”Vi stannar aldrig” – kanske borde Skellefteå AIK ha gjort det

WEB-SPORT

”Vi stannar aldrig” – så lät slutspelslåten och så stod det på de banderoller som prydde guldstaden inför årets slutspel. Kanske borde de ha stannat. Tänkt. Funderat på vad som höll på att hända och sminkat bort sina skönhetsfläckar. Granskat sig själva från topp till tå. Ja stannat helt enkelt, för nu kan vi för andra året i rad konstatera att det här är en silverstad långt ifrån det gyllene skimret. Återigen med sig själva att skylla, det gick nämligen redan i matchserien mot HV 71 se en slarvig defensiv i baklås och när fjolårsdemonen från Växjö stod på andra sidan isen blev det än mer påtagligt. Där, precis som i fjol, synades Skellefteås spel i sömmarna men tack vare sin höga lägstanivå kunde laget ändå ta sig vidare till sin sjätte raka final.

I finalen kom dock straffet för Skellefteå som fick lida för att läxorna inte blev lästa. Precis som i våras fick vi se spelares ögon tåras – jag har vandrat in i Skellefteå AIK:s omklädningsrum efter 53 segrar och 18 förluster sedan september 2014 och som ni ser i siffrorna har jag allt som oftast kommit in till en munter stämning där Calof poppat till det med den ena aktuella dängan efter den andra och spelare som på rena dagisnivån (på ett bra sätt) bjudit på sig själva med citat ej lämpade för denna text. I dag var det något helt annat. En stämning svår att sätta i skrift, att jämföra det med begravning är att dra det alldeles för långt. Men där satt i alla fall Pär Lindholm, Skellefteås tacklingsvilla och tuffa forward, otröstligt. Ett par meter ifrån honom en av hela seriens tuffaste spelare, Martin Lundberg, med en kropp av titan, med tårar i ögonen. Var jag än vände mig, vem jag än talade med. Sorgen var densamma. Tårarna rann eller hade nyligen torkats bort. Vad ställer man för frågor? Vad är en bra fråga och vad är en dålig?

Det var min karriärs hittills mest svårjobbade dag, jag fick ihop intervjuer med i stort sett hela truppen men tro mig när jag säger detta. Att stå där och kolla in i tårdränkta ögon hos en otröstlig medmänniska, det gör ont. Oavsett om en hyser sympatier för ett lag eller ej är det så tufft, så smärtsamt. Lika är känslorna att skriva denna krönika, efter en lång säsong är det en smått surrealistisk känsla när en konstaterar att det är över. Det som började med en hemmaseger mot HV 71 avslutades för andra året i rad med förlust i säsongens sista match.

Och så kommer vi då till det viktigaste. Ni, mina viktigaste. Som i alla säsongens 68 matcher läst, kommenterat och delat mina alster. Som just nu känner precis samma sorg som för drygt ett år sedan. Som precis likt 2015:s vår har fällt en tår, eller flera, över ännu en förlorad SM-final. Just nu är väl egentligen mina ord lika onödiga som efter Axel Holmströms tårar i fjol. Men mitt jobb är att skriva, så även mitt intresse och har ni hunnit så här långt ned i texten är det uppenbarligen även av intresse för er att detta skrivs. Hur som helst önskar jag det fanns något jag kunde göra, skriva eller säga för att lindra den emotionella smärta som infunnit sig sedan slutsignalen och som nog tyvärr kommer hålla i sig ett par dagar till. Här kommer ingen naiv kommentar som ”äh kom igen, det är bara en sport” för jag vet. Jag vet så förbaskat väl att det här inte bara är en sport. Det här är en passion likt vilket annat intresse som helst, en romans likt den där sommarflörten ni hade i tonåren (förutom att den här är mer permanent än kortvarig), ett liv. Många, och så även jag, planerar hela sin vardag efter spelschemat. Något som ofta gör sambolivet, familjelivet eller den egna karriären lidande. Min underbara sambo jublar nog innerst inne inte över att ha mig borta så ofta, och när jag väl är hemma kan den senaste eller kommande matchen ta sån plats i tankarna att jag inte är hemma fastän jag ändå är det. Fattar ni? Känner ni igen er? Det vet jag att många gör. Därför förstår jag också er smärta i skrivande stund, jag förstår om natten knappt ger er någon blund. Men det kommer en morgondag, och en dag efter den. Sen fortsätter det så fram till att nästa säsong är här och då är den mesta sorgen glömd. Då väntar 52 nya matcher och ännu  ett slutspel med ännu en chans till gruvlig revansch.

