När mossan börjar komma.

Promenad 20 Oktober 2016 052Promenad 20 Oktober 2016 052Vill ju så gärna ha dej kvar som du var.Länge till så jag har någon att fråga om det som var förr.Du min vän som alltid varit så snäll mot mej.
Nu tittar du på mej en stund…….pratar om dina onda knän.Ser ju att känner igen mej men vem riktigt är jag.Säger mitt namn efter en stund så svarar du just det Oskars dotter.Då klarnar det och vi kan samtala om lite av varje.Så frågar du hur mår Oskar nu och jag svarar bara bra.Men Oskar har ju varit död i 37 år.I detta läge spelar det ingen roll.Vi delar ett äpple och njuter av att sitta tillsammans.Lägger ut små röda trådar du kan följa så samtalet blir bra med klara och rediga stunder.
Varför gör det så ont att se dej försvinna sakta in i en dimma.Som du tidigare sa själv så känns det som det börjat växa mossa i dej.
Jag har ju arbetat så länge med dementa.Tror mej kunna bemötande,har förståelse,vet hur jag ska bete mej.Känner med den drabbade samt anhöriga.Intar en roll som den trygga och kunniga som jag ska ha.Men känner ju ändå en sorg ibland för jag kommer ju så nära många.Försöker vara proffs så gott jag kan.Lämnar allt när jag går av mitt skift.Försöker att släppa allt.
Men nu när jag möter dej som jag känt sedan småbarns åldern så känns det så annorlunda.Du berör mej så oerhört.Jag vacklar i min proffsighet nu när jag är privat.
Denna sjukdom som ej syns men som förändrar så mycket den har namnet Demens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>