och förlorad själ fångad i ett knappt mänskligt skal. Nu en livsälskande och betydligt mer självsäker människa som inte låter sig fångas av något – att möta människor och se dem i ögonen, tala med dem, är inte alls på något sätt längre jobbigt. För tre år sedan hade det varit en omöjlighet för mig att ens våga sitta och leta ögonkontakt med Pär Lindholm (bilden) och försöka sammanfatta ett säsongsslut likt gårdagens. Allt har jag det här yrket, sporten och till stor mån även Tomas Ruuth att tacka. Det där samtalet, den 8 oktober, varade inte längre än tio minuter men det gav mig något som definitivt kommer vara till att luften lämnar mina lungor för den absolut sista gången.

Avslutningsvis är det smått overkligt att se hur den officiella sidan på Facebook snart har fler följare än vad mitt kära Bureå har i befolkning. Jag når 1 500 gränsen i dag och med drygt 860 följare till så har vi passerat befolkningen i min uppväxts utopi. Kommer aldrig att nypa mig i armen, ibland är det bäst att låta saker vara bättre än vad som borde vara sant. Definitivt låta det vara sant om du varit en trasig själ i flera år som till slut hittat rätt, till slut blivit hel. Väck mig inte! Åtminstone inte till att nästa säsong börjar.

Frölundastjärnan hyllar Skellefteå AIK: ”En fantastisk förening. De verkar ha något i vattnet här uppe”

13090403_1692970630954460_1216863930_n

SM-guld, sitt första i karriären och klubbens första på elva år – Robin Figren var så klart på sitt bästa humör när han med cigarren, eller cigarrrrrren som han själv skulle ha sagt, i munnen stannade av ett par minuter för att snacka. Den stora Twitter-profilen, som legat lågt den senaste tiden för att ha fokus på uppgiften, lovade att med bestämdhet ta över sociala medier igen. Med start i kväll.
- Haha ja nu ska jag ta över Twitter igen. Jag börjar redan nu.

Själv har Figren fört en anonym tillvaro på isen i finalen men med Lasch och Lehkonen i högform räckte det så för Frölunda som alltså blev svenska mästare efter en säsong där de totalt sett varit det klart bästa laget. Efter match kom dock kvällens första, och enda, tunga uppgift då Robin hamnade framför en av hans bättre vänner, Patrik Zackrisson, i ledet när lagen tackade varandra.
- Man hinner inte med att byta så många ord men det är en av mina närmsta vänner och jag unnar honom ett SM-guld. Hoppas jag får dela en öl med honom i sommar ändå.

Vad säger du annars om Skellefteå som motstånd?
- Det är helt klart Sveriges två bästa lag som möts. Det är en fantastisk förening och jag vet egentligen hur man ska beskriva dem. Alla deras finaler, seriesegrar och SM-guld talar väl egentligen sitt tydliga språk. De verkar definitivt ha något i vattnet här uppe, sa Figren och fortsatte:
- Det har varit lite som att stå och skuggboxas med sin spegelbild, jag tycker vi är de två lag som spelar roligast ishockey och det har varit en jämn matchserie.

”Vi stannar aldrig” – kanske borde Skellefteå AIK ha gjort det

WEB-SPORT

”Vi stannar aldrig” - så lät slutspelslåten och så stod det på de banderoller som prydde guldstaden inför årets slutspel. Kanske borde de ha stannat. Tänkt. Funderat på vad som höll på att hända och sminkat bort sina skönhetsfläckar. Granskat sig själva från topp till tå. Ja stannat helt enkelt, för nu kan vi för andra året i rad konstatera att det här är en silverstad långt ifrån det gyllene skimret. Återigen med sig själva att skylla, det gick nämligen redan i matchserien mot HV 71 se en slarvig defensiv i baklås och när fjolårsdemonen från Växjö stod på andra sidan isen blev det än mer påtagligt. Där, precis som i fjol, synades Skellefteås spel i sömmarna men tack vare sin höga lägstanivå kunde laget ändå ta sig vidare till sin sjätte raka final.

