Skellefteå AIK fortsätter motarbeta sina supportrar

Säga vad man vill om Skellefteå AIK, men att lyssna till sina supportrar och gå dem till mötes är verkligen inte melodin som spelas inom föreningens kontorsväggar. Vi har en supporterklubbskärna där flera lämnat på grund av dessa problem, som ledsnat på att klubben snarare motarbetar än tar fansen i handen i såväl stora som små frågor. Tänker inte gå in djupare på det som varit, utan resten av texten handlar om det som i dag blivit klart:

Ett nytt klassikermöte med alla belägg som krävs för att få kallas hatmöte. Två föreningar, supporterklubbar och lag som spelat matcher vi än i dag talar om på kaffeträffar och ölkvällar. Som i höstas möttes i ett stekhett försäsongsderby, i Umeå, och som i höst kommer mötas i ännu ett kokande sådant, återigen i Umeå. Alla intäkter går till Björklöven och de Skellefteåsupportrar som än minns (det nya, unga gardet var inte med back in the days) alla hatmatcher tvingas bila ned 13 mil till Umeå för att se matchen. Och pengarna de lägger på biljetterna? Ja de går till den föreningen de avskyr allra mest.

Jag har inte problem med att matchen spelas i Umeå, för mig spelar det faktiskt ingen roll var den spelas. Men som supporter till Skellefteå AIK skulle jag vara rasande. Varför ska favoritlaget fortsätta envisas om att aldrig spela hemma på försäsongen? Varför ska en hockeytörstande stad inte få gå och se alla nyförvärven i matchsituationer förrän CHL/SHL startar. Men framförallt, varför ska favoritklubben i svart och gult två år i rad ge bort en fullsatt arena till supportrarnas enda hatobjekt, Björklöven? Respekten mot sina egna supporters, som ställt upp i vått och torrt, är obefintlig. Och den relationen är den viktigaste för varje förening att hålla god, något Skellefteå AIK inte gör.

Här tycker jag att Skellefteå AIK bör tänka om. Inte för att det egentligen är så hemskt att matchen spelas i Umeå, och de pengar de går miste om är inte någonstans avgörande för klubbens ekonomi. Men de pengar som Skellefteå AIK indirekt skänker till Björklöven är direkt avgörande för relationen mellan Skellefteå AIK som förening och alla supportrar som står på andra sidan, just nu bara förbannade.

Officiellt: Trotjänaren lämnar Skellefteå AIK

Allting har sitt slut, så även Erik Forssells tid i Skellefteå AIK. Efter nio säsonger, 562 matcher och 282 poäng står det i dag klart att det inte blir en tionde säsong. Med ett utgående kontrakt, åldern som en börda och flera nya, unga centrar i laget föll det sig till slut logiskt att den genuinte trevliga Erik flyttar vidare. Detta skriver MrMadhawk på sin blogg.

”Skellefteå ska ha sagt nej till en fortsättning med Forssell. Det är uppgifter som bekräftas av hans agent, Pontus Norén, som kort säger.
– Det är deras val.”

Låt oss bara börja med att slå fast, Erik Forssell är sina 34 år till trots fortfarande en bra center i SHL-mått, vilket vi fick beviset på i slutspelet där han var en av få som lyfte sig jämfört med grundserien. Nu räckte inte det, och givetvis är det en sorgens dag för alla runt laget som lärt känna honom. Det är en uppskattad profil som lämnar, om vi säger så. En spelare som under sina nio år i klubben aldrig gjort färre poäng än 20 på en säsong, en individ som alltid satt laget för sig själv och gått i bräschen för Skellefteå AIK:s mantra att det är kollektivet som vinner. I slutspel efter slutspel, när laget kryllat av stjärnor, har det så ofta ändå avgjorts via Forsells händer. Hur många matcher har karln inte avgjort? Hur många avgörande tekningar och boxplay har han inte fixat åt Skellefteå? Och kanske framförallt, sedan Forssell anslöt till klubben inför säsongen 2007/2007 har man inte missat slutspel en enda gång.
Jag förväntar mig inget annat än en rejäl hyllning från klubbens sida framöver, en sån där som får varje litet hårstrå att resa sig och fuktar ned den allra hårdaste av mäns kinder. Det har Erik Forssell förtjänat.

