Tack och adjö

EM-turneringen är över sedan ett tag nu. Firandet för spanjorerna har avtagit och världens fotbollsklubbar har börjat förbereda sig inför den kommande klubblagssäsongen.

Jag själv passar på att avsluta denna EM-blogg med dessa ord. Det har varit mycket trevligt att få uttrycka sig här och komma med lite tankar och reflektioner från festen i Polen och Ukraina. Turneringen levde definitivt upp till mina höga förväntningar och bjöd på mycket minnesvärt. Sveriges tidiga sorti svider fortfarande, men går över så småningom.

Tack för visat intresse och ha en fortsatt glad sommar

Dziękuję i do widzenia

Спасибі і до побачення

Tack och adjö

//Karl Sundström

Utmärkelser

En vecka har gått sedan Casillas hissade bucklan i Kiev. Tankarna har hunnit samla sig efter den månadslånga festen och det är dags att blicka tillbaka. Och jag kan bittert konstatera hur fel ute jag var i ett av de första inläggen där jag spådde turneringen. Min förutspådda tyska vinst slutade i semifinalsorti. Och Frankrikes seger mot Spanien blev det motsatta. Största glädjeämnet var att jag prickade in Jordi Alba som turneringens genombrottsman. Med mål i finalen och en flytt till Barcelona tror jag de flesta är beredd att hålla med. Min teori om en portugisisk flopp känns allt annat än trevlig att konstatera. Nedan följer EM-bloggens utmärkelser: Namnen inom parantes är vad undertecknad spådde inför turneringen. 

Turneringens…

Segrare: Spanien (Tyskland)

Konung: Andres Iniesta (Bastian Schweinsteiger)

Kronprins: Andrea Pirlo (Philipp Lahm)

Skyttekung: Fernando Torres (Karim Benzema)

Genombrottsman 1: Jordi Alba (Jordi Alba)

Genombrottsman 2: Mats Hummels (Adil Rami)

Genombrottsman 3: Alan Dzagoev (Marco Reus)

Blågul genombrottsman: Martin Olsson (Rasmus Elm)

Målvakt: Iker Casillas (Manuel Neuer)

Sensationer: Tjeckien (Polen)

Floppar: Holland (Portugal, Ukraina)

Mest befängda debatt: Huruvida Spanien spelar tråkig fotboll eller ej

Mest befängda debatt 2: Huruvida det var mobbing eller ej när svenska landslaget sköt Johan Wiland i rumpan

Citat: ”Let them win the whole shit” – Erik Hamrén och Englands fortsättning i mästerskapet

Mest absurda: Att Niclas Bendtner fick böta mer för sin kalsongreklam än de ryska fansen fick för sina rasistiska attacker

Deja vú: Frankrikes uttåg blev till ett Sydafrika 2.0

Minst svettiga: Straffområdesdomarna, vad gjorde dom i den här turneringen egentligen? Ingenting.

Teater: Karagounis minspel efter varningen mot Ryssland

Mest tydliga budskap: Ryska fansen tog fram en enorm flagga med texten ”This is Russia” under matchen mot Polen i just Polen. Går omöjligt att misstolka.

Bäst när det gäller: Sverige mot Frankrike *varning för kraftig ironi*

Viking: Olof Mellberg

Turneringens elva:

Casillas

Gebre Selassie – Ramos – Hummels – Alba

Pirlo– Khedira – De Rossi – Alonso

Ronaldo – Ibrahimovic

Tränare: Cesare Prandelli

Bubblare: Andersen, Neuer, Arbeloa, Bonucci, Mellberg, Debuchy, Silva,  Özil, Błaszczykowski , Mandzukic

Fem ögonblick jag minns:

1. Pirlos Panenka-straff på Joe Hart. Ren och skär poesi.

2. Albas 2-0 i finalen. Varför ha en djupledslöpande anfallare när man har ytterbackar som flyger som expresståg i djupet. Klassmål. Och ett schackmatt i finalen.

