Vallen, 17.45. Dimman ligger tät.

Jag är tillbaka.

Under de två kommande veckorna kommer jag att praktisera här på Västerbottens Folkblad. Jag flög in redan i fredags kväll med min vän Isabel i släptåg.  Den tidiga hemfärden innebar två saker.

1. Jag har tre helger i Umeå.

2. Matchen mot Varberg kunde avnjutas i bakfylledimma från solläktaren.

3. Jag behöver inte laga mat. Tack mamma.

NÅVÄL!

Låt mig berätta om två smärtsamma händelser i helgen.

På lördagen spelade jag paintball för första gången i mitt liv. Laddad till tänderna och påpälsad till max stod jag redo att möta kulregn och kamkazeattacker.

Trodde jag.

HERREGUD vad kass jag var. Jag var helt jävla hopplös. Träff i pannan. Träff i vänster skinka. Träff i bröstet. Träff i munnen.

Värst av allt var avrättningen från tre meter. En slug rackare i Lag Teg smög fram och avlossade en handfull skott i ryggen. Blåmärkena sitter kvar nu. Skammen sitter kvar för evigt.

På tal om skam!
Umeå FC – Varbergs Bois var ingen munter historia. Även om Johan Larsson snubblade in ett ledningsmål i slutet av första halvlek var det egentligen ingen som trodde att UFC skulle hålla nollan hela matchen. Presspelet på mittfältet var obefintligt, Brian Wake var snett ute och inte ens Legolas Larsson hade gjort en bra halvlek.

Andra halvlek var katastrofal. Jag var ledsen. Vi nöjer oss så.

Eftersom Värnamo uppenbarligen tyckte att det var dags att genomföra en sanslös bragdvändning mot Halmstad borta ligger vi nu sist igen. Med två matcher kvar är vi två poäng från kvalstrecket där Trelleborg huserar. Imorgon kväll tar Trellet emot Falkenberg FF hemma. Vinner skånepågarna så är det i princip kört. Jag kommer bryta ihop.

Jag vill inte bryta ihop.

Jag vill bara må bra.

Nu vill jag sova.

Hej.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>