* Tre säsonger som assisterande lagkapten och en säsong med C:et på bröstet.
* Sex raka SM-finaler.
* Fyra SM-silver och två SM-guld.
* Nästan 600 matcher.
* Slutspel nio av nio säsonger.

Det säger allt.

Skellefteås styrka håller på att försvinna när klubben upplever ännu en mardröms-Silly

Det håller på att hända igen – ja, men den här gången fortsätter inte sången i lika positiv anda. Det blir ingen lovsång eller vacker melodi, det blir en jobbig kopia av 2014 års Silly Season när Skellefteå AIK dränerades på i stort sett hela sitt lag och den ena stjärnan efter den andra lämnade. DET håller på att hända igen.

För när Erik Hanses presenterades var det slutsignalen på ett gäng intensiva dagar där totalt sju spelare blev nyheter på Skellefteå AIK:s officiella hemsida – där och då såg klubbens Silly Season ut att vara ett par simtag från hamn. En back- och en forwardsplats fanns kvar sen kändes bygget dockat. Offensivt skulle det då se nästan ännu bättre ut än den gångna säsongen, och defensivt fanns lagets underskattade styrka kvar. Backuppsättningen som inte alls haft samma ruljans de senaste åren och i stort sett bara haft en rockad per säsong.

Nu håller den styrkan på att försvinna. Det började med att Arvid Lundberg skrev på för Växjö Lakers när det inte fanns någon plats för honom i Skellefteå AIK (ett beslut som känns något förhastat nu), det adderades med att de tre bästa och mest svårersatta backarna (Anton Lindholm, Niclas Burström, Tim Heed) ryktades välja NHL/AHL till nästa säsong. Ett naturligt steg för alla tre då de besitter skills tillräckliga för att klara det steget, men ack så plågsamt för Skellefteås backuppsättning likt väl. Nu är ingen i trion helt klar för ny klubb ”over there” ännu, men om vi säger så här.

Anton Lindholm har länge varit på gränsen mellan att köra i USA och Skellefteå AIK, den senaste säsongen föll valet på det sistnämnda. Efter den här säsongen lär inte pendeln väga över till SHL igen, Colorado har uppmärksammat Varuträsk-sonens färdigheter, och slickat sig om läpparna.
Tim Heed uppges vara klar för San Jose Sharks och skulle mycket troligt redan ha varit presenterad om det inte vore för hackspetten från Kusmark (Arvidsson) som i senaste matchen sköt avgörandet i förlängning och tvingade fram en game seven i San Jose.
Niclas Burström prisades som säsongens bästa back i SHL och är väl egentligen den mest kompletta backen i denna trio, självklart hör han då hemma i NHL/AHL och är det någon gång han ska ta chansen är det nu. Lär presenteras inom kort.

Jag ser det som att 90 procent talar mot att de stannar i Skellefteå – 10 procent för. Och det ger klubben den backuppsättning som följer: Fredrik Lindgren, Alexander Urbom, Sebastian Aho. Anton Öhman. Då måste minst två, helst tre nya backar in, utöver Filip Berglund som jagändå räknar med till vintern. Och helt plötsligt är Skellefteås lagbygge inför kommande säsong ett frågetecken som min namne Mikael nu måste få rätsida på. Snacka om tuff start på jobbet för den nya sportchefen.

I alla problem som uppstår finns dock givetvis sjukt mycket positivt – att Skellefteå AIK än en gång urvattnas på sina produkter är ett kvitto på hur bra klubben är på att fostra och utveckla spelare. Jag vet att Bert Robertsson med kompani myser av detta, av vetskapen att de än en gång bevisar sig bäst inom grenen.
Och ännu en positiv sak att hämta – Sebastian Aho finns kvar. En av de mest underskattade backarna i SHL som med det ansvar som nu väntar kan blomma ut till att bli nästa stora back. Så bra är han.