3. Ibrahimovics volley mot Frankrike. Turneringens mål. Enastående tekniskt briljant.

4. Hemmalagens stunder. Sjevtjenkos kväll mot Sverige samt de ögonblick av total lycka när först Lewandowski gjorde 1-0 i premiären och sedan när Błaszczykowski pangade in 1-1 mot Ryssland.

5. De irländska fansen som formligen vrålar ut sin sjönsång, Fields of Athenry, vid underläge 0-4 mot Spanien. Gåshud

En kväll när hjältar blev till odödliga legender

Natten tillhörde Spanien. Så enkelt var det bara. När Iker Casillas lyfte Henri Delaunays trofé mot den ukrainska natthimlen var det inte bara bilden av Europas bästa lag vi skådade. Det var även bilden av tidernas främsta landslag -någonsin.

Ungern seglade genom ett 50-tal anförda av genier som Puskas och Kocsis. Vi minns speciellt två brasilianska epoker, Pelés och Socratés. Vi minns holländsk totalfotboll, Maradonas Argentina och ett västtyskt världsherravälde. Men det Spanien just gjort saknar historiska motsvarigheter. Spanien är bäst någonsin. End of discussion.

Det här var en kväll där elva hjältar drog på sig sina röda landslagströjor ännu en gång. Elva hjältar som nittio minuter senare tagit steget från att vara just hjältar till att bli odödliga legender.

Om femtio år, när vi nått det berömda ”sitta-i-gungstolen-och-berätta-gamla-minnen-för-barnbarnen-stadiet” kommer det vara just detta lag vi skryter om. Vi kommer stoltsera med att ha fått uppleva dessa bolltrillande spanjorer från början. På framtida släktresor kommer ditt barnbarn på resan genom andalusiska slätter fråga vem den där statyn med långt hårsvall är. Sergio Ramos. På resan genom katalanska monument och katedraler kommer två mittfältsgeneraler vara svaret på den fråga som kommer uppstå. Xavi och Iniesta, två små genier statyer sida vid sida. I den kungliga huvudstaden står kaptenen och ryggraden, Iker Casillas med sin trofé förstelnad i tiden. Odödliga hjältar som kommer vara för evigt.

Efter en turnering som inte liknat de två senaste har Spanien gått från hyllade till allt mer kritiserade. Det har inte varit tillräckligt underhållande. Del Bosque envisade med att spela 4-6-0, framtidens system. Kritiserat, debatterat och än mer häcklat. Men statistiken talade till del Bosques fördel. Spanien gör mindre mål med en anfallare på banan. Och varför envisas med att spela med en djupledslöpande anfallare när man har ytterbackar likt Jordi Alba som flyger fram som expresståg. 2-0-målet var ett mästerverk signerat en av planens giganter.

Spanien kunde ikväll spela ut sitt fulla register. Den Ferrari som glidit fram på halvfart genom turneringen accelererade och utmanövrerade Italien. Det krävs två för att dans tango sägs det. Och Italien bjöd upp till dans ikväll. Men Spanien dansade skickligare, vackrare och bättre.

Italien hade oflyt, skall sägas. Chiellinis skada kom olämplig och Mottas skada förstörde alla chanser och förhoppningar om en vändning. Men det sättet Spanien fullkomligt kontrollerade resterande del av matchen är uppseendeväckande. Total dominans.

Italien gjorde ingen tokig insats inte. Cassano försökte i första halvlek, Pirlo smekte iväg sina patenterade crossbollar och genombrottsmannen Montolivo one-touch-spelade tiki-taka-liknande. Men den spanska maskinen är något helt utöver det vanliga. Intrycket del Bosques-mannar ger är att vi skådar en helt oövervinnerlig maskin. Inte lika beroende av individuell skicklighet som Barcelona och Real Madrid. Utan en väloljad maskin, utan grus i maskineriet. Ostoppbara.