Det kommer en morgondag. Och den är ljuv. Sköt om er kära, underbara, läsare. Kram!

11 kommentarer

  1. Tack för allt du har skrivit denna säsong. Det är med vemod man idag går och lägger sig. Skellefte hjärtat har fått sej en törn. När jag gick ur Skandinavium för en vecka sen var jag betydligt gladare men jag vet att det kommer nya segrar. Man längtar redan till nästa säsong. Ha en go sommar alla Skellefte fans. Vi tar nya tag till hösten!

  2. Redan under semifinalerna kunde man ana en viss mättnad hos Skellefteåspelarna.
    Stundtals såg det ut som ett lag på halvfart som inte var riktigt intresserade och det höll på att straffa sig. Nu gick laget vidare med nöd och näppe. Jag trodde att laget var inne i en tillfällig svacka och att man skulle åtgärda bristerna. Det verkar man inte ha gjort.

    Under finalserien såg vi egentligen inget av det som utmärkt Skellefteå. Det fartfyllda spel som Skellefteå behärskar så bra såg vi inte alls. Powerplay är en spelform som Skellefteå lyckats bra med under säsongen men nu gick det inte alls. Och chanser fanns. Inte ens defensivt hade Skellefteå speciellt mycket att sätta emot.

    I ett slutspel, och framför allt i en finalserie vill man se spelare som kliver fram och gör det där lilla extra.
    Man vill se spelare som offrar sig, tar de där extra skären, är först på pucken och vinner närkamperna och tekningar.
    Här kändes det stundtals som om Skellefteå inte riktigt förstått att det var final. Stora delar av matcherna spelades av precis som om det var betydelselösa matcher i slutet av grundserien när allt är klart (där man kan kosta på sig att vara nonchalant i egen zon, tvåa på pucken eller bara slå ifrån sig pucken i blindo.)
    Inte ens på hemmaplan såg Skellefteå speciellt taggade ut.

    Laget kom egentligen aldrig upp till sin normala kapacitet. Laget var ganska uddlöst framåt och laget saknade helt försvarsspel. Nu tappade laget sin förstemålvakt och då kunde man ju tänka sig att man ville spela tätare bakåt men det gjorde man inte och när man då inte gör några mål på de chanser man får så är det uppenbart att det inte räcker.
    Nu blev det nästan pinsamt enkelt för Frölunda som faktiskt inte spelade särskilt bra. Men de var effektiva och gjorde allt av sina chanser.
    Nu vann Skellefteå grundserien och tog sig vidare till slutspel ända till final. En rätt bra prestation.
    Men som slutspelet utvecklade sig blev Skellefteås problem uppenbara och laget får ändå inte godkänt. I en finalserie har man all rätt att förvänta sig mer.
    Det finns hedersamma förluster när man kämpat och ändå inte räckt till. Här känns det som om Skellefteå kunnat göra bättre ifrån sig. Därför känns förlusten extra sur.

  3. Din blogg har varit den bästa!Full med fakta och med ett rakt,ärligt och målande språk.

    Vill tacka dig ödmjukast och ser fram emot dina kommande analyser.
    Tack, från en trogen hockey-supporter.

    • Tack så jätte mycket Svaipan! Att du kallar min blogg för den bästa känns otroligt bra att höra även om jag vet att det finns ett gäng betydligt vassare där ute!

      Tack detsamma och ha fyra sköna månader innan säsongen startar upp igen!

  4. Tack Robin för ett underbart arbete, dina inlägg är otroligt välskrivna med bra och väldigt nyanserade analyser. Lycka till med din fortsatta journalistutbildning. Hoppas du har tid över för lite Silly Season…

    • Tack Hasse! Värmer att höra och tack för dina lyckönskningar. Självklart kommer jag ta mig tid att uppdatera bloggen och hänga med i allt som händer under silly season!

  5. Tack för mig. Din blogg är lika bra som norrans,och det är en tidsfrågq innan folk får upp ögonen för hur bra du är!! Ska fortsätta följa dig och dina tankar om AIK !!

Lämna ett svar till Hasse J Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *