Omgång fyra och efter en lång försäsong kan vi konstatera att det är sämre ställt med Skellefteås fysiska status än någonsin förut – sju spelare missar dagens möte med HV 71, bland dessa återfinns lagets fem största stjärnor, en supertalang och en viktig tvåvägscenter.
Låt oss börja med fakta, den forwardsuppsättning Skellefteå AIK i dag ställer på isen är i mångt och mycket ett juniorlag toppat med ett par a-lagsspelare. Man saknar fem spelare som med stor sannolikhet är tilltänkta i lagets första PP-formation och individuell stjärnkvalitet är i stort sett obefintlig. Emil Pettersson, Jesper Olofsson i all ära – men att de ska vara den främsta duon på papper inför en match är inte riktigt vad någon räknat med.
Visst, med i matchen är åtminstone Andrew Calof – i mina ögon en av seriens mest underskattade offensiva forwards, och i dag läggs mycket ansvar på de kanadensiska axlarna.
Sex av matchtruppens tolv forwards är också spelare som ännu är i den åldern att de skulle kunna spela med J20. På många sätt ett otroligt häftig faktum. Jag älskar att se när dessa unga och okända kommer upp i landets högsta serie och bara kör.
Ändock ett faktum som i andra föreningars fall hade betytt en rejäl sondering av marknaden och förmodligen också en/ett par värvningar. Att Skellefteå AIK har en så pass fungerande organisation, och så många juniorer redo att kliva in i SHL, är lika hedervärt som imponerande. Där är man ledande inom SHL och helt olika övriga klubbar.
Men kanske är det dags att bli liiiite som övriga klubbar, för hur häftigt det än må vara med Linus Andersson, Andreas Wingerli, Filip Berglund, Tim Söderlund, Linus Lindström, Sebastian Ohlsson och Simon Krekula i truppen är det inte en hållbar situation för en klubb med ambition om att vinna grundserien.
Inför årets säsong flaggade många för Skellefteås absens av bredd i truppen, framförallt offensivt, och det vi nu ser på papper är ett bevis på att de inte var helt fel ute. Det är oroande att så här tidigt in i säsongen sakna så pass många spelare. Framförallt när skador inte, på något magiskt sätt, slutar att komma ju längre säsongen lider.
Jag minns inte vid något tillfälle den fysiska statusen i Skellefteå AIK varit mer oroande än våren 2011, då Cryptosporidium gäckade hela staden.
Sen att så många av lagets stjärnförvärv ännu inte debuterat är ett ämne för en annan diskussion, men att ta sig an så många projekt kan lika gärna rikoschera tillbaka i foten som fullträffa.
Där finns mycket att vinna i att på allvar börja granska spelarmarknaden – ett eller ett par offensiva nyförvärv skulle ge arbetsro till truppen, den bredd som krävs för att gå hela vägen och fansen goda anledningar att köpa matchbiljetter.
För ärligt, jag förstår de som hellre stannar hemma istället för att pynta upp ett gäng hundralappar när Skellefteå AIK:s trupp just nu ser ut som den gör, med skador på alla de där namnen som ger en WOW-faktor till upplevelsen – även om juniorerna förtjänar flertusenhövdad publik.
Enligt mig är det inte offensiva forwards som saknas, enligt mig är truppen extremt obalanserad.
I och med att alla lag i NHL försöker ha en god mix mellan högerskyttar och vänsterskyttar, så utgår jag från att det är de optimala receptet. Något som AIK av någon anledning har trotsat i alla dessa år.
Avsaknaden av duktiga defensiva centrar kommer bli väldigt påtaglig, NHL lagen verkar vara intresserade av sådana pjäser. Skellefteå har ingen.
Truppen är även uppbyggd på ett sånt sätt att värvar man in en duktig defensiv center så kommer Holmström/Lindström/Wingerli/Olsson bli utanför truppen och det går emot klubbens policy antar jag. Dom flesta lagen kommer i ett vakuum att vinna fler tekningar om inte spelarna får bättre reaktioner , vilket jag anser rätt orimligt. Att vara ett possession-baserat lag och på pappret ha ligans förmodligen sämsta tekare så man måste jobba tillbaka pucken konstant kommer bli extremt ansträngande.
Bristen på defensivt skickliga/tuffa backar kommer också att exponeras. Att man endast har en sån här pjäs, som dessutom är extremt skadebenägen är att trotsa alla ”naturlagar” inom ishockeyn. Att värva in en defensiv skicklig back blir dessutom knepigt för Mikael Lindgren. För sådana pjäser kommer givetvis med krav om speltid, speltid på ~15-20minuter. Sätter man in en sån lirare i truppen ställs helt enkelt för många juniorer åt sidan.
Frånvaron av Powerforwards kommer också att kännas av antar jag. Skellefteå har bara en sån här rackare och det är Henrik Hetta, rätt medioker lirare för övrigt. Hans värde ligger i att Pontus, Jimmie och Lindgren bara har 1-2 år kvar. När dom lägger av kommer det inte finnas kvar några ledargestalter i föreningen vid 30 års åldern. Att han är från Norrland är extremt positivt också.
Jimmie var en sån här spelare för några år sedan, åldern har dock tagit ut sin rätt och han har blivit en fulspelande playmaker.
Att Calof skulle vara en av ligans mest underskattade forwards håller jag verkligen inte med om. Att bli registrerad för två tacklingar under hela 2015/2016 där en av tacklingarna var en ofrivillig knätackling är enligt mig helt absurt. Tyvärr är det inte bara tacklingar han är dålig på. Han förlorar närkamper konstant, dessutom en uppenbar rädsla att gå in i hårda situationer. Hans passningsprocent är usel. Direkt någon mopsar upp sig mot honom ligger det dessutom i hans DNA att göra sköldpaddan. Skulle han mot förmodan visa upp någon som helst aggression så går han dessutom ut i pressen och ber laget om ursäkt, true story. Skjuter han hårdare och distinktare än resterande forwards? Inte enligt statistiken ivf. Matchas man dock fördelaktigt i ligans bästa lag, av ligans bästa tränare mot motståndarlagens sämsta spelare och ackompanjeras av ligans bästa playmaker och klubbens bästa poängplockare i modern tid sett till poäng per spelad match så ligger det i sakens natur att poäng rullar in. Enda kedjan som dessutom fick någon som helst kontinuitet. Matchas han däremot med Wingerli och Olsson rullar det in mindre poäng uppenbarligen. Om man inte ser att Calofs värde ligger i att vara team friendly, vara billig, visa upp en positiv attityd utanför plan och framför allt kunna skapa en positiv attityd bland importerna och dessutom kunna tolka och skapa en härlig känsla i truppen så är man en hycklare eller helt oförmögen att kunna tolka statistik. Tidigare säsonger har det helt enkelt inte funnits målskyttar i laget, förutom Pesonen. Nu när Lindström, Möller, Olofsson kommer gå före i hierarkin så kan jag garantera dig att han får svårt att komma upp i 25 poäng.
Målsättningen för säsongen är helt uppenbar, signa så mycket talangfulla juniorer som möjligt på så pass långa och billiga kontrakt som möjligt för att om någon säsong när dom blommar ut kunna komma att dominera svensk hockey med en egen producerat grund. Jag köper taktiken rakt av förövrigt. Det är helt enkelt in