Slutscenerna från Kievs Olympiastadion är vackra. De segerrusiga spelarna hyllar de nyligt bortgångna Miki Roque och Manuel Preciado. Som den Italienska förbundskaptenen Cesare Prandelli fick syna på en banderoll en gång i tiden. ”Du lärde oss om fotbollen, sedan om livet. Dessas spanska spelare har inte bara visat fantastiska fotbollsförmågor. De har även visat prov på en medmänsklighet och en distans till fotbollen som bara höjer deras status som odödliga legender.

För fyra år sedan satt vi och hånade dessa ständigt underpresterade spanjorer som aldrig kunde vinna. Nu sitter vi här och konstaterar att landslaget just tagit sin tredje raka titel och befäst positionen som världens bästa landslag någonsin.

Antingen stämmer du nu in i den spanska skönsång som vevas runt om Europa för tillfället. Eller så nöjer du dig med att konstatera att du fått uppleva historia. För det Spanien gjorde idag saknar motstycke. Och att ha fått uppleva detta, ja det tackar vi för.

Le Grande Finale

När fransmannen Henri Delaunay under 20-talets andra hälft drömde om ett Europamästerskap hade han ingen aning om vad som skulle ske i framtiden.  Fem år efter hans död såg turneringen livets ljus, dessutom med start i hemlandet Frankrike. Men det var ingen som riktigt höjde på ögonbrynen, turneringen sågs som väldigt obetydlig särskilt med tanke på de konkurrerande Världsmästerskapet och Europacupen (föregångaren till dagens Champions League). Med det luddiga formatet med endast semifinaler och final i samma land var detta nog inte vad Delaunay sett framför sig.

Men turneringen utvecklades succesivt. Fyra nationer blev till åtta. Och 1996 fördubblades antalet lag till totalt 16 något som gäller än idag. EM har blivit precis lika stort (ja nästan i alla fall) som VM och prestigen är enorm. Tävlingen är dessutom mycket svår och eftersom VM är lite längre så har man inte riktigt råd med misstag i Europamästerskapen. Zidane sa en gång i tiden att just EM var mycket svårare att vinna än VM eftersom det bara finns bra lag med i turneringen.

Kvällens match blir sanslöst intressant. Hela världen kommer se på när de båda lagen intar Kiev. Spanien kan bli historiska och ta ett tredje raka mästerskapsguld vilket vore en enastående bedrift. Och Italien kan sätta punkt för en Prandellisk renässans som bara blir vackrare för varje dag som går. Mittfältsduellen är redan nu potentiellt legendariskt. Och bara tanken att få se turneringens spelare, Iniesta och Pirlo göra upp mot varandra i den största av matcher är fantastiskt kittlande.

Det här är en sådan kväll som man kommer minnas i framtiden. Oavsett hur tråkig matchen blir så uppstår minst ett minne, eller ett magiskt ögonblick. Ikväll är en kväll då hjältar skapas. Anonyma spelare kan gå från att vara just anonyma till att bli helgonförklarade. Ikväll skriver vi ett nytt kapitel i historieboken.

Ikväll färgas Kievs Olympiastadion i blått och rött. Henrik Delaunay trophy kommer finnas där. Och oavsett vem av Buffon eller Casillas som får kyssa trofén så kommer Delaunay kunna känna stolthet från sitt himmelska paradis. Det var precis så här han ville ha det.

Först lärde du oss om fotbollen, sedan lärde du oss om livet

Sången dånade hela vägen från Warszawa till soffan i Umeå. Spelarna slöt ögonen för en stund. Total fokusering. Koppla bort sig från verkligheten för någon minut.

Bara vråla: ”Itaaaaaaaaliaaaaaaaa, Itaaaaaaaaaaaaaaaaliaaaaa”

Och tagga igång.

Det är något med det här italienska landslaget. Något utomordentligt älskvärt. Prandelli tog över ett landslag som ingen riktigt visste var de befann sig. Ett lag som sedan VM-guldet 2006 inte riktigt funnit sig själv. Sedan Prandellis ankomst har Gli Azzurri inte förlorat en endaste tävlingsmatch. Ett fantastiskt facit för Prandelli vars huvudsakliga uppgift inte var just resultaten. Han skulle ge dem en ny identitet. Och han skulle göra det här landslaget älskvärt igen.

