Visa att ni menar allvar – innan det är alldeles för sent

Den 5 oktober 2013 skulle drömmen förverkligas för Fredric Anderberg – debuten i SHL var äntligen där och i en då 19-årings kropp var nog känslorna så där som de bara är när du känner något du aldrig känt förut, när du är nykär.

Aftonbladet då: Efter tacklingen – tvingas lägga av

I dag, den 26 augusti 2016, har den tidigare AIK-spelaren gått snart tre år utan ishockey och drömmen som förverkligades hösten 2013 visade sig då bli till en mardröm – ett slut på allt som till då varit hans liv. Varför?

Svaret hittar vi i ishockeyns stora baksida – de här spelarna som saknar någon som helst form av respekt för spelet, för spelarna.

Det finns tyvärr, 2016, fortfarande spelare i vår liga precis som i övriga ligor individer som fortfarande åker runt på isen med ingen som helst moral spärr. Att skicka en motspelare till sjukhus är inte en konsekvens värd att avstå, vad som desto värre visat sig värt för dem är att skicka upp en armbåge i huvudet på en försvarslös motspelare. ”Skit i hur det går, han ska ner”. Varför? 

Fredric Anderberg är bara en i raden av unga- och gamla spelare som tvingats lägga av de senaste åren då sviterna från hjärnskakningarna blivit för påtagliga – småbarnsföräldrar har  i hemmet och vardagen fått problem att sköta de sysslor ett hem behöver, barn och partners har blivit lidande när skadan mot vår vitalaste del blivit så tung att alla små ljud i vardagen är olidliga. Snälla, svara mig varför?

Svara mig varför spelare som Anton Hedman fortfarande tillåts åka runt på en ishockeyrink och med sin totala brist av respekt fortsätta riskera att skicka spelare till samma öde som Fredric Anderberg, Sanny Lindström, Peter Öberg med flera har gått till mötes.

Nu säger jag inte att stänga av honom på livstid heller skulle vara lösningen, det skulle vara att dra det för långt – men att se denna ständiga, för andra, hälsofara ute på isen när han skickar upp en armbåge på en försvarslös motståndare är som att vänta på att regnet i oktober kommer, för det kommer.

När det kommer är det också än mer beklämmande att följden blir tre matchers avstängning och ett par tusenlappar i böter. Anton Hedman har själv armbågat sig till den sitsen att inte nästa, utan förrförra, armbågstacklingen skulle ha renderat i minst 15-20 matchers avstängning. Låt det kännas för spelare likt honom som fortfarande år 2016 smutsar ned den idrott vi alla älskar, för tro mig. Han har låtit det kännas för så många de senaste åren, fråga bara Fredric Anderberg som än i dag drömmer mardrömmar om när Hedman förvandlade drömmen till raka motsatsen.

Och när jag ser denna sekvens från Luleås senaste CHL-match har jag bara en fråga.

Varför?

 

2 kommentarer

  1. Mycket bra att du tar upp detta beteende från en spelare, som borde ha gjort sin sista match,någonsin!
    Hur kan man,om man är ett seriöst lag…..vilja ha en sådan spelare ?
    Vad var det ,de sa förra säsongen inför start”det ska göra ont att möta oss..”
    Liknande oputsade spelare, har alltid funnits i detta lag.
    Sorgligt men tyvärr sant.

  2. Visst är det så att skithögen hedman är en återfallsförbrytare. Jag skulle,utan problem, kunna leva med tanken att hedman blir avstängd på ett år! Samma sak med forsberg efter tillintetgörandet av djurgårdsbacken. Är det en tillfällighet att bägge spelar i groko med ostskiten som gm??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *