Det har blivit något av ett stående inslag när finalen nalkas i Skellefteå – att lokala butiker på ett eller annat sätt pikar det stundande motståndet med smått genialiska passningar till dem. Givetvis med glimten i ögat.

Tidigare har till exempel Ica i Kåge tagit bort Löfbergs Lila ur sortimentet när Färjestad BK var motståndet.

Då, precis som nu, är det Alexander Björk som ligger bakom den bästa idén – i år har han helt enkelt valt att lägga straffavgift på allt från Göteborgs Kex och på Ica Kvantum i Skellefteå kan du köpa två stycken Ballerina-paket till priset för tre. (se bild nedan).

Foto: @jonaseklund13 @ twitter

I matcher som gårdagens tar nerverna makten över även den mest rutinerade av spelares kropp och den emotionella berg- och dalbanan får den bästa att darra. Stål, eller titan för den delen, kan där dallra likt kokt tagliatelle.
Vare sig du heter Jimmie Ericsson eller Sebastian Ohlsson kan jag nästan lova att hjärtat slår ett par hundra slag extra i minuten när Växjö Lakers när isen intas under introt före match – eller när Växjö går in i ett fyra minuter långt powerplay i den plötsliga dödens skede för den delen.

De 22 ombytta i Skellefteå AIK hade dock den turen att de var just ombytta – en tes som vandrat genom idrotten i flera decennier förtäljer att en icke ombytt spelare är än mer nervös än dennes lagkamrater ute på gräset, isen eller golvet då en från läktaren inte kan vara med och påverka matchens utgång eller utveckling.
En som igår fick uppleva just detta är Axel Holmström som efter en skada i match sex tvingades vila sin ändalykta mot sittplatsernas plastiga stolar istället för avbytarbåsets vadderade bänkar. Hur han upplevde matchen därifrån?

– Dra åt helvete säger jag bara, haha. Det var det absolut värsta jag varit med om och allt de säger om att det är värre att sitta på läktaren än vara på isen stämmer. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan hela matchen, säger fjolårets slutspelssuccé och fortsätter:

– Jag satt ju på sittplats under hela matchen men när de fick in sin kvittering klarade jag inte av det. Då sprang jag upp till det inglasade där längst upp vid receptionen och såg förlängningen.

När fyra minuter hamnade på Skellefteås sida av mediakuben i förlängningens tidiga skede gick hjärtat en kamp för att klara av vad som väntade för Axel som hyser stor respekt för smålänningarnas sylvassa spelare och spel i numerärt överläge.

– Då kändes det riktigt tungt och på ett så långt powerplay visste jag att de skulle få två-tre riktigt bra chanser. Men nästan direkt såg man att de gick ned sig i tempot och egentligen skapade de bara ett riktigt farligt läge. (När pucken länge låg lös framför Svensson och kalabalik uppstod).

Efter att Axels captain, oh captain, äntrat isen igen efter den avklarade utvisningen kände han direkt att pendeln då svängde över till lagets fördel.

– Då kunde vi bara inte förlora matchen.

Och så rätt han hade – efter bara ett par minuter med likvärdiga styrkor på isen fick han se barndomskompisen Sebastian Aho slänga in pucken mot mål. Och resten?

– Jag ser hur Forre (Erik Forssell) får en bra styrning på skottet och när pucken går i mål vet jag knappt var jag ska ta vägen och glädjen vet fan inga gränser då! Jag ställer mig på ett ben och hoppar och skriker mer än någonsin förut sen skyndar jag mig ned, studsandes på ett ben, till sargen och där fortsätter jag att fira. Fy fan vilken känsla alltså!

Ångesten och hjälplösheten blev med ett mål förlöst i en sällsynt känsloorgie för Arvidsjaurspajken som i vår intervju gång på gång hyllar sina medspelare och framförallt de som i fyra minuter offrade precis allt för att inte säsongen skulle vara över.
Men precis som i match sex avslutas vårt telefonsamtal på ett något dystrare sätt.

Hur mår du? Kommer du att spela något mer den här säsongen?

– Jag önskar jag kunde vara öppen med dig och säga mer men jag måste vara tråkig och hänvisa till Karin (Rundblad, läkare). Men om vi säger så här, det känns riktigt tungt just nu och jag sätter mitt hopp till det att just hoppet är det sista som överger en.

Sen Växjö-kvittering och förlängning i semifinalens match sju. Skulle jag ha sagt det till vilken svartgul sympatisör som helst inför i kväll hade nog ingen tagit det.

Fyra minuters utvisning på Jimmie Ericsson och en, vad det måste ha känts som, evighet med en man mindre på isen. I förlängningen. Inte heller något som hade köpts innan matchen.

Men däremot. Sättet som matchen avgjordes på i kväll. Att Växjö Lakers fick kvittera med så lite tid kvar och sedan spela fyra minuter i powerplay under förlängningen. Bara för att två minuter senare bli straffade av hela seriens klokaste anfallare, professor Forssell. Hade jag gett er den dramaturgin hade nog alla med svart och gult i blodet köpt den händelseutvecklingen innan match.

Jag säger bara. Pust. Vilken hjärtsnörpande rysare i Hitchcock-anda vi fick se.
Match sju, eller det mer kända uttrycket game seven, är som sagt idrottens svar på…. Ja finns det ens någon pararell att dra till det verkliga livet?
Hur som helst är en match sju den absoluta kröningen av en redan underbar matchserie. Att det sedermera även led till förlängning känns så välskrivet och regisserat att till och med den gode Alfred framstår som en charterfarsa med ny Nikon som försöker få familjeresan att framstå som ljuvligare än vad den faktiskt var när filmen ska visas upp för släkt och vänner.
Det kunde inte, på något som helst sätt, bli en bättre avslutning på den här fantastiska kvällen. En hel säsong definierades med en välkalkylerad styrning bara ett par minuter efter att den hade kunnat termineras av det extra långa numerära överläget.

Jag har anledning att återkomma till en summering av matchserien men tänkte ändå ge mig på en flyktig sådan och jag vill bara börja med att slänga av mig kepsen och buga för Växjö Lakers – laget som på bara ett par säsonger i SHL blivit till det lag vi såg i kväll och de sex andra kvällarna före det. De har i den här matchserien, trots skada på förstamålvakten, skakat om seriesegrande dynastin från schtaan på ett sätt inget annat lag klarat av sedan Anders Forsberg lämnade klubben.
Vill även passa på att hylla Sam Hallam som återigen visat vilken skicklig tränare han är. I kväll tog han flera avgörande beslut som blev till Växjös favör och coachade precis rätt i alla matchens skeden – timeouten med 40 sekunder kvar av Jimmies fyra är briljant och att plocka målvakten med tre minuter kvar likaså.
Efter match är han dessutom återigen stor, så stor, i nederlagets kölvatten och står i C-mores sändning på ett rakryggat sätt, utan att skylla på någonting, och talar så ärligt om säsongen och matchserien som varit.
Att han dessutom gått ut på isen för att hämta pucken och ge den till Forssell visar vilken människa han är. Kepsen av!

Nu väntar Frölunda Indians i finalen – ett lag som efter en stark grundserie stått för en sjukt imponerande resa i slutspelet där de ställts mot tufft motstånd och klarat av det på ett genialiskt sätt. Ett lag som har hot i alla fyra formationer, en backuppsättning av absolut toppklass och en forwardsdito med matchvinnartyper på led.
De enda två detaljer jag ser som downgrades från semifinalmotståndet Växjö är tränaren Roger Rönnberg som inte är lika skicklig i matchsituationer som Hallam samt rutinen. Smålänningarna vann guld i fjol och gick in till årets slutspel med staplad rutin från det – Frölunda har inte vunnit något i Sverige på elva år och har inte varit i final på tio.
Men precis som med utvärderingen av den gångna matchserien har jag anledningen att återkomma till förväntningarna inför den stundande och så lär jag göra inom en snar framtid.

Den kanske viktigaste, men framförallt den definitivt roligaste, matchen i Skellefteå Kraft Arena på flera säsonger – då bestämmer sig mitt immunsystem för att ge vika till feber och hans moster. För er, mina kära läsare, och faktiskt lite min egen skull också hoppas jag att Skellefteå AIK står betydligt bättre pall än vad min kropp gjorde och inte ger vika för Växjö Lakers.