En minnesvärd banderoll från Fiorentinasupportrar under Prandellis tid i Florens visade en gång: ”Först lärde du oss om fotbollen – ­sedan lärde du oss om livet”. Ganska talande faktiskt. Och det var just därför som det italienska fotbollsförbundet anställde Prandelli.

Den nya identiteten, en kombination av gammal italiensk mönsterdefensiv som kryddas i en modern 2012-version av ett kompakt, komplett mittfält och en rörlig, finurlig anfallsduo. Det är offensivt och glatt. Det är nytt och älskvärt och identiteten är funnen. Check!

Just mittfältet är bland det bästa jag sett ett italienskt lag ställa upp med. Vi skådar en sagolik kombination med slitvargarna De Rossi och Marchisio samt finliraren Montolivo som tillsammans ackompanjeras av den store dirigenten Andrea Pirlo. Hur de står sig i den stora finalen på söndag mot modern tids kanske främsta centrala mittfält återstår att se. Det blir slutprovet för Prandellis elever.

Det var sannerligen inte tyskarnas natt. Jogi Löw gjorde enligt mig ett stort misstag redan i laguttagningen. In med Kroos och ut med Müller vilket förflyttade Özil till kanten. En begränsad Özil och en Kroos som inte kunde skära av den Pirlo han i uppgift skulle skära av. Och med en backlinje som inte agerade på Kaiser Franz-manér blev det återigen ett falla på mållinjen-ögonblick för Tyskland. Snöpligt såklart. Men Tyskland reser sig. Var så säker.

Och vad ska vi säga om denne Balotelli då? Börjar pusselbitarna falla på plats? Fokuserar han på fotbollen nu? Det finns inga svar. Mario Balotelli kommer alltid att fortsätta förvåna, kritiseras och hyllas. Bilden av hur han på Hulken-manér spänner sig över hela Warszawa är redan en modern klassiker.

På söndag avslutas EM. Regerande mästarna Spanien tar emot Italien som alltså besegrade Tyskland med 2-1. Och oavsett om Italien vinner finalen eller inte så har Il mister Cesare Prandelli lyckats med sitt jobb. Jag fullkomligen älskar det här italienska landslaget och njuter av varje sekund.

Betyg på dagen: 4/5 Berbatovnedtagningar

En ostoppbar framgångsvåg

Vågen är stor, hög och kraftfull. Sedan alp-EM 2008 när Casillas knep di Natales straff och Fabregas minuten efter avgjorde har spanjorerna flutit på den här vågen. Vid uppkomsten av vågen förändrades hela Spaniens DNA. Det är nämligen en våg av framgång som till synes ser helt ostoppbar ut. Sedan den där matchen, på Ernst Happel-stadion i Wien har Spanien radat upp slutspelsmatcher, vinster och hållna nollor. Senaste att göra ett slutspelsmål på Spanien var Zinedine Zidane 2006. Sedan dess har vi skådat detta extraordinära facit.

EM 2008

Kvartsfinal: Italien 0-0 (4-2 efter straffar)

Semifinal: Ryssland 3-0.

Final: Tyskland 1-0.

VM 2010

Åttondelsfinal: Portugal 1-0.

Kvartsfinal: Paraguay 1-0.

Semifinal: Tyskland 1-0.

Final: Holland 1-0.

EM 2012

Kvartsfinal: Frankrike 2-0.

Semifinal: Portugal 0-0 (4-2 efter straffar)

Strålade. Världsklass. 

Resan mot ännu en nolla och ännu en final gick visserligen inte så smidig som fansen hoppats på. Bentos Portugal spelade klokt, taktiskt och lyckades störa spanjorerna. Moutinho slet som ett djur, Pepe släppte inget förbi sig och i anfallet oroade Ronaldo som vanligt. Men det spanska kollektivet håller på att utveckla sig till något alldeles strålande. Portugal kom inte till några jättelägen (förutom den där kontringen i 90: e.) Istället var det Spanien som efter att del Bosque lättat på bromsarna och tagit in både Pedro och Jesus Navas började mala ner Portugal. Spanien borde kanske ha avgjort i förlängningen men drog ut det hela till straffar.