Säsongen 2013/2014 lämnade:
Bud Holloway
Johan Alm
Joakim Lindström
Melker Karlsson
Jimmie Ericsson
Pierre Eduard Bellemare
Viktor Arvidsson
Oscar Möller

Säsongen 2015/2016 lämnar:
Janne Pesonen
Patrik Zackrisson
John Norman
Martin Lundberg *
Niclas Burström *
Anton Lindholm *
Tim Heed *
Markus Svensson

* Ny klubb ej klar, men mycket pekar mot att de lämnar.

Kommentar: Jag har svårt att avgöra vilken ”löjlig” säsong som varit värst för Skellefteå AIK. Givetvis är 2014 ett år, eller en vår rättare sagt, som är svår att hitta någon som helst pararell med. Aldrig har ett lag blivit lika brandskattat som vad Skellefteå blev då – förrän då möjligtvis i år. Namnen som lämnar är visserligen inte lika stora nu som då, men att laget ser ut att tappa sina tre främsta backar (except Aho då.) och dessutom blir av med supermålvakten Markus Svensson samt Martin Lundberg och John Norman som båda fått sin stora utveckling i klubben. Ja det är nästan så att årets Silly går jämföra med den för två år sedan.

Så bör Skellefteå AIK ställa upp

Skellefteå AIK:s laguppställning har efter den hektiska veckan med spelarpresentationer varje dag börjat närma sig komplett – ett par pusselbitar saknas men vi kan ändå redan nu börja fundera över hur laget ställer upp nästa säsong. (Givetvis förutsatt att ingen skadas, köps upp av NHL/KHL eller dylik anledning till långvarig eller permanent frånvaro).

Med en hel del stenar vända och fler än ett par avvägningar kommer jag fram till att Fredrik Öberg bör ställa upp sitt lag något så här, och att Mikael Lindgren bör lägga det sista krutet på en back av Anton Lindholm mått. Mycket talar ju som sagt för att Varuträsk-sonen är förlorad då han med stor sannolikhet lär ges en möjlighet att spela sig in i NHL till nästa säsong. Visserligen har mycket pekat mot att Johan Alm vänder hemåt igen, något som bland annat MrMadhawk avslöjade för ett par veckor sedan, men de senaste rapporterna från andra sidan gör gällande att det lagts på is för tillfället då Alm möjligt ges en ny chans. Information har också nått mig att förhandlingarna avtagit då Nashville ännu spelar slutspel, men ingen information har gått att nå som säger att en övergång närmar sig. Hur som helst, en back måste in i laget.

Framöver i ledet ser det onekligen riktigt bra ut för silvermedaljörerna, för all del har spelare som Patrik Zackrisson, Janne Pesonen, John Norman lämnat laget för utländska äventyr. Dessa spelarförluster svider dock inte alls speciellt mycket då laget fått in spelare som med råge ersätter de flyktade – Joakim Lindström och Oscar Möller själva är nog för att täcka upp de allra flesta spelartapp på den här nivån, om vi säger så.
Utöver superduon har även en trio superintressanta plockats in och är det någon lagdel som Skellefteå AIK:s ansvariga och supporters ej behöver oroa sig över är det den. Ändå har jag skrivit att jag tycker laget saknar en förstacenter. Varför? Pär Lindholm kan med råge axla en roll som center mellan Möller/Lindström, ja han skulle nog till och med kunna bli en av hela seriens främsta centers i den omgivningen och dessutom vara ett komplement som gjutet för den kedjan. Kusmarks stolthet har exakt alla attributer som den tredje länken mellan superduon som krävs för att göra den komplett, faktiskt.
Däremot känner jag att en centerlinje med Pär Lindholm, Emil Pettersson, Henrik Hetta och Andreas Wingerli blir något för orutinerad, det krävs den där lite mer erfarna spelartypen som redan spelat flera säsonger som förstacenter, han som vet vad som krävs och är redo att axla allt tryck som faktiskt läggs mot den spelaren i laget. Drömvärvningen? Mattias Sjögren. Han känner Lindström/Möller väl då de bland annat bildat en fruktad kedja i ishockey-VM, men även då han den gångna säsongen delade omklädningsrum med Möller. Nu är det ett långskott att få in Sjögren då han sitter på ett kontrakt med AK Bars Kazan över kommande säsong. Men någonstans i det skiktet bör Mikael Lindgrens sikte vara fäst.