Om mindre än fem timmar har vi hur som helst ett av idrottens mest mytomspunna och omtalade ögonblick . Game seven. Där legender skapas och hjältar föds – tiden där absolut allting ställs på sin absoluta spets och varje liten sekvens kan vara avgörande för fortsatt ära eller förfall. Det grämer mig att jag inte kan ta del av det här, att den här eländiga kroppen jag har är så vek som den är.
Men det här handlar inte om mig. Det här handlar om 42 spelare. Det handlar om 5801 hoppande och skrikandes supportrar med känslorna på den tunnaste av trådar. Det handlar om två städer som kraschar in i varandra där den ena i kväll går till sömn med lättade hjärtan. Den andra med ett par dagars otröstlig sorg.

Markus Svensson, Tim Heed, Niclas Burström, Sebastian Aho, Anton Lindholm, Fredrik Lindgren, Alexander Urbom, Arvid Lundberg, Janne Pesonen, Erik Forssell, Pontus Petterström, Mattias Ritola, Patrik Zackrisson, Andrew Calof, Martin Lundberg, Adam Pettersson, Pär Lindholm, Jimmie Ericsson, Sebastian Ohlsson, Andreas Wingerli, John Norman, Erik Hanses – där har ni de 22 som i kväll kan ta nästa steg mot att bli odödliga.

Game seven. Wow!

Och från tv-soffan kommer er bloggare att följa matchen med stor spänning samtidigt som kollega Tomas Ruuth kommer göra det han gör allra bäst – delar med sig av sina intryck i skriftlig form via lajvrapport under match och ett par texter efter.
Ishockey blir inte finare än så här! Idrott blir fan inte finare än så här.
Jag älskar läget och vill se pucken släppas nu.
Så måste de segerstinna och guldtörstiga 22 också tänka – annars får odödligheten vänta.

I morgon smäller det – den första game seven för Skellefteå AIK på fyra år och en chans att på hemmaplan säkra sitt sjätte raka avanacemang till finalen.
Som ni alla vet, så smärtsamt vet dessutom, var laget igår en sekund från att redan då säkra sin plats i den slutgiltiga kampen om Le Mat men slarv bakom den egna förlängda mållinjen gav Gynge och framförallt Kiiskinen chansen att återigen frälsa Vida Arena.

Jag tänkte börja det här inlägget med att gå in lite djupare på målet med ett par frågetecken jag inte riktigt hittar svaren på. Vi börjar med Hans Wallsons agerande.
19,48 på klockan och tekning i egen zon efter att Svensson tvingats blockera. Ett perfekt läge att samla grabbarna vid en timeout och på allvar dirigera dem till vad som gäller: Vinn tekningen, ta ned pucken i hörnet och låt tiden gå.
Dessutom hade timeouten gett spelarna på isen chansen att samla sina nerver och tankar – nu blev sekunderna efter den, förvisso, vunna tekningen till mardröm för svartgult.
Visst, jag köper den där hårfina gränsen som uppstår vid en timeout.
”Tar jag den får de chansen att snacka ihop sig ännu mer”
”Tar jag den inte får vi inte chansen att snacka ihop oss”
Men i gårdagens sekvens finner jag faktiskt ingen anledning till varför en timeout inte vore av nytta för Skellefteå. Inte en enda. Med så få sekunder kvar hade det varit 30 perfekta sekunder att lägga upp två snabba strategier för de fem spelarna på isen att följa vid antingen vunnen eller förlorad tekning.

Sen har vi då de två vitala misstagen som blev fatala för bygdens lag .
1/ Anton Lindholm får pucken efter tekning och ska i det läget bara få tiden att gå. Varför inte ta ned den i sarghörnet? Men nog om det, detta har jag redan diskuterat vid tidigare tillfälle. Läs gårdagens inlägg.
2/ Hur kan Gynge få den tid han får att sikta in sig och lägga in pucken mot mål? Var är markeringen och det uteblivna dödsföraktet att slänga sig i skottlinjen? Hela målet osade passivitet från såväl tränare som spelare. Tyvärr.
Nog om målet, vi kan bryta ned det hur länge som helst men kommer ändå aldrig ifrån det faktum att det gav oss en game seven i morgon.
Nu tänkte jag gå in på tre punkter som talar för, och tre emot, ett svartgult avancemang till final.