Och säga vad man vill, men straffläggningar vinner oftast det bättre laget. Och att Spanien tillslut segrade kändes givet. Nani psykade bort sin egen Bruno Alves som inte hade marginalerna på sin sida. Det hade å andra sidan Cesc Fabregas som via stolpen gjorde som han gjorde i Wien. Han sköt Spanien vidare.

  • Ni som följt bloggen känner till min kärlek till Panenka-straffar. Men nej, nej och åter nej Ramos. Säga vad man vill men jag klassificerar inte denna straff som en riktig Panenka.
  • Ronaldo borde givetvis ha skjutit sin straff tidigare

Spanien alltså klart för en tredje raka final. Är det här tidernas främsta landslag? Frågan har inget svar. Men denna generation spanjorer är utan tvekan något att berätta för barnbarnen i framtiden. Tiki-takan är inte lika ny, fängslande och delikat längre. Men Tiki-Catenaccion som den ”nya spanska stilen” döpts till är minst lika effektiv. Om det leder till ett tredje raka mästerskapsguld återstår att se.

Och vågen då? Jo den fortsätter att flyta på. Inte lika vackert som tidigare. Inte lika hög. Men likväl, en framgångsvåg som ser närmast omöjlig att rubba.

Betyg på dagen: 2/5 Berbatovnedtagningar

Studiokampen

Tre matcher återstår. Men redan nu är det dags att börja titta i backspegeln och summera. Det har diskuterats flitigt. Hyllats, sågats och analyserats. EM är inte bara en match mellan nationer och stjärnor på planen. Det är även en match mellan två tv-kanaler, SVT och TV4.

SVT var först ut med att lansera sin trupp till mästerskapet. Rutinerade kommentatorer som Härenstam och Strömberg och i studion André Pops, Johanna Frändén och nytillskottet Daniel Nannskog.

TV4 lanserade sedan sin trupp med betydligt tyngre namn än SVT åstadkom med nämligen Anna Brolin, Caroline Seger, Henrik Larsson och Bojan Djordjic. Och på kommentatorsposten Robert Perlskog ackompanjerad av Jens Fjellström som första kommentatorspar.

Min åsikt är att vi skådat en utklassning här. En knockout. SVT totaldominerar kampen. TV4: s milslånga reklamer förenklar inte möjligheterna till ett gott alternativ. Men det rör sig inte bara om reklamen. Det handlar om kvalitet.

SVT har med sin Bio Rio tänkt nytt och fräscht och öppnat upp helt nya möjligheter. Pops håller i, dirigerar och får ses som SVT: s svar på Xavi. Då Frändén kommer med lysande anekdoter bidrar nye Nannskog med en energi, glöd och entusiasm vi nästan aldrig skådat i svensk tv. Likt en Jordi Alba som far upp och ner längs vänsterkanten, ett nytillskott som tar för sig, vill ha boll och visar vem han är för nationen. Att SVT dessutom fick med Arne Hegerfors höjer bara betyget. Det var nog fler än jag som imponerades av hur Hegerfors under det timmeslånga regnavbrottet mellan Ukraina och Frankrike så briljant berättade gamla historier, utan förberedelse.

På plats i Kiev å SVT: s vägnar är Jane Björck stabiliteten själv när det kommer till rapporter från staden. David Fjäll går från klarhet till klarhet och kommentatorsparen visar prov på både kunskaper och glöd. Supporterresan från Mattias Sandberg har varit ett spännande och roligt inslag dessutom.

I TV4-studion är Anna Brolin ett säkert kort och levererar återigen. Men hela TV4-studion osar av bitterhet. Varken Seger eller Larsson drar på smilgroparna i onödan vilket genomsyrar analyserna. Bojan håller fanan högt och bidrar med ett härligt engagemang. Men inte heller Bojan når upp till SVT: s motsvarighet, Nannskogs nivåer.

