Jag vill förändra allt och allt som jag ser i den

Hörni, det där var ju inget vidare.

Efter att ha hastat mig hem från en bättre cola i centrum slog jag mig ner i soffan för att få njuta av skönspel, läktarsång och segerjubel radioledes. Det blev inte så jävla mycket av den varan. Kenny Pavey tjongar in en balja från 30 meter. Radiokommentatorn blir lyrisk och jag får arga sms från kamratar på plats som skvallrar om hur dåliga vi var. Det är inte så man vill spendera den första icke-bakfulla söndagen på månader.

Det är inte lätt att hålla på ett utsocknes superettalag i Stockholm för stunden. Mina bajenpolare är helt lyriska efter sin start. En proklamerade stolt att ”Om Castro-Tello till och med klarar av att NICKA in bollar i år kan vi gå hur långt som helst”. Folket här är lyriska.

Inte jag. Jag sitter och mår dåligt. Mina 26 kvadrat känns mindre än någonsin.

Efter fem minuter började jag vanka fram och tillbaka. Efter 10 började jag svära. Efter 15 började jag twittra ut min frustration. När man börjar twittra ut frustration är det jävligt illa. Jag var gnälligare än Birro och Ekwall på samma gång.

Så illa var det.

En titt på tabellen gör mig inte gladare. Även om Trelleborg vinner imorgon är vi i allra högsta grad inblandade i streckstriden, en plats ovanför kvaldöden.

– Men lugn nu. Vi har ju en hel säsong kvar. Dessutom är det bara en poäng upp till övre halvan, säger optimisten.

Kom igen. Vi kommer få jobba hela jävla säsongen. Jag hade bara hoppats att vi var optimistiska nykomlingar lite längre än i tre matcher.

Jag tänker gå och lägga mig nu. Imorgon hoppas jag att vi värvat in Stephen Appiah på free transfer.

Tjenixen.

”a kind of stone that has become a twist”

Veckan trummar på. Nedsjunken i Sundbybergbunkern sitter jag och scoutar Valcenia inför eventuellt Europa League-kval 2013. Man borde hålla lite koll på den där Canales i framtiden.

Fast det visste ni så klart redan, era FM-knarkare.

I helgen är det dags för årets NÄST mest emotsedda hemmamatch. Ljungskile. Med britter i laget men utan Wålemarks. Efter att den gamla bloggtalangen och materialaren ”Diouf” langat upp 300-insiprerade laddbilder på Facebook finns det ingen jävla återvändo. Vi måste ta tre pinnar.

Annars då? Erik Löfgren twittrar om att han käkar gammal falukorv. Seif twittrar om sitt hyperoffensiva lag i VF-coachen och Kung Erik poserar i mantel.

Jo! Veckans viktigaste nyhet fiskar vi upp från den väldiga nyhetsportalen All Africa. Med inhemskt Sierra Leone-fokus ringde Sahr Morris JR, Sierra Leones motsvarighet till Erik Niva, upp Örjan Andersson för att förhöra sig lite om hur skadan på Kamanor artar sig.

Örjan svarade så gott han kunde. Det börjar bra. Örjan berättar att Kamanor var på behandling i veckan och att det går åt rätt håll.

Tyvärr får Örjan lite problem när han ska beskriva skadan. Enligt hemsidan trampade Kamanor snett i bajenmatchen. Hur fan säger man det på engelska? tänker Örjan.

”He stepped the wrong way? Näfan, det låter fel… Det borde ju vara något med twist. Han vred ju ändå fotleden lite. Som om han trampade på något. Hm.”

”Jo, Sahr Morris JR, it was ”a kind of stone that has become a twist.”

Och därmed rusade Örjan upp på listan över bästa debuterna i internationell media.

Nej, nu tänker jag fan plugga. Vi hörs.

Tre poäng ska vi ha – för det är ju riktigt bra. Hej!

Välkommen tillbaka, Simpan Mårtensson.

Efter att igår ha druckit sig berusad till tonerna av Caotico på Debaser var matchångesten inför dagens match större än på riktigt länge. Bakfylleångest och matchångest är en hemsk kombination. Jag hade det inte lätt. Som tur var har Degerfors det ännu värre.