Detta talar för att Skellefteå AIK går till sin sjätte raka final:

Ett/ Tio matcher spelade i slutspelet, och 52 i grundserien. Laget har ännu inte genomfört en 60 minuter lång prickfri insats – det finns potential för laget att vinna en sån här matchserie mot Växjö Lakers med 4-0 i matcher om toppformen hade varit intakt och inprickad genom hela slutspelet. Till och med i kvartsfinalen mot HV 71 var motståndarna stundtals bättre och där var det den, redan nämnda, sjukt höga lägstanivån som tog dem vidare. I morgon är det game seven och läge för Wallson att plocka fram det bästa ur alla 21 spelare som kommer att vara på isen. Lyckas de med det har inte Växjö en chans. Så bra är Skellefteå AIK.

Två/ Hemmaplan. Seriesegern gav Skellefteå chansen att spela en avgörande match på hemmais och när det nu har kommit fram till just en sån do or die match. Ja då är det läge att utnyttja fördelen – hemmapubliken ska hoppa, skrika och blöda fram sitt lag till seger och spelarna ska blöda ännu mer. De ska ta i ännu mer och offra såväl liv som lem för att inte förlora. Förlora ska inte ens vara en valmöjlighet.

Tre/ Stjärnorna. Skellefteå har en hel arsenal av dessa som ännu inte varit nära sina fulla förmågor – Janne Pesonen är inte längre super-Janne utan kyligare än finlandsfärjans kölvatten. Patrik Zackrisson har varit närmare trettonde forward än första center och Andrew Calof sikte har så här långt i semifinalspelet varit uselt. Kanadensaren skulle med nuvarande precision ha problem att finna av vattnet med en badboll om han så blev placerad mitt ute i Atlanten.
Men ändå är det detta som talar för Skellefteå AIK – den här trion, och så många fler än dem, har inte alls levererat ändock är laget framme i en match sju. Det finns en sån oändlig och outtömlig matchvinnarpotential i nästan alla individer i Skellefteås grupp. Det är nu de ska visa sig!

Det här talar emot att dynastin fortsätter och att finalplatsen nås.

Ett/ Växjö Lakers. Så enkelt är det, laget från Småland är till att börja med ett sjukt skickligt lag som för andra året i rad prickat formtoppen lagom till säsongens avgörande skede. De har inte alls samma bredd som Skellefteå AIK men likt väl har deras fyra formationer fungerat så mycket än svartgulas dito – ett lag där alla köper sina roller och levererar stundtals över sina förmågor. Precis som det ska vara i ett slutspelslag. Att de dessutom skaffat sig ett sjukt psykologiskt övertag på Skellefteå är lätt att se i matcherna. De har läst sönder alla uppspel och varianter. Bjuder inte på någonting och slår till med full kraft när det behövs.

Två/ Sam Hallam är seriens främsta taktiker och matchcoach. Spelar rätt spelare i precis rätt lägen och jag vet inte om jag sett honom ta ett felaktigt beslut i den här matchserien. Har utmanövrerat Wallson och fått Kiruna-sonen att klia sitt hår grått.
I en match sju är det hjärnor som Hallams som oftast vinner.

Tre/ Hur klarar Skellefteå AIK av nerverna i en sån här game seven? Hur börjar tankarna gå om Växjö skjuter 1-0, och kanske 2-0? Många var med i fjol när finalen förlorades men alla var med igår i den osannolika förlusten. Två ack så psykologiskt tunga förluster och nu krävs det att spelarna har mentalitet av stål och känslor av titan.

3-1 i den tredje perioden och det såg precis lika ”klart” ut som vad det gjorde för Växjö i Skellefteå förra matchen – då stod Skellefteå AIK för en uppväxling av sällan skådat slag. Nu stod inte Växjö Lakers för samma uppväxling men upphämtningen var i stort sett densamma och när Linus Fröberg sköt 4-3 i förlängningens 17:e spelminut kändes det, tyvärr med svartgula ögon sett, logiskt.