Robban Perlskog har ett par mästerskap på nacken men är mer handboll än fotboll. Att han nuförtiden har Jens Fjellström vid sin sida döljer lite av Perlskogs okunnigheter. TV4: s rising star är andra kommentatorn Niklas Jarelind som växer för varje dag som går. Den tidigare Superettankommentatorn har visat att han likt Anders Svensson även klarar av att leverera på den internationella scenen.

Magasinprogrammet Late Night EM har visserligen varit lite flamsigt, men likväl ett härligt sätt att avrunda kvällen med. SVT saknar här motsvarighet, då de vid vissa tillfällen mest bara förlängt programmet med en halvtimme.

För att summera så gör båda kanalerna fina produktioner, helt klart godkända. Skillnaden är bara att det SVT gör håller dubbelt så hög kvalitet. Från Pops till Härenstam. Och från Nannskog till Hegerfors.

Kvällens sändning börjar 20.00 i SVT1…

Bella Notte

”Det krävs antingen ett geni eller en galning för att slå en sådan straff”

Andrea Pirlo är definitionen av ett geni.

Det var en sån där Pirlo-kväll igen. En kväll där vi fullständigt förtrollades. Han dikterade tempot och fördelade passningar med närmast kuslig precision. Håret låg sådär italienskt perfekt. Straffen är så nära ett poetiskt mästerverk man kan komma. Andrea Pirlo är för tillfället allt och lite till.

Och ikväll påminde han oss om varför vi en gång i tiden fastnade för fotboll.

Spansk dominans och Sydafrika 2.0

Fotbollslogiken har vänts ut och in. Enda sedan Fabregas sköt in den där avgörande straffsparken i kvartsfinalen 2008 har saker och ting förändrats avsevärt. Saker som varit självklara förut är det inte längre. Spanien hade aldrig någonsin besegrat Frankrike i en mästerskapsmatch. Men igår ändrades det och Spanien tog en tämligen komfortabel 2-0-viktoria. Det är nya tider. Spanien uppträder lugnt och behärskat och stressar inte i onödan.

Det som slog mig var hur enkel resan blev. Frankrike bjöd aldrig upp till dans och trots enbart 2-0 (där sista målet kom på en straffspark på stopptid) kändes segern aldrig hotad.

Den här spanska generationen är fantastisk på alla sätt och vis. Där fransmännen har mer muskler kompenserar spanjorerna med ett lugn, trygghet och klokhet Blancs mannar inte ens var i närheten av. Iniesta vred och vände i vanlig ordning. Busquets snappade upp de bollar som kom i hans närhet och Xabi Alonso dirigerade och satte tempo. Just Alonso skulle bli den stora matchhjälten med bägge målen. Passande nog i hans hundrade landskamp. Att del Bosque envisas med framtidens spelsystem, 4-6-0, spelade ingen roll igår. Spanien var för bra helt enkelt.

Denne Xabi Alonso alltså. En personlig favorit sedan fantastiska åren i Real Sociedad. Så klok, smart och proffesionell. Ett fullblodsproffs enda ut i fingerspetsarna. Under hela sin landslagskarriär har han dock fått stå i skuggan av Barcelona-grabbarna. Enda fram till igår då han klev ut från skuggorna och avgjorde matchen med två mål. Alonso har alltid varit stabil och gjort sitt jobb med bravur men aldrig riktigt varit den som fått rubriker. Natten igår tillhörde otvivelaktigt Xabi Alonso.

Vad som imponerar mest av allt är faktiskt defensiven i årets Spanien. Ramos blir bara bättre och bättre för varje dag som går (tänk att han redan gjort 90 landskamper) och Piqué och Casillas är tryggheten personifierad. Dock är min bestående känsla att detta inte är Spaniens år. Det känns i hela kroppen och jag har inte riktigt förstått varför.

