Handbollens bästa hemsidebanners

Jag extraknäcker på TT resultat. Jobbet innebär att jag ringer upp någon stackare i hemmalagets organisation och frågar hur fan matcherna har gått.

För att ringa någon måste man ha ett telefonnummer

För att få tag på ett telefonnummer måste man gå in på lagens hemsidor…

… och detta leder oss in på kvällens inlägg.

Jag presenterar härmed

HANDBOLLSSVERIGES TRE SKÖNASTE HEMSIDEBANNERS

PLATS 3: YSTADS IF
2776515

Passion är ju en bra grej. Glädje också. Men vad fan är kampanda? en kammad panda? Du kammar dig med en panda?

Jag fattar ju också att man menar kämpaanda, men kom igen. Någon borde ju ha reagerat. Eller är det dialektalt? Jag hatar språkmysterier.

 

PLATS 2: IK SÄVEHOF

ungdomsida

Vid första anblick ser bilden rätt schyst ut. Folk är peppade och flaggorna vajar på läktaren. Men sedan tittar man lite mer noggrant. Man tittar långt ner på bilden. Man tittar på den där handen precis brevid snaggade killen. Vem fan är handens ägare? Är en kille på bilden halvnaken? Har David Lynch komponerat bilden?

Plats 1: OV HELSINGBORG

LIVE

Fett med photoshopskills. Fett med modern logga. Fett med unga och engagerade spelare.

Men vad i helvete gör karln till vänster? Vad tittar han på? Varför står han lutad i 45 grader?  Vem är han? Hur mycket hårvax har han? Varför ser han så lycklig ut? Är han släkt med Patrick Bateman?

Om min vän Prins Tortilla

En klasskamrat till mig på journalistutbildningen – vi kan kalla honom för Prins Tortilla – var rätt skoningslös i dag.

”Din blogg är ju rätt tråkig, Anton. Du börjar med att be om ursäkt för att du aldrig skriver något. Sedan fortsätter du inlägget med att berätta om när du var på Söderstadion för tionde gången. Det blir enformigt. Variera dig!”

Absolut, Prins Tortilla! Låt mig skriva om dig!

530634_480933725275621_187656917_n
Hammarby, Tottenham, tex-mex och musik och hans katt Van Zandt är alla några av Prins Tortillas favoritintressen. Men det finns något han älskar lite, lite mer än allt annat i hela världen.

Facebook. Han lever för den skiten.

Det handlar, enligt Prins Tortilla, om att någon måste sköta ruljansen.
Går flödet för långsamt? Posta en låt!
Händer det fortfarande ingenting? Posta en artikel!
Inget gensvar? Posta i klassens facebookgrupp!
Sitter du bredvid någon som glömt att logga ut? Skriv från dennes konto!
Ser du ett kul youtubeklipp? Dela!

I dag käkade jag lunch tillsammans med Prins Tortilla. Skolans café har riktigt schyst enchiladas. Jag prejade i mig lunchen och njöt av matkoman. Efter en stund gick jag till min grupp för vidare plugg. Tre minuter senare kom denna upp i klassgruppen:

Skärmavbild 2013-01-29 kl. 22.58.33Han är inte bara en sann vän och sociala medier-expert, den gode Prins Tortilla. Nej, han är dessutom en sann fadersgestalt. I min miljödestruktiva vardag finns han där och vägleder mig mot en renare och grönare framtid. Jag hade inte klarat mig utan honom.

Prins Tortilla är en av mina närmaste vänner i klassen. Vi har gjort massor av skoluppgifter ihop och vi spenderar näst intill all tid på skolan i varandras sällskap. Han är en fin kille. Facebookhärjande och mördande irriterande pappaton i rösten till trots.

UPPDATERAT: Prinsen himself hörde av sig efter att ha sett inlägget:

”Satt och gjorde detta när jag såg ditt blogginlägg”

IMG_3765

Militanta Människor Med Massa Fritid Mot Måndagskonceptet

Två saker jag vill avhandla här:

1. Googla aldrig någonsin ändtarmscancer.

Du sitter och gör lite research. Du tror att du är inne på en vanlig vårdguide och scrollar i lugn och ro ner för sidan. Du läser lite symptom, går vidare ner mot behandling och så BAM! Du reagerar på följande sätt.

Du kan inte sova på flera nätter.

2. Jag har sovit ca 12 timmar per natt hela helgen. Trots detta kände jag mig så här under dagens föreläsning

Bild 2013-01-09 kl. 14.13

 

På grund av detta lanserar jag härmed rörelsen Militanta människor med massa fritid som hatar måndagskonceptet (#MMMMFSHM).  Vi kommer medelst våld, twitterspam och könsord bedriva aktiv kamp mot måndagar. Målsättningen är att vi innan januari 2014 har spöat skiten ur varenda måndag som vågat sig på oss och därigenom lyckats skrämma bort varenda måndagsjävel nästa år. Antingen är ni med oss eller mot oss. Vi är anonyma. Vi är livsfarliga.