I finalen kom dock straffet för Skellefteå som fick lida för att läxorna inte blev lästa. Precis som i våras fick vi se spelares ögon tåras – jag har vandrat in i Skellefteå AIK:s omklädningsrum efter 53 segrar och 18 förluster sedan september 2014 och som ni ser i siffrorna har jag allt som oftast kommit in till en munter stämning där Calof poppat till det med den ena aktuella dängan efter den andra och spelare som på rena dagisnivån (på ett bra sätt) bjudit på sig själva med citat ej lämpade för denna text. I dag var det något helt annat. En stämning svår att sätta i skrift, att jämföra det med begravning är att dra det alldeles för långt. Men där satt i alla fall Pär Lindholm, Skellefteås tacklingsvilla och tuffa forward, otröstligt. Ett par meter ifrån honom en av hela seriens tuffaste spelare, Martin Lundberg, med en kropp av titan, med tårar i ögonen. Var jag än vände mig, vem jag än talade med. Sorgen var densamma. Tårarna rann eller hade nyligen torkats bort. Vad ställer man för frågor? Vad är en bra fråga och vad är en dålig?

Det var min karriärs hittills mest svårjobbade dag, jag fick ihop intervjuer med i stort sett hela truppen men tro mig när jag säger detta. Att stå där och kolla in i tårdränkta ögon hos en otröstlig medmänniska, det gör ont. Oavsett om en hyser sympatier för ett lag eller ej är det så tufft, så smärtsamt. Lika är känslorna att skriva denna krönika, efter en lång säsong är det en smått surrealistisk känsla när en konstaterar att det är över. Det som började med en hemmaseger mot HV 71 avslutades för andra året i rad med förlust i säsongens sista match.

Och så kommer vi då till det viktigaste. Ni, mina viktigaste. Som i alla säsongens 68 matcher läst, kommenterat och delat mina alster. Som just nu känner precis samma sorg som för drygt ett år sedan. Som precis likt 2015:s vår har fällt en tår, eller flera, över ännu en förlorad SM-final. Just nu är väl egentligen mina ord lika onödiga som efter Axel Holmströms tårar i fjol. Men mitt jobb är att skriva, så även mitt intresse och har ni hunnit så här långt ned i texten är det uppenbarligen även av intresse för er att detta skrivs. Hur som helst önskar jag det fanns något jag kunde göra, skriva eller säga för att lindra den emotionella smärta som infunnit sig sedan slutsignalen och som nog tyvärr kommer hålla i sig ett par dagar till. Här kommer ingen naiv kommentar som ”äh kom igen, det är bara en sport” för jag vet. Jag vet så förbaskat väl att det här inte bara är en sport. Det här är en passion likt vilket annat intresse som helst, en romans likt den där sommarflörten ni hade i tonåren (förutom att den här är mer permanent än kortvarig), ett liv. Många, och så även jag, planerar hela sin vardag efter spelschemat. Något som ofta gör sambolivet, familjelivet eller den egna karriären lidande. Min underbara sambo jublar nog innerst inne inte över att ha mig borta så ofta, och när jag väl är hemma kan den senaste eller kommande matchen ta sån plats i tankarna att jag inte är hemma fastän jag ändå är det. Fattar ni? Känner ni igen er? Det vet jag att många gör. Därför förstår jag också er smärta i skrivande stund, jag förstår om natten knappt ger er någon blund. Men det kommer en morgondag, och en dag efter den. Sen fortsätter det så fram till att nästa säsong är här och då är den mesta sorgen glömd. Då väntar 52 nya matcher och ännu  ett slutspel med ännu en chans till gruvlig revansch.

Det kommer en morgondag. Och den är ljuv. Sköt om er kära, underbara, läsare. Kram!

67 matcher – när ska den svartgula maskinen gå på alla växlar?

