Vallen, 17.45. Dimman ligger tät.

av

Jag är tillbaka.

Under de två kommande veckorna kommer jag att praktisera här på Västerbottens Folkblad. Jag flög in redan i fredags kväll med min vän Isabel i släptåg.  Den tidiga hemfärden innebar två saker.

1. Jag har tre helger i Umeå.

2. Matchen mot Varberg kunde avnjutas i bakfylledimma från solläktaren.

3. Jag behöver inte laga mat. Tack mamma.

NÅVÄL!

Låt mig berätta om två smärtsamma händelser i helgen.

På lördagen spelade jag paintball för första gången i mitt liv. Laddad till tänderna och påpälsad till max stod jag redo att möta kulregn och kamkazeattacker.

Trodde jag.

HERREGUD vad kass jag var. Jag var helt jävla hopplös. Träff i pannan. Träff i vänster skinka. Träff i bröstet. Träff i munnen.

Värst av allt var avrättningen från tre meter. En slug rackare i Lag Teg smög fram och avlossade en handfull skott i ryggen. Blåmärkena sitter kvar nu. Skammen sitter kvar för evigt.

På tal om skam!
Umeå FC – Varbergs Bois var ingen munter historia. Även om Johan Larsson snubblade in ett ledningsmål i slutet av första halvlek var det egentligen ingen som trodde att UFC skulle hålla nollan hela matchen. Presspelet på mittfältet var obefintligt, Brian Wake var snett ute och inte ens Legolas Larsson hade gjort en bra halvlek.

Andra halvlek var katastrofal. Jag var ledsen. Vi nöjer oss så.

Eftersom Värnamo uppenbarligen tyckte att det var dags att genomföra en sanslös bragdvändning mot Halmstad borta ligger vi nu sist igen. Med två matcher kvar är vi två poäng från kvalstrecket där Trelleborg huserar. Imorgon kväll tar Trellet emot Falkenberg FF hemma. Vinner skånepågarna så är det i princip kört. Jag kommer bryta ihop.

Jag vill inte bryta ihop.

Jag vill bara må bra.

Nu vill jag sova.

Hej.

 

COMEBACK i bloggosfären: – Han är en fighter, säger Kenza.

av

”Var har han varit?” ”Har han dött?” ”Jag har hört att han har problem med flaskan.” ”Jag har hört att han skiter i laget och börjat heja på bajen istället. Desertör.” ”Jag har hört att han börjat med ultramarathon.”

Vad ni än har hört – det stämmer inte. Jag får lägga mig platt på marken, vifta med benen i luften och juholta fram en pudel. Förlåt. Jag har varit urusel på att blogga. Det finns inga ursäkter.

  •  Jag har inte jobbat mer än ett par dagar i veckan
  • Jag har inte haft något plugg sedan början av juni
  • Jag har varit hemma hela jävla tiden. Datorn likaså.
  • Jag har sett eller hört på varenda match. Jag har haft miljoner saker att skriva om.

Men! Skam den som ger sig.

Så vad har hänt sedan sist? Inte särskilt mycket. Jag har varit på festival och druckit vodka. Jag har ätit en kokt på söderstadion. Jag har utnyttjat allemansrätten på Gotland och senast idag åt jag lunch på samma ställe som antingen Salem Al-Fakir eller hans identiska brorsa.

Och så har jag följt FC. Givetvis.

Inför matchen på Söderstadion var jag illamående. Jag försökte lugna nerverna  med hjälp av en snabb bira utanför stadion tillsammans med Bajen-Erik. Det hjälpte inte ett skit. När matchen drog igång stod jag på bortastå och redan i minut 1 började svordomarna hagla.

Ni vet hur det gick. Vi lämnar matchen nu.

Ikväll följde jag matchen radioledes på jobbet. Jag jobbar på TT med att ringa in resultat från superettan och nedåt.  Målskyttarna på resultatsidorna? Det är jag som plitar ner målskyttar och röda kort. Jag är killen som ni tror blev ersatt av en robot redan 2002.

Som tur var slapp jag ringa in dagens debacle mot Halmstad. Min vän Taco fick ta den. Det var bäst så. Jag ringde till Ljungskile och var otrevlig istället. Det känns bättre att vara otrevlig mot laget som kvalade bort oss från en storhetstid på sent 90-tal än ett lag som uppenbarligen är så förbannat mycket bättre än oss.