Nu tycker jag också att en ny förstamålvakt bör värvas in för att ge laget ro, att gå in i en säsong utan en uttalad förstamålvakt och med två oprövade kort är inte optimalt – och optimalt är vad ett lag som förlorat två raka SM-guld bör sträva efter. Men ledningen har en stenhård tro på målvaktsparet och ptja, ge dem en chans. Likt väl som det kan bli en superflopp kan det ju faktiskt bli en stor succé. Inget nytt lär hur som helst värvas in innan omgång 20, så det här är vad som kommer att finnas tillgängligt till en början:

Erik Hanses, Gustaf Lindvall

Tim Heed – Alexander Urbom
Niclas Burström – Ny back *
Fredrik Lindgren – Sebastian Aho
Filip Berglund

Joakim Lindström – Ny förstacenter * – Oscar Möller
Mattias Ritola – Emil Pettersson – Andrew Calof
Jesper Olofsson – Pär Lindholm – Jimmie Ericsson
Sebastian Ohlsson – Henrik Hetta – Andreas Wingerli
Adam Pettersson

Powerplay 1
Tim Heed – Joakim Lindström
Oscar Möller – Jimmie Ericsson – Mattias Ritola
Lindström på sin vanliga Lindström-position, Möller och Heed som direktskyttar på passen som lär matas från Lindström och Ritola. Ericsson på kontoret.

Powerplay 2
Sebastian Aho – Andrew Calof
Jesper Olofsson – Ny förstacenter – Emil Pettersson
Aho har förtjänat en permanent roll i ett PP och kan dessutom blomstra om förtroendet ges. Får ankar-rollen från blå med Calof och Olofsson på var sin sida. 

Skellefteå spikar sitt målvaktspar – till mångas stora förvåning

Följ hela Skellefteå AIK:s lagbygge HÄR.

Viktor Fasth och Joacim Eriksson – där har ni två namn som till en början nämndes som potentiella ersättare för Markus Svensson som flyttar till KHL, och som Gustaf Lindvalls komplement. Efter dagens pressmeddelande står det klart att kommande säsongs målvaktsduo heter något helt annat, att Gustaf Lindvalls parhäst inte blev den meriterade många trodde. Det blev Erik Hanses.

Det har bara gått lite drygt en timma sedan det blev officiellt men redan har det på sociala medier och i Norrans kommentarsfält svämmat över av kritiserande kommentarer med supportrar som uttrycker sin oro över kommande säsong, och förtvivlan över valet att starta SHL 2016/2017 med ett så pass orutinerat och oprövat målvaktspar – kritik som jag till en viss del förstår. När det stod klart att Markus Svensson skulle lämna Skellefteå AIK var det tydligt från klubbens håll att krutet skulle läggas på att hitta en fullgod ersättare. Det har man inte gjort, inget ont mot varken Gustaf eller Erik, men de är inga Markus Svenssons, än. I ett Skellefteå AIK med mycket att bevisa och revanschera sig för nästa säsong är den här satsningen på två så oprövade kort faktiskt mycket märklig, just nu är det ytterst få lag i ligan som namnmässigt sett har det sämre ställt. (Se ranking nedan).