Utan att ta ifrån Frölunda HC något överhuvudtaget, göteborgarna är nämligen ett fantastiskt lag med kvaliteter av första klassens skola – Skellefteå AIK har i alla tre matcher de förlorat den här finalserien gjort det på egna misstag och eget grepp. Det har varit spelmässigt och målmässigt jämnt men i slutändan har individuella misstag kostat västerbottningarna matchen. Nu kan det även kosta dem guldet. Frölunda har 3-1 i matcher och med tanke på hur det hittills sett ut talar egentligen ingenting för att Skellefteå AIK ska stå för den mäktiga finalvändningen som krävs. En upphämtning och vändning laget absolut har kapacitet att stå för – här finns spetsspelare och bredd nog för att göra det. Laget har en högstanivå inte ens Frölunda skulle kunna stå emot, men denna nivå har ingen sett röken av i de 67 matcher (52 i SHL, 15 i slutspelet) som de spelat den här säsongen – de vann serien med sju poängs marginal och har avancerat till sitt sjätte raka framträdande i slutspelets slutskede men har aldrig under säsongen nått upp till höjderna de kan nå.

I aftonens match hade Skellefteå alla möjligheter att kvittera matchserien och när Zackrisson satt 1-0, men kanske framförallt när Forssell sköt 2-2, kändes det som att de också skulle göra det. Där och då hade laget såväl momentum som psykologiskt övertag på Frölunda. Skam då att de 21 i svart och gult uppträder som rädda lamm direkt motståndet får in ett mål – efter Ryan Laschs 1-1 vek de ned sig totalt och hemmalaget tilläts ta över matchbilden lika helt som hållet. Efter slutspelsrävens 2-2 var också Skellefteå det bättre laget i flera minuter innan den anonyma Elias Fälth bjöds på ett gratis läge att avgöra finalmatchen. Ja. På ännu ett Skellefteå-slarv.’

Om slarvet är lätt att kritisera är Skellefteå AIK:s avslutande tio minuter minst lika tacksamt att såga – på en halv period, med SM-guldet på spel och Frölunda HC i ledning, lyckades inte detta stjärnfyllda och högkaratiga Skellefteå AIK åstadkomma ett enda farligt anfall eller läge. Inte. Ett. Enda. När Frölunda sedan kunde fira sin tredje finalseger på fyra matcher stod burväktaren Johan Gustafsson helt Sahara-torr vid sin målbur – svetten som lackade i början av perioden hade hunnit krypa tillbaka in i porerna på Köping-sonens skinn och understället var lika torrt som när materialförvaltare Håkan Olofsson tog ut det från torktumlaren tidigare denna torsdag.

Nu gäller det för Skellefteå AIK att ta det här som återstår steg för steg. Det är först till fyra som gäller och med start på söndag måste laget gå in i matchen med den desperation, skärpa och lojalitet som hittills saknats. Det är då dags för stjärnorna att kliva fram, lagmaskinen att mullra igång och Wallson att coacha laget felfritt – gör de det, då ser jag inga hinder nog stora för att stoppa Skellefteå AIK.
Å andra sidan, på 67 matcher har inte laget spelat på sin högsta nivå samtidigt som Frölunda HC står en match från SM-guld utan att heller ha spelat sin bästa ishockey.
Nä det mesta talar för guld till Göteborg, och att guldstaden för andra året i rad ger noll skäl för sitt namn. Det enda som kan hindra dem nu är den stora guld-darren eller att Skellefteå AIK mullrar igång. Upp till bevis!

Skellefteås märkliga finalstatistik

Den dystra trenden från i fjol våras har preserverats och Skellefteå AIK har av någon märklig anledning fortsatt på samma sätt som finalserien mot Växjö Lakers – fem raka hemmaförluster är ingen slump. Förklaringen till detta önskar jag var enkel, att jag satt på den och kunde dela med mig av den. Men ju mer en börjar gå igenom dessa fem matcher, desto svårare blir det att förklara.