Frankrike då. Vad var det som hände egentligen? Faktum är att Blancs laguttagning inte vittnade om något offensivt tänk. Den i turneringen så duktige Debuchy flyttades upp i banan och in kom defensive Anthony Réveillère. Frankrike skulle således förlita sig på de två musketörerna längst fram i banan, Ribéry och Benzema. Men när ingen av dem lyckades var läget för Frankrike hopplöst. Båda ”superstjärnorna” lämnar alltså turneringen mållösa vilket är helt underkänt.

Blancs stora uppgift med det här landslaget var att ena truppen och få tillbaka fansens förtroende. Det såg länge mycket ljust ut. Men sedan Berbatov-cyklade Zlatan Ibrahimovic in 1-0 och matchen var förlorad. Det ledde till interna konflikter som skulle uppenbara sig allt mer efter matchen igår. Det låg verkligen på känn. En bomb skulle brisera. Frågan var bara vem som skulle avfyra den. Svaret blev (föga överraskande) Samir Nasri som med ett par väl utvalda ord till den samlade mediakåren inte bara skämde ut sig själv utan hela landslaget. Återigen Nasri i farten vars rykte sjunker som en sten. Och många menar att ett Sydafrika 2.0 kan vara på gång igen.

Med detta måste Blancs jobb summeras med ett I och ett G. Tyvärr, för det såg länge väldigt ljust ut. Istället riktas blickarna mot nästa EM som spelas i just Frankrike. Och för Spaniens del fortsätter marscherandet mot den tredje raka mästerskapstiteln.

Betyg på dagen: 2/5 Berbatovnedtagningar

 

Löw chansade och lyckades

Aftonbladet var snabb med att berätta om den ”BOMB” med stora bokstäver Löw valt att smälla till med såhär på midsommarafton. Ingen Gomez, Podolski eller Müller från start. Frågorna kom genast, är det underskattning det rör sig om?

Hade det inte varit för den sympatiska dräkt nya Tyskland klätt sig i hade nog världens tv-tittare hållit tummarna för en grekisk skräll. Men, den fotbollsmässiga logiken har som jag tidigare varit inne på rubbats, och ett tyskt landslag går plötsligt hem i stugorna. Därför var det nog många som bävade efter laguttagningen.

Men Tyskland är fortfarande Tyskland och besegrade tillslut Grekland komfortabelt.Tyskland är för bra helt enkelt. Men Grekland gjorde det bra. Samaras slet som det djur hans hår ger sken av, och i mitten växte Katsouranis med lagkaptensbindeln och såg till att Schweinsteiger underpresterade.

Kaptenen Lahm har gjort det förut, se öppningsmålet i VM 2006, och gjorde det igen. Den patenterade Lahm-aktionen. Viker in från vänsterkanten och avlossar en kanon. Pang. 1-0.

Psykologiskt tungt för grekerna givetvis, men har dessa bevisat något under årets turnering är det att de aldrig viker ner sig. Santos som seglat upp som en högklassig tränare under mästerskapet ändrade Mourinho-likt i halvtid och fick således en effekt. Salpingidis hittade Samaras som stötte in kvitteringen efter tafatt försvarsspel av Boateng.

Kommande tiominuter skulle sätta ton för resten av matchen. Tyskland tryckte ner grekerna allt djupare, Neuer räddade på libero-manér det som kom i närheten och tillslut tryckte Khedira in 2-1.

När notoriska mästerskapsmålskytten Miroslav Klose sju minuter senare adderade EM 2012 på sitt målkonto var saken klar. Att Marco Reus Sebastian Larsson-likt pangade in en volley i sin mästerskapsdebut kryddade bara moset än mer.

Löw tog en chansning och lyckades.

Nu dansar tyskarna vidare och i semifinalen är troligtvis Gomez, Podolski och Müller med igen. Heroiskt kämpande grekiska (gudar) kunde inte stoppa dem. En underskattning och vila på nyckelspelare satte inga käppar i några tyska hjul. Nä, Tyskland får helt enkelt fortsätta leva med favoritskapet.

Betyg på dagen: 3/5 Berbatovnedtagningar