”Problemet” med Erik Hanses och Gustaf Lindvall, som jag ser det och verkligen inte menat som något ont mot dem, är att ingen av dem känns som den där givna förstamålvakten som varje lag måste ha i SHL för att kunna gå hela vägen. Båda två är habila målvakter på SHL-nivå. Erik har fått två år på sig att visa sig värdig att kampera om förstaspaden men har i ytterst få matcher gett skäl för att förtjäna den och (det rår han inte direkt för, bara indirekt) spridit en oro till laget som gjort att defensiven blivit rädda att spela i egen zon vilket lett till många individuella misstag. Lex Frölunda. En final där det blev än mer påtagligt att Hanses kanske inte är den där målvakten som kan bära ett lag genom ett helt slutspel – i Frölunda klev andremålvakten Johan Gustafsson in och vann guldet åt Göteborgarna.

Nu har varje mynt två sidor och den här satsningen även så. Jag har redan varit inne på att namnmässigt sett är Skellefteå AIK ett av de sämre ställda lagen på målvaktssidan i SHL, men det är som bekant inte ett namn på ryggen som vinner matcher. Kolla till exempel på Jonas Gunnarsson som den här säsongen klart överglänste den så hajpade Oscar Alsenfelt i Malmö. Historiskt sett finns det fler ”icke namnkunniga” målvakter som slagit igenom. Vem trodde till exempel på Markus Svensson för ett par år sedan?
På plussidan i denna svartgula satsning har vi bland annat Krister Holm, målvaktstränaren som gjort underverk med flera målvakter. Vi har även överraskningsfaktorn, för med tanke på all kritik och oro från supportrars håll så kan det här ju bara överraska positivt. Alla förväntar sig redan pesten.
I Erik Hanses finns också mycket positivt att bygga vidare på, han har en del uppsidor och egenskaper som till och med överträffar Svensson. Med förtroende kan det få den boost som i två år dröjt.

Om jag ska avsluta min sammanfattning och mina tankar så har jag fortfarande lite svårt att greppa denna satsning, det är ett otroligt vågat drag att starta en säsong med två andramålvakter och ska vi se historiskt så har det inte fallit så väl ut för lag som gjort det. För Karlskrona HK i år (Galbraith/Fernström) höll det på att kosta dem kontraktet, men då klev Honken in och räddade dem – för Modo blev det ödesdigert med Bjurö och Reideborn, vi alla vet ju var de spelare nästa säsong. Nu går det dock, i och för sig, inte att jämföra Skellefteå AIK med Karlskrona HK och Modo Hockey. Västerbottningarna har ett betydligt bättre lag och en bättre defensiv att stå på vilket givetvis gör det lättare för en burväktare att bära det svartgula lövet än fjolårets två jumbos klubbemblem.

Lite känns ändå den här satsningen som att någon tänkt ”Äh, vi kommer ändå ha en så bra offensiv nästa år och svärdet slår ju alltid skölden” – jag är dock redo att bli motbevisad, och än vill jag inte konstatera att det här är ett helt felaktigt val. Trots allt ligger det en lönnpotential i både Gustaf Lindvall och Erik Hanses, och bannemig så kan nog Krister Holm träna fram den hos någon eller bägge av dem.

SHL lagens målvaktspar kommande säsong (personlig ranking):

1/ Frölunda HC – Johan Gustafsson & Lars Johansson
2/ Färjestad BK
Lars Haugen & Stefan Steen
3/ Växjö Lakers
Viktor Andrén & Joacim Eriksson
4/ Malmö Redhawks
Jonas Gunnarsson & Oscar Alsenfelt
5/ Luleå HF
Joel Lassinantti & Filip Gustavsson
6/ HV 71
Fredrik Pettersson Wentzel & Linus Söderström
7/ Örebro HK
Axel Brage & Julius Hudacek
8/
Brynäs IFDavid Rautio & Felix Sandström
9/ Djurgårdens IF
Mikael Tellqvist & Adam Reideborn
10/ Rögle BK
Lars Volden & Oscar Dansk
11/ Karlskrona HK
Johannes Jönsson & Johan Holmquist
12/ Skellefteå AIKErik Hanses & Gustaf Lindvall
13/ Linköpings HC – Marcus Högberg & Jacob Johansson
14/ Leksands IFHenrik Haukeland