Skellefteå AIK spelade hela grundserien för att vinna serien och skaffa sig den där viktiga hemmaplansfördelen genom hela slutspelet. Ett kort som Wallson haft i flera säsonger nu och är bra att ha i rockärmen för att dra fram när det verkligen behövs. Mot HV 71 fick det stanna där, motståndet blev till slut för enkelt att passera. Mot Växjö Lakers fick dock den avgående tränaren användning för kortet och i match sju lämnade det rockärmen för första gången på flera år och även om det var dammigt blev det till slut avgörande.

I finalspelet verkar dock kortet sakna sitt värde då hemmaplansfördelen av någon konstig anledning blivit till hemmanackdelen – i de senaste tio finalmatcherna har bara en match vunnits av hemmalaget och det var när Växjö Lakers i fjol säkrade guldet. Men som jag redan sagt, skrivit (ursäkta), är det inte heller någon slump. Åtminstone inte i fallet Skellefteå AIK.

I fem raka matcher har laget skrinnat in till fullsatta läktare och en unisont skuttandes hemmapublik som sannerligen gjort allt för att förtjäna en seger, men icket. Skellefteå AIK har gång på gång begått samma misstag och på eget grepp tvingat 6001 eller 5801 att gå hem i vredesmod, sorg och besvikelse. Anledningarna är givetvis många men allting landar till slut hos spelarna och tränarna själva. De har inte varit tillräckligt bra, helt enkelt. Från match ett mot Växjö till gårdagens match tre mot Frölunda har motståndarlagen direkt tagit grepp om matchen och själva dikterat den första periodens utveckling. Skellefteå har inte dominerat en enda matchinledning och inte heller förtjänat att vinna, de har varit sämre i samtliga fem hemmamatcher.

Det talas ju även så ofta om statistik, och när du dyker in i den världen finner du direkt viktiga och talande siffror som ger förlusterna sin logiska förklaring:

* Powerplayhaveriet. Skellefteå AIK har på fem matcher fått spela i 24 numerära överlägen – blott tre har resulterat i mål vilket ger den blygsamma powerplaystatistiken på 12,5 procent. Med samma effektivitet som i grundserien (30 procent) hade laget gjort sex mål till, nio mål totalt, och vunnit matcher som gårdagens.

* Matchinledningsfloppen. De har aldrig lämnat isen efter den första perioden i ledning och totalt bara mäktat med två mål i matchens första 20 minuter och de har heller aldrig tagit ledningen i någon av de fem spelade hemmamatcherna. Motståndarlagen har gjort totalt åtta mål i den första perioden.

Periodförlusterna. De har totalt bara vunnit 3 perioder av 15. (Vunnit med 1-0 i tre raka andra-perioder, där verkar de trivas.)

* Målsnittet. Totalt har laget bara gjort åtta mål på fem hemmamatcher vilket ger ett snitt på 1,6 mål per match (!).

* Målvaktsproblemet. Skellefteås målvakter har aldrig lämnat isen med en räddningsprocent över 90. Totalt har Svensson och Hanses snittat 85,52 över alla fem matcher – motståndarlagens ditos har å andra sidan aldrig lämnat isen med en räddningsprocent under 90. Där landar snittet på 94,34 procent över fem matcher.

44 blockerade skott när Skellefteå AIK tog på sig finalskruden

Mål vinner matcher, visst är det så. Men ishockeyn är mer komplex än så och jag är beredd att ändra min inledning i den här texten. Täckta skott kan också vinna matcher. Idag hade Skellefteå AIK 44 sådana, täckta skott alltså och de siffrorna kan inte ens den mest enögde indian eller björn skoja bort. Visar Skellefteå AIK en offervilja likt idag i resterande del av finalspelet kommer laget bli väldigt svårslagna.