Vi är än så länge bara jag.

:(

 

Ensam utanför Söderstadion

En offentlig ursäkt är på sin plats. Gårdagens inlägg var både för kort, för tråkigt och för dåligt. Det är lite så det funkar i den här. En hygglig blogginsats följs upp av ett gäng riktigt risiga försök.

För er som håller koll på Umeå FC: Jag är bloggvärldens svar på Sasha Hakami.

Nu vill jag prata om något helt annat. Jag vill prata om hur det funkar för en Umeå FC-supporter i Stockholm.

Det är inte lätt.

Förra säsongen gick ju inget vidare för oss. Trots en del hyggliga matcher hamnade vi sist i serien. Och helt ärligt – det berodde inte bara på otur.

  • På 30 matcher gjorde vi 34 mål och släppte in 61.
  • Inget annat lag släppte in fler
  • Inget annat lag gjorde färre
  • På 30 försök lyckades vi vinna 6 gånger.
  • Förra säsongen såg jag sex matcher. Vi vann ingen.

Ni vet säkert att alla här i Stockholm håller på antingen Hammarby, AIK eller Djurgården. Alla lag är ungefär hur bra som helst i jämförelse med Umeå FC. Dessutom har alla lag flera tusen personer på varenda match. På matcherna är det ett jävla liv. Folk vrålar sig harmynta på både domare, motståndare och egna spelare. Det är ett tryck som inte är särskilt vanligt på T3 Arena.

Stockholmslagen vet det. Därför är det ingen bryr sig om oss.

Innan matchen mot Hammarby var jag hur nervös som helst. Äntligen skulle jag få se mitt lag på Söderstadion. Jag hoppades verkligen att laget inte skulle skämma ut sig.

Före matchen tog jag en öl tillsammans med min polare Bajen-Erik på en pub utanför Söderstadion. Det var jag och 200 Hammarbyare.

Ingen ropade glåpord eller hånade mig.

Folk tyckte bara synd om den stackars Umeåkillen.

Ingen tog mig på allvar.

 

 

 

En text om ostkrokar

Hej!

Låt mig berätta om min största last och ett av mina tre största intressen (för den intresserade är resterande två fotboll och att sitta i soffan och om du har ett problem med det kan du sluta läsa min blogg)

Jag lever för ostkrokar.

Bild 2013-01-25 kl. 23.35

 

Jag älskar ostkrokar så mycket att jag vilken dag som helst skulle byta liv med en doodlespåse. Jag älskar ostkrokar så mycket att jag drömmer om dem. Jag älskar ostkrokar så mycket att jag försöker se ut som en.

Det är det ultimata snacket. Man blir flottig, mätt, glad och lycklig. Allt en vill vara.

Tyvärr finns det ett antal problem med doodles.

  • Det är ungefär 1500 kalorier i en påse
  • Den hand man väljer att doodla* med är obrukbar under doodling*
  • Om du råkar använda doodlehand för att skriva på dator blir tangentbordet halt.
  • Du kan råka skriva fel som en följd av punkten ovan
  • Din felskrivning kan skickas till fel person som följd av punkt fyra
  • punkt tre, fyra och fem kan tillsammans sätta dig i skiten.

Ovan nämnda problem är faktiskt också alla kända negativa konsekvenser man kan få utav doodlande. Ett målmedvetet doodlande kräver både disciplin, motivation och en viss medfödd talang.

Som tur var har jag alla tre.

Att tala är silver,tiga är guld. Att doodla är råsoft

- Anton Säll, 2013, soffan, Sundbyberg, fredagskväll i ensamhet.

Det här är alltså vad jag har gjort denna fredagskväll i Sveriges nöjesmetropol. Redigerat en bild på mig själv och skrivit ett blogginlägg om hur jävla soft det är att äta ostkrokar.

*Doodla [doo:dla] att. verb. = att förtära doodlar intensivt, hänsynslöst och maniskt. böjn. -ar -are -ing -ingar

Med vänliga hälsningar

ASÄL ROCKY

A$ÄL ROCKY

 

”nuffsaid”

Ja! Jag lever! Bloggen också! Ring Mamma och berätta! Be henne ringa sin mamma och berätta!