Nej, Degerfors har det fan inte lätt i år. Det märktes redan när jag såg Mål-Ottos apostlar bli utrullade av landslagsghanalesen Chibsah mot Djurgården på Stadshagen för en månad sedan.

Efter förra helgens besvikelse lagt sig tänkte jag att Degerfors borta nog är perfekt för att komma upp i sadeln igen. Ett gäng brunkarboys från bruksorten som sålt iväg ungefär 500 mål inför säsongen borde ju smaka mumma för en laddad nykomling. Och jofan, det stämmer. Nu står vi på fyra poäng. Fyra poäng före Degerfors. På samma poäng som Halmstad.

De senaste två säsongerna har man behövt dryga 40 pinnar för att slippa ångestladdade kval. 40 pinnar på 30 matcher. 1.33 pinnar per matchjävel.

Gubbarna ligger nu på fyra poäng på tre matcher. Snittet håller. Fett som fan.

 

 

 

Tillbaks på ruta ett

Nu är jag lugn. Jag är inte glad, men jag är lugn.

Tillsammans med Urbajaren och Tacokungen från Bromma bevittnade jag en första halvlek som lovade jävligt gott inför framtiden. Kamanor är kung på högerbacken, Danny FÖRBRYLLAR den gamle allsvensken Theorin och på kanterna älgar Chenouffi och Legolas Larsson sig djupledes in i Anders Anderssons medvetande. Målet var helt rättvist, och så här jävla optimistisk har jag inte varit sedan den 24 februari.

Men sedan kom det. Förfallet.

Jag tänker inte säga att han borde lägga av, men Jontes baggerslag i höger kryss är en jävla vändpunkt i matchen. När Kamanor sedan blir utbytt och Sjöström d.ä snubblar fram på högerkanten kunde jag ge mig fan på att det skulle bli torsk.

Ja jävlar. Visst blev det torsk. Den mest smärtsamma, iskalla torskjäveln på jävligt länge.

Castro-Tello gör ett jävla mål, men vad är det för försvarsspel. Larsson tappar som vanligt touchen efter 70 minuter. Jag snusar en halv dosa rapé och Danny försvinner från matchen. Dessutom blir han avvinkad för en helt jävla obegriplig offside.

Förhoppningsvis är det här inte en vändpunkt för säsongen. Jag orkar inte med fler förluster på hemmaplan.

Nu måste jag sluta skriva. Jag blir arg igen.

Heja.

Ångestladd inför Bajenmatchen

Jag har inte dött.

Inget annat än studiedöden.

Istället för att blogga om Dannys brunkermål eller mitt magiska sinne för att tippa resultat (Jag kräver bara en femtedel av vinsten för tipset) har jag pillat ihop en ansökning till andra halvan av journalistikutbildningen. 3000 tecken om min egen förträfflighet. Även den ödmjukaste norrlänning kan förirra sig in i hybrisens förlovade land efter ens sådan vecka.

Men inte fan bryr ni er om det. Ni bryr er om grabbarna i norr.

Vid middagstid den 16 april tar ”Dunkin’ Dannys” emot ”Modsen” på Gam… förlåt, T3 Arena. Jag är redan förbannat nervös.

Urbajaren och vår gemensamma bajenpolare King Taco tar sig ut till bunkern i Sumpan för att bevittna dödskampen i Sundbyberg hemma hos mig. Ända sedan förra helgens fina kryss mot Falkenberg har jag mentalt förberett mig på den jävla mangling bajensvinen kommer utsätta mig för vid eventuell torsk. Ni förstår, mina vänner är egentligen inga riktiga vänner. De är gamar. ”Skit i tabellen, bajen är bäst ändå” är en jävla myt. Bajare gillar att vinna mer än alla andra. Mycket mer.

Skitsamma!

För ett par timmar sedan släpptes hemmalagets truppjävel till bataljen. Kul är att Kalmarlånet och FM-talangen Hampus Bohman möjligen debuterar. Undertecknad är inte kräsen och nöjer sig med ett mål i debuten.

Nu måste jag städa undan värdesakerna innan bajenfansen kommer hit.

Vi hörs. Hej.

