Skellefteå AIK smyger i vassen under upptakten av årets SHL, fem segrar och tre förluster är lagets facit – allt medans ett par lag tagit över uppmärksamheten och visar upp sitt fulla register.
Ändock är västerbottningarna ett av de lag jag imponerats mest av.
Varför undrar ni?
Just för att de inte imponerar, svarar jag.
Rönnberg har med sitt Frölunda haft stor show sedan den första matchen i mitten av september, spelglädjen berör även den mest inbitna Skellefteå eller Färjestads supportern. I denna framgång finner vi dock ett tjog frågetecken som kan riktas mot indianerna från götet – hur preserverar ni denna form över 52 omgångar och ett långt, betydligt mer krävande slutspel?
I kulisserna bakom ”Johnson, Tömmernes and Lasch show” lurar ett lag med svar på alla frågor berörande just form och slutspel. Ett Skellefteå med rutin av långa slutspel och kunskap om vilka viktiga detaljer som bör bäras med in i avgörandets skede.
Ett lag från Västerbotten som sin svaga start av säsongen till trots ligger endast fem poäng efter det ack så upphaussade laget i toppen.
Fem poängs differens upp, som hade kunnat varit en poängs differens ned, till Frölunda om förlusterna mot Djurgården och Örebro hade skiftats till segrar. Något som också var nära att bli fallet, Skellefteås dåliga insatser till trots.
Egentligen är det bara under debaclet i Göteborg som laget varit chanslöst.
Ett underpresterande kollektiv har på något konstigt sätt varit nära vinst vid två av tre förluster.
Skellefteå har inte imponerat – och det är just det som imponerar.
Egentligen är det ingenting i Skellefteås spel som ens varit nära att nå sitt klimax, spelet med och utan puck har stundtals varit obefintligt. De vitala ”special teams” uppställningarna har inte heller sett ut att nå upp till höjder som de är konstruerade för att göra.
I ett 52-våningshus går hissen ännu bara till våning 20, om vi säger så.
Inte heller har spelarna i Skellefteås trupp varit nära sina fulla potential – den fantastiska John Norman som eget och ensamt undantag.
Ett snabbt getöga över lagets individuella statistik vittnar också om hur mycket det ännu finns att hämta ut. Ingen tilltänkt stjärnspelare har varit nära sin peak, även där har hissen stannat på våning 20.
Vad väntar då när motvikten släpper och våning 52 äntligen nås?
Det är mycket i Skellefteå som varit enkelt att kritisera, och som också fått befogad kritik, men när man ser förbi resultaten och de regelbundna slarvpassningarna i egen zon.
Blickar ut över horisonten och ser helheten.
Då inser en att framtiden ändå ser rätt ljus ut i norra Västerbotten.
Den outhämtade potentialen doftar starkt, den doftar succé.
Bloggkrönika signerad Robin Lindgren
Och för bara fyra inlägg sedan var det i princip doft av kris.
Saker kan vända fort när man ser på dem i ett större perspektiv och inte riktar sin fokus mot enstaka problem.
Har dock aldrig pekat mot att det varit någon kris, bara påpekat vad som inte fungerat.
Ha en trevlig dag, gravdiggarn!