I dagens match gick det till slut att känna igen Skellefteå AIK som förutom den redan nämnda offerviljan dessutom var precis så där slutspelssmarta som de ska och kan vara. Situationer över hela isen värderades klokt och behövde en puck vallas ut via sargen, ja då gick pucken ut ur zon via sargen. Finalskruden var på samtliga och nu väntar minst tre matcher till där den bör vara intakt.

Även om hela laget ska hyllas är det en trio i vitgult som stack ut idag och den som kanske stack ut allra mest av utespelarna var den ifrågasatta Alexander Urbom. Idag spelade han mest av alla i Skellefteå och som han gjorde det. Han stod för precis den tuffhet laget hittills saknat och spelade med en självklarhet i egen zon samtliga backar bör ta efter.
En som inte tagit efter utan spelat med samma självklarhet sedan slutspelet 2014 är Anton Lindholm som idag återigen var briljant. Idag täckte han otaliga skott och var en ständig finne i Frölundaspelarnas rövar – att Colorado Avalanche vill ha över honom är lätt att förstå när han spelar så här.
Den tredje som får en extra hyllning är givetvis Erik Hanses. Hur skulle jag kunna skriva denna text utan att ägna några rader till honom?
Wow. Hanses insats idag var en av de, om inte den, främsta insaters jag sett en burväktare göra i Skellefteå AIK:s tröja i år. Och då har landets bästa målvakt Markus Svensson ändå gjort flera svettiga matcher den här säsongen.
En bonushyllning kommer också här i följande cirka 200 tecken:
Pavel ”Pär” Datsyuk. Vilket sjuhelsikes mål han gör! Det är individuella prestationer precis som de där som skapar slutspelslegender – tror inte Bengtsson och Gustafsson än förstått vad som hände.

Avslutningsvis vill jag bara lyfta det faktum att Skellefteå AIK idag fick fem utvisningar mot sig men bara en med sig i en match där laget inte på något sätt spelade mycket mer utanför regelboken än sitt motstånd. När Burström och Aho åker ut för två förseelser i den tredje perioden, som vi sett hela matchen, blir en något fundersam över varför Frölunda föräras med så många lägen med fler män på isen.
Om regelboken nu höjer sin ribba i ett slutspel, som vi så tydligt sett, ska varken Aho eller Burström åka ut för sina respektive ”tilltag” i den sista perioden. Mycket märkligt.
Men att det är någon, som vissa vill få det till, konspiration mot Skellefteå AIK så bör ni tänka om. Att en hel organisation skulle jobba för att sänka västerbottningarna är givetvis lika orimligt som otänkbart. Och tror ni det får de foliehjälmprydda maka efter vid bordet och göra plats för er.

Snyggaste tifot någonsin i Skellefteå Kraft Arena?

North Power och Charter Division har av tradition att bjuda på riktigt häftiga slutspelstifon – vem minns inte till exempel det här tifot från finalmötet med Luleå för ett par år sedan?

Foto: Linnea Landgren.

Foto: Linnea Landgren.

 

Igår – när den första SM-finalen mot Frölunda HC spelades – möttes Skellefteå AIK:s spelare av kanske det snyggaste och häftigaste tifot någonsin i Skellefteå Kraft Arena. Ja jag vågar faktiskt påstå att jag inte sett något som klår gårdagens tifo. Och då har jag sett det mesta.

För er som missade det – här är det:

Finaltifo 16/4 – 2016.

 

Ishockeypropaganda i en finalfest som kom av sig

Låt oss börja med det essentiella. Vilken match! Det råder inga tvivel om att dagens två kombatanter är landets två bästa lag. Om någon tvivlade på det innan vill jag se samma göra det efter – det här är den bästa finalmatch jag sett på väldigt länge.
Hastigheten dessa två lag håller samtidigt som de spelar sina respektive spel är löjligt hög och underhållningen därefter också den, väldigt hög.