GRÄS SOM GRUS SPELAR INGEN ROLL

I detta nu sitter min Urbajaren och jobbar upp promillehalten tillsammans med tusentals bajare vid Medborgarplatsen. Matchen mot Halmstad BK drar igång om två timmar och ölen började drickas redan i förmiddags. Stämningen på Söderstadion kommer antagligen vara hela jävla enorm.

Hur jag laddar upp inför kvällens premiär mot Falcon quest FF? Alkohol? Bussresa till bortamatchen? Inte fan. Det vore inte likt mig.

På grund av dödlig förkylning som konsekvens av hembesök laddar jag upp med Otrivin Menthol, lättdryck, snabbmakaroner , världens bästa låt och en stor jävla portion matchångest.

Elitdomaren berättade att han dömde premiärmotståndaren i genrepet mot världens sämsta real – Real Göteborg. Falkenjävlarna hade tydligen rullat ut IFK Glenn i första halvlek. Det blev visserligen torsk med 3-1, men vafan. 3-1 mot det mest uppsnackade laget i Sverige är rätt hyggligt. Jag tar hellre en tvåmålstorsk mot den allsvenska favoriten än 4-0 mot ett kvartersgäng i tvåan som lirar sina hemmamatcher på en tidigare kolonilott.

Inför premiären då? Vad tror jag?

Jonte debuterar i kassen. Morten och Marko som mittbackar. Svensk seriedebut för Kamanor (Med det namnet bör någon av Umeås 400 frisörer gå in och personsponsra direkt), IFK-maffian på innermitt. Danny och Walle på topp. En Legolas på vänsterkanten med längre hår än någonsin. En balja ska vi väl kunna trycka in på ren jävla vilja. Vi säger 1-1.

 

Infoga valfri svensk poplåt i moll

De senaste två dagarna i staden har i tur och ordning bestått av:

  • Anekdoter om Örjan Andersson berättade av mors sambo Elitdomaren
  • Träningsmatch med klubbchefens dotter och…
  • …Lyriskt klargjort att Kallay är vår nya frälsare
  • Fått frågan om jag ”trots allt inte måste flytta hem till hemmapremiären” från flickväns mor följt av ett långt, skamset och ledset svar där jag förklarade att jag verkligen inte kan. Inte förrän efteråt insåg jag att det var ett skämt från hennes sida.
  • Ätit fondue och tänkt på om Makelele eller Dugarry hade varit bäst för UFC
Såg idag ett par minuter utav premiärmatchen i superettan. Trelleborg mötte Ängelholm och matchen gjorde mig så jävla ledsen. Ända fram tills nu har jag tänkt att det inte spelar någon som helst jävla roll hur det går. Inga pengar och en profilvärvning som är äldre än hela IFK Värnamo skvallrar inte direkt om något jävla toppenresultat.
Men vad gör det. Det spelar ingen roll. Jag kommer ändå sitta där och svära över 1-2 borta mot Varberg. Jag kommer sitta i bunkern den 16 april med tröjan på och deppa över 0-3 i baken. Jag kommer sitta där och spy galla över Johan Larssons tredje raka felpassning.
Det spelar ingen roll vad jag eller klubben gör. Det kommer gå åt helvetet och alla vet om det. Ändå kommer jag följa med säsongen ut.

 

Säsongens första två halvlekar på vallen

Jag bokade resan hem till Umeå för två dagar sedan. Valet stod mellan att glida till påsketiden för att matledes avnjuta en bättre påskmiddag eller att boka en resjävel hem till hemmapremiären mot Hammarby ”Skit i tabellen och hygienen” IF.

Döm mig inte för att jag åkte hem idag. Jag är blott en fattig student.

Plus med tidigare hemfärd

  • Mat
  • Den årliga försäsongsmatchen på Vallen
  • Mittfältfrälsaren Ibrahim Kallays debut för Norrlands stolthet

Minus:

  • Försäsongsmatchen spelades i snöstorm och hagel
  • Missar hemmapremiären…
  • …Och har lovat att se den med två jävla bajare.

Om dagens match:

  • Kallay är en jävla fin passningsspelare.
  • Mårtensson är svår att känna igen utan sin karaktäristiska Aimarsignerade frisyr.
  • Snömatcher är så jävla mycket coolare på TV.

Nu vankas det doodles som en jävla dåre. Tack för mig!