”Ickebredden” låg än en gång bakom förlust för Skellefteå AIK

Skellefteås förstakedja har hittat formen och legat bakom det mesta den senaste tiden, så även i kväll – men i den just avslutade förlustmatchen mot bottenlaget Djurgårdens IF blev det än en gång ack så påtagligt hur skör bredden är i 2016/2017 års version av svartgult. 

Om det ens finns någon?

Joakim Lindström, Jimmie Ericsson och Andrew Calof har sedan landslagsuppehållet varit nära sina bästa jag – framförallt Skellefteås lagkapten har tagit allt större andelar i spelet och på sina tre senaste matcher haft större inflytande än alla matcher innan uppehållet tillsammans.

I kväll låg de också bakom allt som Skellefteå AIK skapade i offensiv zon och föga förvånande kom kvällens två mål från denna trio, där bara Lindström lämnade isen med en nolla i statistiken – även om han hade en del i de båda målen.

Än en gång sken dock Skellefteå AIK:s ickebredd igenom, när förstakedjan matchades så hårt mattades de också av i den tredje perioden – och när de gjorde det hade man absolut ingenting annat att komma med.

I mina ögon inte det heller så förvånande då lagets andra-, tredje, och fjärdekedjas karaktär är mer av ”defensiv fjärdekedja” stuk än producerande topplinor. När lagets näst främsta målskytt, Jesper Olofsson, matchas med Linus Lindström och Pontus Petterström blir avsaknaden av offensiv bredd så påtaglig, inget ont om #16 och #18 men det är inte inte några offensiva spjutspetsar precis.

Nu närmar sig Oscar Möller comeback, men hans allená entré i matchtruppen kommer inte förändra allt för mycket och när laget ser ut att tappa tre ordinarie spelare (i fem-sex matcher) till JVM i december kommer man verkligen att testas, ja till och med ännu mer än vad man redan gör.

Hur löser man det? Hur löser man den mikrometertunna centerlinjen som blir än tunnare när Wingerli försvinner och Holmström/Lindholm fortsatt saknas?

Min känsla är att december kan bli en oerhört mörk månad för Skellefteå AIK – sportchefernas ickejobb i att införskaffa den bredd som varit lagets signum under dynastiåren har skickat inte bara en, utan ett helt magasin, nio millimeters rakt ned i fötterna på föreningen.

Sen, efter kvällens debacle, kan vi inte glömma defensiven – förutom Niclas Burström, Sebastian Aho och till viss mån Emil Djuse finns där ytterst lite att glädjas över då framförallt lagets unga backar inte alls varit lyckosamma i år.

Filip Berglund är inte ens nära den nivån han höll i sina starter i fjol och Anton Danielsson har inte heller han visat upp något som vittnar om att han är redo att redan nu gå in och klocka minuter i SHL, tyvärr.

Sen går det givetvis inte att lasta lagets unga backar allt för mycket, i kväll tog två plats bland sju startbackar, och då saknades bara Johan Alm samt en av SHL:s hittills största floppvärvningar (nej, inte sett till prestation), Kyle Cumiskey.

När Skellefteå AIK var som bäst kunde backar som Tomas Skogs, Erik Andersson och Johan Alm vara sjundebackar, eller till och med läktade.

Där kommer vi än en gång till den uteblivna bredden, något som inte bara ligger bakom Skellefteå AIK:s åttondeplacering i SHL – nej, det stora intaget av juniorspelare till SHL har också satt sin negativa prägel på föreningens J20-lag som av allt att döma kommer att missa sin plats i J20 SuperElit Top10 (tidigare top8) efter jul, för första gången sedan 2007 (!).

1 kommentarer

  1. Klockren analys undrar varför man har en sportchef när han inte får agera utan det verkar vara andra krafter som styr föreningen tror dom som är initierade vet vad jag talar om,men vi har ju en guldbar.????

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>