Varför vinner då Växjö Lakers den här matchen? Ja ska vi bryta ned det i så enkla fragment som möjligt kan vi börja med 44 skott(!). Smålänningarna får alltså 44 skott på mål och betydligt fler mot mål – Skellefteå AIK bara 18 – och det är en stor anledning.
Men ishockey är ju sällan så enkelt och går vi in i de betydligt svårare fragmenten som går att finna kan vi börja med försvarsspelet. I kväll var det i stort sett obefintligt och att hemmalaget sköt 44 skott var till stor del frukten av ett passivt Skellefteå-försvar som gjorde det lätt för de blåklädda att komma till avslut. Markeringsspelet var inte heller så där väloljat som vi är vana att se och tappet av både Gynge vid 3-3 (han ska inte få vandra in och ta det där avslutet så lätt) samt av Fröberg (som helt glömdes bort i slottet) är helt enkelt för dåligt.
Och nu talade vi alltså om fragment. Gynge skulle aldrig ha behövt blivit markerad där vid 3-3 målet. Med tolv sekunder kvar vinner Erik Forssell tekningen i den egna zonen och pucken går till Anton Lindholm. Där ska backen givetvis inte agera på det sätt han gjorde – ta pucken till sarghörnet och lås den där i de få sekunder som återstår. Så enkelt hade det varit och finalplatsen då ett faktum. Men förlusten går inte skylla på en enskild individs misstag, det är inte i de sekunderna matchen förloras.
Hade till exempel Skellefteå AIK inte varit så passiva i period tre hade de vunnit – och hade de klivit in i förlängningen med mer jävlar anamma hade inte Fröberg direktskjutit in 4-3. Fragment!

Sett över hela matchserien är nog också en match sju fullt rättvis då Växjö Lakers i ärlighetens namn varit det bättre laget sett över alla matchminuter som avverkats.
Det är Skellefteå AIK:s ohyggligt höga lägstanivå som har tagit dem till kvällens match sex och onsdagens sju – mer än i ett par perioder här och där har laget inte gjort en rakt igenom komplett insats och det krävs nu. När allt. Ställs. På. Sin. Spets.
Game seven – där män skiljs från pojkar.
Och då är det dags för Hans Wallson att vinna matchen i matchen mot Sam Hallam – den har sistnämnda vunnit hittills.

Och det är viktigt att komma ihåg att säsongen inte är körd, och trots att jag på twitter tippat att laget förlorar (och blivit kritiserad för det) så är inte säsongen körd.
Långt ifrån, som jag redan varit inne på är Skellefteå AIK inte nära sin toppform ännu och ändå har de 3-3 i matcher mot detta fantastiskt skickliga Växjö Lakers – att  jag går ut och skriver att jag tror de förlorade finalplatsen i kväll betyder ingenting. Jag har dessutom sällan rätt.
Nu gäller det för Skellefteå AIK att knyta nävarna, älska läget och inte låta dessa hjärnspöken, som det så ofta talas om, komma in under skinnet på dem.
Det är trots allt en finalplats på spel – och säsongen är inte körd när de skrinnar in till ”Hey här e vi!”.
Däremot är säsongen körd om de spelar naivt som i kväll och inte vågar.
Älska läget Skellefteå AIK!

Sebastian Aho blev storhjälte igår när han startade den osannolika vändningen med ett drömmål. FOTO: Robert Granström, TT.

Igår tog det 47 minuter för Sebastian Aho att leverera – precis som resten av laget var det dittills ett rakt igenom slätstruket Skellefteå AIK som gjorde 5801 och många fler än så bekymrade och besvikna.
Idag tog Elithockeybloggen ett snack med Sebastian och nu precis som då tog det ett tag innan jag levererades svar på mina frågor. När jag kontaktade honom var han tillsammans med sambon Sandra dåligt till, i en biltvätt, och vi bestämde oss för att prata efter bullret runt omkring lagt sig.
Jag väntade. Och väntade. Sen, inte 47 men 51 minuter senare, kunde vi till slut samtala, och orsaken till förseningen? De hade fastnat i biltvätten.
– Haha det blev något strul med tvätten så vi fastnade där inne, men nu har vi kommit ut!

Igår, när Skellefteå AIK, vände semifinalmatch nummer fem från ett till synes kassaskåpssäkert nederlag till tvåmålsseger i den tredje periodens avslutande 13 minuter var det den unga Umeå-sonen som la grunden för den mäktiga vändningen.
– Det var en cool vändning och riktigt starkt av oss att vända ett sånt där underläge, det stärker oss.

Berätta om målet?
– Axel vann tekningen sen petade Norman pucken till mig. Jag tänkte först bara ta mig förbi första killen för att slå in en passning till någon i mitten men ser ingen att passa så då trampade jag runt och tänkte lägga in pucken mot mål för att skapa något där. Då gick den in i mål och det var givetvis riktigt skönt.

Målet var backens första på nästan fyra månader (senaste kom den 12 december då han sköt segermålet borta mot Örebro HK).
– Ja det var rätt bra tajming att spräcka den torkan, haha.

Kommer det fler mål i morgon?
– Förhoppningsvis!

Som jag redan skrivit höll lagets insats i de två första perioderna usel nivå och laget har redan hunnit prata igenom detta för att se till att det inte händer igen.
– Vi har pratat igenom det och sagt vad vi känner för att lösa det. Vi har kommit överrens att inte upprepa vår insats från period ett och två, säger Sebastian och fortsätter med att försöka förklara varför det såg ut som det gjorde:

– Vi var lite spända och tog inte för oss som vi brukar göra när vi spelar bra. Vi blev små, jag vet inte riktigt varför men vi lär oss av det här och det kan vara viktigt längre fram i slutspelet.

I morgon är det ny match då matchserien vänder ned till Småland och Växjö igen – med en matchboll att slå in har Sebbe redan klart för sig hur laget ska spela.
– Vi ska fortsätta som vi avslutade igår. Ta för oss, lägga flera puckar mot mål. Inte leta bättre lägen utan skicka allt mot mål för att sen ta det därifrån.

I Växjö Lakers mål kommer Stefan Steen att stå, den förre Skellefteå AIK-målvakten fick ju som bekant hoppa in när Cristopher Nihlstorp skadade sig förra gången det begav sig nere i Vida Arena.
Igår såg det länge ut att bli en trevlig kväll i gamla hemstaden för Steen men så var det ju de där, med Skellefteå-ögon sett, magiska minuterna i tredje perioden som förstörde allt för målvakten. Sebbe berättar att laget innan match gick igenom Steen extra mycket och planen var att mata honom med skott och sätta honom i svåra situationer – då han inte spelat på länge och inte kommit in i slutspelstempot.
-Ja vi pratade om det innan matchen, att vi skulle skjuta mycket då han inte stått på länge och det är en tuff sits för honom. Men jag tycker inte riktigt att vi gjorde det i de två första perioderna men i den tredje satter vi tryck mot honom och då gick det ju bra.

Avslutningsvis kom vi in på ämnet slutspel och de tuffa känslor som där bubblar fram. I matchserien mot HV 71 var det inte alls mycket av den varan men nu mot Växjö har det bökat och stökat till sig rejält. Lagen har av förståeliga skäl få goda tankar om varandra och handskarna har varit nära att ryka ett flertal gånger.
– Jag tycker det är kul. Det är så slutspel ska vara, det ska vara tjuvknep och gruff efter avblåsningar. Man blir mer inne i matchen när det är så. Mycket trashtalk.
Trashtalk ja, vem är glappast i käften i ert lag?
– Haha Jimmie är ju ruskigt bra på det där, så det är nog han. Eller Zackrisson. De två snackar mest!

2-2 i matcher och just när Skellefteå AIK skaffat sig ett rejält grepp om matchserien – med 2-1 i matcher, 1-0 på tavlan och hela matchbilder efter deras regi, då vek laget återigen ned sig och avslutade med att i matchens sista 30 minuter se ut som ett obrytt och nonchalant semesterlängtande gäng.
Jag blir inte klok på detta Skellefteå AIK. Hur kan en insats svänga från att vara i stort sett perfekt till helt motsatt? När Richard Gynge kvitterade sköt han inte bara ett mål – han skadesköt hela svartgula laget som inte kunde återhämta sig.
Efter 1-1? Jag förstår inte. Det var ju match, ja tammetusan var det match även efter 2-1 till Växjö. Ett mål kan och ska Skellefteå kunna hämta igen med den bredd och spets laget har – men få äro de stjärnor som levererar i detta slutspel och egentligen är det bara Mattias Ritola, Sebastian Aho, Pontus Petterström, Tim Heed och Pär Lindholm som hittills kommer undan med väl godkänt betyg i denna semifinalserie.