Nej, jag var inte otrevlig. Jag är för snäll för det.

Klockan är 23.35. Jag är fortfarande ledsen för förlusten. Jag lider lika mycket som jag gjorde i våras. Nu är jag dessutom tillbaka.

Lid med mig. Snälla?

PS. Jag har noll täckning för rubriken. DS.

Rapport från Grimsta: BP – UFC

av

Så var det äntligen dags. Brommapojkarna – Umeå FC. Undertecknad var på plats iklädd långkalsonger, sovjetisk björndödarjacka och Björn Nilssons gamla matchtröja. Inte ens en bakfylla från döden skulle få stoppa mig. Nu ska det ske – UFC!

…Trodde jag.

Ur ett fotbollsmördarperspektiv var vädret alldeles utmärkt. Fem grader, dödsregn och storm. Perfekta förhållanden för att ett lag från de djupaste norrländska skogarna ska kunna stjäla ett par pinnar från västerorts största glaslirare.

Det började bra. Maken till catenaccio har jag inte sett sedan Eskil Erlandsson bevakade buffébordet på senaste regeringsmiddagen. Eek var grym och Marko fortsatte skalla bollar jorden runt och tillbaka. När sedan Red dead redemption-Danny lyckades brunka in en retur i tionde minuten var jag rätt säker på att det här kunde gå. Brommapojkarna var skärrade.

Men nej, är det något vi luttrade romantiker bittert fått erfara så är det att man inte ska ropa hej innan man är över Håkan Bäckström.

0-1 blev 1-1 som sedan blev 2-1. Tre pinnar i tabellen blev en poäng som sedan blev noll. Story of vårt jävla liv.

På vägen hem från matchen hamnade jag brevid två stycken Bragefans som var ”på plats för att scouta den där Danny” De var faktiskt riktigt oroade och imponerade av spelet. Med det sagt – spelet var inte kasst. Men det är trots det för slarvigt att tappa en ledning igen.

Plus från matchen:

  • Danny var förbaskat bra i iskylan. Han stångades, svor och målade på ett sätt som är förbaskat lovande för framtiden.
  • Eek. Bra back alltså!
  • Larsson är en lurig rackare första timmen. Peta älga-som en jävla dåre-devisen funkade alldeles strålande
  • Grimsta var en rätt mysig arena. Låt inte tv-bilderna lura er. Dessutom sålde man Chorizo.
  • Jonte Johansson. Stabil trots att ena målet kom på retur. Skottet var bra och planen var dyngsur. Klandra honom inte.

Minus från matchen:

  • Torsk
  • Regn.
  • Kyla.
  • Bohman. Bortkommen främst i andra halvlek.
  • Larssons sista halvtimme. Man MÅSTE orka mer än 60 minuter.

Nu ska jag snusa. Väl mött, kamrater.

Ängarna, haloumi och tankar i natten.

av

Är människa igen.

Hejsan.

Får ännu en gång be om ursäkt till er handfull läsare som älskar mina alster. Jag måste bli bättre på det här med kontinuitet. Om jag hade varit aningen mer prestigelös hade jag antagligen bett er BOMBA mitt kommentarsfält med… ja, inte vet jag. Frisparksvarianter kanske. Eller lite ömhet. Gör som ni vill.

Nåväl. Vi börjar med helgen. Det var ju yran.

Det gick inget vidare för mig och mitt lag. Vi blev bortdömda av en inkompetent maktgalning till domare som hellre såg ett gäng glada pirater ta slutspelsplatsen än ett engagerat kollektiv i axelskydd. Efter att ha hamnat i en domardispyt redan vid första slaget var jag mer ur fas än en dvärg i en NBA-final. I det ögonblicket skiftade jag mitt fokus från brännbollen till ölen och fre-lör är egentligen inte mycket att orda om. Jag var onykter och det var säkert du också. Vi nöjer oss så.

Domaren är en brännbollsmördare.

Jag landade i Sundbybergsbunkern i eftermiddag. ”Men är du dum i huvudet? Åker hem två timmar innan match? FC lirar ju mot Ängelholm ikväll?” sa en vän till mig. Och ja, det var inte särskilt genomtänkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att matchen var på söndagen och bokade därför hemresan till måndag. Istället för att få uppleva min första hemmamatch för säsongen på plats fick jag alltså förlita mig till Herminators expertis radioledes.