Tyvärr fick dagens match inte avgöras på ett ”värdigt” sätt. Om en kan säga så?
Givetvis är det sorgligt att en så bra match avgörs på ett felaktigt domslut. Ett domslut mot Skellefteå AIK som blev så kostsamt, så ödesdigert.
Efter match erkänner domare Sören Persson sitt misstag och säger att ”Shit happens, jag hade inte marginalerna på min sida idag.”. Först och främst, stort av honom att erkänna detta. Rätt ska alltid vara rätt. Även om det ibland blir fel.
Sen kan jag också köpa domslutet som vid första anblick kändes korrekt. Det såg ut som att Lindholm satte upp klubban i det finska ansiktet. Där och då, utan tillgång till reprisbilder, finns det ingenting som egentligen skulle tala mot att Persson inte skulle höja sin arm. Där gjorde han precis som alla andra domare hade gjort.

Däremot kan det kännas något märkligt att domare Nord i förra matchen höjde armen för en utvisning på Ville Varakas – en tvåa han sedan valde att ångra då han blickade upp mot mediakuben och såg på reprisbilderna att utvisningen var felaktig.
Att Nord kunde göra så då men inte Persson/Sjöberg så idag känns märkligt och tyvärr, som sagt, ett kostsamt beslut för hemmalaget.

Nog om det. Det är inte bara där Skellefteå AIK förlorar matchen – hade de till exempel utnyttjat sina lägen och skjutit 3-1 tidigt i den tredje perioden hade inte utvisningen blivit lika kostsam. Till exempel.

Ny match i morgon och chans att sno tillbaka hemmafördelen. Och även om de inte skulle göra det har de fortfarande två chanser till att vinna på bortaplan. För på hemmaplan kan jag inte tänka mig att de tänker släppa en match till.

Bygden dammar av sina finalattiraljer igen – nu gäller det!

Det ligger något i luften - en förväntan, hunger och längtan som kan mäta sig med våren 2013. Finalförlusten från i våras har gjort att den där, redan omnämnda, hungern återfunnit sin plats i bygdens torp och inom Templets allra heligaste väggar har de som ska göra det möjligt laddat om batterierna efter den fullkomligt helgalna matchserien mot Växjö Lakers.

Sex säsonger i följd har staden skrudat om till finalstuk och finalattiraljerna har knappt hunnit börja damma innan de ska fram igen – jag vågar dock påstå att den stundande finalen är den helt klart häftigaste sedan Löfbergs Lila Arena stod värd för lagets första finalframträdande på flera decennier.

Två jämnbördiga lag som under säsongen varit de klart starkaste från mitten av september fram till idag och att det är landets två bästa lag råder det inga tvivel om, även om Växjö Lakers lätt hade platsat här i slutspelets absoluta skede av avgörande. För första gången sedan finalserien mot Brynäs IF känner jag att det inte räcker för Skellefteå AIK att spela bra.

Vad jag menar med det är att mot de tidigare finalmotstånderna har Skellefteå på förhand känts som det absolut starkare laget och att ”om de bara spelar på sin fulla förmåga kommer de vinna”. Nu. Mot Frölunda HC. Då känns det inte längre så – här kan en perfekt dag på jobbet ändå inte vara god nog då motståndet håller minst lika bra klass på samtliga lagdelar. Över alla fyra formationer. Därför känns denna matchserie helt omöjlig att tippa och jag kommer också avstå från detta.

På förhand ser jag ingen solklar favorit även om vissa delar talar för vissa lag. Här kommer det istället handla om marginaler, små detaljer och faktiskt också om vilket lag som hittar flytet. Skellefteå AIK har allt för att stå som ett segrande lag inom fem till tolv dagar. Men det har Frölunda också.

Hur som helst – är det inte underbart att säsongen fortfarande är just en säsong. Med ett skarpare numerärt överläge hade Växjö kunnat skicka västerbottningarna till en annan säsong senast – Silly Season.

35 minuter kvar. Ge mig allt vad ishockeyn står för, och lite mer där till.

SLÄPP PUCKEN!