Men ligger allt ansvar då på spelarna? Njae. Ta en sån som John Norman till exempel – lagets klart bästa forward i kvartsfinalserien och ett hot i varje byte.
Nu känns han ofarligare än en nyfödd koala och varför?
Enkelt svar. Matchningen .
I kvartsfinalspelets match ett hann Norman med att dominera fullständigt i en period, varför? Han matchades ihop med de två spelare som kanske kompletterar hans egenskaper bäst på isen. Pär Lindholm och Andrew Calof – två spelare som hänger med i hans tempo och kan spela i samma takt som honom. De fick bara en period sen började kedje-rockaderna som pågår ännu (slutspelet har nu varat nio matcher för Skellefteå och vi har ännu inte sett någon som helst kontinuitet i kedjorna).
Efter det har Norman parats ihop med mestadels Forssell och Ericsson – men även mindre kvicka spelare som Pesonen och Holmström. Nu menar jag absolut inget ont mot dem, de är allihopa fantastiska spelare men nej. De kompletterar inte Norman, de gör inte honom till den bästa varianten av sig själv.
Vill Skellefteå AIK få igång Norman? Släng in honom med Lindholm och Calof.
Vill Skellefteå AIK få igång Zackrisson? Släng in Adam Pettersson vid honom och Ritola.
Vill Skellefteå få igång Pesonen? Låt honom spela mindre i fem-mot-fem med en fjärdekedja men ge honom chansen i första powerplayformationen. Ös på honom speltid där.

Nu kan jag låta något kritisk och negativ i mitt inlägg – det är jag. Det första i alla fall, negativ är jag faktiskt inte ett dugg. Det gäller att belysa alla saker i ett lag som fungerar och inte fungerar, både det positiva och det negativa. Och just nu är det mer saker som inte fungerar i detta Skellefteå AIK – de har 2-2 i en matchserie där de kunnat ha 3-1 om inte gårdagens insats var av den karaktär den faktiskt var.
Jag tror fortfarande på att laget når final, men ska säsongen sluta i lycka måste vissa punkter tas itu med och lösas.

I ett tidigare inlägg skrev jag att det är dags för Skellefteå AIK att bekänna färg – göra skäl för sitt namn. Det var i söndags efter att Växjö Lakers segrat i en förlängning som knappt hann börja innan den vitgula defensiven då visade upp en sällsynt virrig och nonchalant variant av sig själv.
Bert Robertsson har sedan sin flytt till 0910 varit noga och metodisk i sitt sätt att styra Skellefteås defensiv – med hjälp av Hans Wallson och Stefan Klockare har de styrt över Skellefteå AIK de senaste säsongerna och haft en stor del till att laget blivit det lag som släppt in minst antal mål.
En defensiv som innefattar alla fem utespelare och burväktaren. Jaja, till saken Robin!

Det finns inget lag de senaste åren som synat detta på samma framgångsrika sätt som Växjö Lakers nu gjort två slutspelsserier i rad. Visst, Frölunda har öst in mål mot Skellefteå den här säsongen men jag väger inte grundseriematcher lika tunga som slutspel.
I fjol blottades, synades och förlöjligades Skellefteås defensiv av Sam Hallams lakejer i finalen – plötsligt var backarna försatta i tighta lägen direkt vid puckkontakt och de ack så framgångsrika uppspelen var inte längre ett dugg framgångsrika.

I senaste matchen var det precis samma melodi, precis samma visa. Växjö Lakers fann återigen antimedicinen till västerbottningarnas playbook och plötsligt var Skellefteå ett sönderläst lag. Igen.
Nu gäller det för Skellefteå att gå ut i kvällens match, visa att deras bok har betydligt fler sidor. Sidor som ännu inte sett ljuset av en dag. Och överraskar Växjö Lakers med detta – ger smålänningarna en läxa de inte kan plugga in på de få dagar som återstår av slutspelet.

För låt oss tala i absolut klarspråk. Skellefteå AIK har allt, ja allt, för att vinna den här matchserien på sex matcher. Växjö Lakers är ett ruskigt bra lag. Framförallt ett slutspelslag. Men det är Skellefteå AIK också, till och med ännu bättre än de regerande mästarna. Det gäller bara att visa det – gå ut direkt och ge bevis efter bevis på det.
Göra skäl för sitt namn. Det som börjar på S och slutar på K.
Bokstäverna därimellan är för spelarna och ledarna att i kväll fylla i.