#Blogg100 är ett koncept som går ut på att man under 100 dagar ska skriva minst ett blogginlägg per dag. Eftersom jag har ägnat mig åt ostkrokar och youtube i stället för att tänka på er, ärade läsare, så tänkte jag att det här förhoppningsvis blir för bloggen vad Luis Suarez handbollsräddning mot Ghana blev för Uruguay i VM 2010 – en andra chans för alla förutom Asamoah Gyan.

Kort recap på vad som har hänt sedan vi träffades sist.

  • Jag har pluggat hela tiden
  • Jag har inga nya vänner
  • Jag har blivit lurad av en taxichaufför
  • Jag har börjat sucka när jag reser mig upp ur soffan
  • Jag och tre klasskamrater lyckades förnärma en hel yrkeskår genom vår granskning i SvD
  • Blivit rik på kuppen…
  • … om man med rik menar full av hybris.

För Umeå FC har följande hänt:

  • En ny tränare som inte ens är lite släkt med Håkan Bäckström har kontrakterats
  • Dillan Ismail har provtränat lite med Umeå FC. Kul med en bra mittback. Mindre kul att han verkar inskränkt något så förbannat. Detta grundar jag på nedan illustrerade retweet. Notera ledigt bruk av hashtag.
retweet modell misslyckad

”#nuffsaid”

Bra att han i alla fall vet vad man behöver för att palla med livet:

Skärmavbild 2013-01-24 kl. 23.34.33

”Positiv energi! I like..”

Annars då? Det flyger. Håret alltså. Håret flyger. Jag är så jävla långhårig. Ställ mig brevid Pavel Nedved och du vet inte vem som är vem. Enda sättet du kan skilja på oss är genom att be oss båda bolla till fem. Jag är han som råkar skjuta bollen i nyllet på dig.

Nu tänker jag slagga. Vi ses i morgon. Ni kommer att få dras med mig i 98 dagar till. Ha så HIMLA kul!

positiv energi! I like..

 

Ridå

Auf Wiedersehen
Please pack your knives and go
Membership denied: Please remove your blazer
Now, sashay away
You are not the Biggest loser
You are the weakest link. Goodbye!

Säsongen är slut. Vi är ute. Håkan B är borta. Jag är tillbaks i Stockholm och livet är piss. Nästa år tuffar superettan vidare och vi blev kvarlämnade på Umeå Östra.

Det känns inte alls bra.

Värst av allt är att Östersund gick upp. De rika jämtarna från väst lär ju plocka minst 3-4 spelare från oss. En handfull spelare till lär sticka söderut för att testa lyckan.

Hur fan kommer det här att gå?

Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att vi kommer behövas på Gammlia även nästa år. Låt oss inte hänga kvar på fotbollens bakgård lika länge som senast. Det gör för ont.

 

NEJ! Nu släpper vi UFC för en kväll.

För mig har senaste veckorna varit maxade. Jag har agerat grävreporter för Folkbladet. Siktet var inställt på Den enorma klädnypan. Resultatet i ett något förkortat format kan du läsa här. Enligt ingen källa alls har artiklarna skapat så stora ringar på det vatten som är mediasverige att det enda som stoppar undertecknad från en nominering till stora journalistpriset är att nomineringarna tyvärr redan var klara. Givetvis är det en skandal att en sådan liten fjantig detalj ska kunna stoppa mina läsare och fans från besinningslösa glädjerus och orgier i rusdrycker.

Nu är jag tillbaka i Sumpan. I bunkern. Dödsbunkern. Hittills har jag hunnit med att:

  • Förlora fyra matcher i FIFA
  • Laga en bulgursallad som skulle fått självaste Danny Persson att överge kaffe-slushen för en kväll
  • somna i soffan och…
  • …bli helt jävla livrädd vid uppvaknandet 03.30 pga förstod inte helt var eller vem jag var.

Nu tänker jag köpa ostkrokar. Någon jävla måtta på vuxenlivet får det vara.

Väl mött.

Din

Anton

Post-Värnamo 2012.

Låt oss tala om det ljuva livet

Tjenare, Anton här. Jag brukar citera Håkan Hellström när jag är bakfull.

Värnamo borta blev alltså nådastöten för oss. Nästa år blir det alltså Frej, Dalkurd och Sandviken som gästar Gamml… förlåt, T3 Arena istället för Bajen, Halmstad och Trelleborg.

Hur det känns? Det känns ändå bra.

Missförstå mig inte nu, nästa år kommer bli tufft. Ettan är ingen kass serie och årets försvarsspel har i ärlighetens namn inte varit bättre än hos ett medelmåttigt lag i ettan. Det som känns bra är att chanserna verkligen är borta nu. Det går inte ens att hoppas längre.

Det är kört. Det är slut. Flickvännen är borta. Tentan är avklarad. Döden är förestående.

Nu kan vi börja om igen.