Det var inte kul.

0 pinnar på hemmaplan är inte bra. Framför allt inte mot ett lag som måste resa typ 40 000 miljarder mil för att spela av matchen. Ja, jag vet att Ängelholm var en tåpaj från Allsvenskan i våras. Men kom igen. Vi ska inte släppa in minst tre mål per match på hemmaplan. Det går inte. Förutsätter därför att Bäckström ringer Henrysson och erbjuder honom en bättre kista med guldmynt och gratis luggblonderingar.

Hur gör man för att ensam dämpa en förlust när man är den enda människa söder om Hörnefors som bryr sig? Jag tänkte haloumipizza. Det funkade inget vidare.

Plus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  •  Konceptet tröstätande är inget för mig. Lär med andra ord inte bli svintjock innan säsongen är över.

Minus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  • Om inte mat hjälper – kommer jag då att börja knarka?

Nu borde jag sova. Uppladdningen för bortamatchen mot Bromma börjar nu. Vi ses på Grimsta.

Ha d gott.

 

 

Kung Henry – Arise.

av

Hej!

Med solsken i blick och havrefras i tarmsystem författar jag detta inlägg tio minuter innan föreläsning med norrmännens norrman Sigurd Allern. Sigurd är en herre i sina bästa år med obegriplig dialekt. Skägget vågas när han skrattar. Hans markerade brillor ger honom en intellektuell tyngd. En riktig härförare.

Hänförare, ja. Det skulle vi behövt till UFC.

Fan. Nu har vi rasat igenom ett antal gånger den här säsongen. Rapporterna har varit unisona – bra första halvlek och bra rull. Men det räcker inte. När lag med 500 års erfaranhet från superettan ställs mot en halvknepig backlinje inser man att det kommer gå åt helvetet.

Alla inser det. Alla förutom tränarna.

RING HENRY NU

Föreläsningsdags. Hej.

SUPERMAN

av

Trelleborg borta. 4-2. Torsk.

Innan säsongen trodde jag att det här skulle vara säsongens svåraste bortamatch. Bortamatch på Vångavallen. Det låter ju livsfarligt.

Men fan, när grabbarna från Skåne börjat säsongen med blott en endaste poäng hade man ju ändå hunnit bygga upp ett visst hopp under veckan. Visst, vi torskade mot Ljungskile hemma. Visst, Sudar släppte en balja från 35 meter. Visst, det var dessutom Pavey som gjorde målet. Men vi hade ändå Legolas Larsson tillbaka. Vi har våra två brunkers på topp. Vi har en afrikan på högerbacken. Vad mer kan vi behöva?

Vi har ju sett TENDENSER på vägvinnande spel. Synd bara att Trelleborg ska ha världens bästa forwards. Gör vi två mål borta mot Trelleborg tycker jag ändå att en poäng vore rättvist.

Mattias Adelstam är ju en jävel på att pilla in avgörande bollar. Det vet alla. Men att Trellepågarna ska lyckas göra 4 mål på 7 jävla avslut på mål är INTE kul. När vi dessutom fixar en sen reducering fick man ju upp hoppet, men nej. Det funkar inte så. Vi är ju inte direkt Varberg.

Varberg, ja. Jag var en sväng på Söderstadion i förrgår. Tänkte kolla på Castro-Tello var lika bra på hemmaplan som i Norrland.

Tre korta tankar efter matchen:

  • – Castro-Tello är jävligt kort.
  • Varbergs Bois är inget roligt lag att titta på.
  • Bajenfansen är inte alls glada hela tiden.

Nu blickar vi framåt. Inspirerad av förra veckans facebooksuccé har någon slängt ihop ännu ett idolporträtt på en spelare. Den här gången är det Sudar som porträtteras.

Den högskoleutbildade bildläraren kanske har vissa synpunkter på att färgnyanserna i ansiktet inte helt matchar halsen. Dessa högskoleutbildade bildlärare ber jag vänligast att dra åt helvete.

Nu chockar vi Österjävlarna. Ingen vill ha ett Växjögäng i serieledning.

I med och motgång.

Ha d gott.