Ängarna, haloumi och tankar i natten.

Är människa igen.

Hejsan.

Får ännu en gång be om ursäkt till er handfull läsare som älskar mina alster. Jag måste bli bättre på det här med kontinuitet. Om jag hade varit aningen mer prestigelös hade jag antagligen bett er BOMBA mitt kommentarsfält med… ja, inte vet jag. Frisparksvarianter kanske. Eller lite ömhet. Gör som ni vill.

Nåväl. Vi börjar med helgen. Det var ju yran.

Det gick inget vidare för mig och mitt lag. Vi blev bortdömda av en inkompetent maktgalning till domare som hellre såg ett gäng glada pirater ta slutspelsplatsen än ett engagerat kollektiv i axelskydd. Efter att ha hamnat i en domardispyt redan vid första slaget var jag mer ur fas än en dvärg i en NBA-final. I det ögonblicket skiftade jag mitt fokus från brännbollen till ölen och fre-lör är egentligen inte mycket att orda om. Jag var onykter och det var säkert du också. Vi nöjer oss så.

Domaren är en brännbollsmördare.

Jag landade i Sundbybergsbunkern i eftermiddag. ”Men är du dum i huvudet? Åker hem två timmar innan match? FC lirar ju mot Ängelholm ikväll?” sa en vän till mig. Och ja, det var inte särskilt genomtänkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att matchen var på söndagen och bokade därför hemresan till måndag. Istället för att få uppleva min första hemmamatch för säsongen på plats fick jag alltså förlita mig till Herminators expertis radioledes.

Det var inte kul.

0 pinnar på hemmaplan är inte bra. Framför allt inte mot ett lag som måste resa typ 40 000 miljarder mil för att spela av matchen. Ja, jag vet att Ängelholm var en tåpaj från Allsvenskan i våras. Men kom igen. Vi ska inte släppa in minst tre mål per match på hemmaplan. Det går inte. Förutsätter därför att Bäckström ringer Henrysson och erbjuder honom en bättre kista med guldmynt och gratis luggblonderingar.

Hur gör man för att ensam dämpa en förlust när man är den enda människa söder om Hörnefors som bryr sig? Jag tänkte haloumipizza. Det funkade inget vidare.

Plus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  •  Konceptet tröstätande är inget för mig. Lär med andra ord inte bli svintjock innan säsongen är över.

Minus med att haloumipizza inte fungerade som bedövning:

  • Om inte mat hjälper – kommer jag då att börja knarka?

Nu borde jag sova. Uppladdningen för bortamatchen mot Bromma börjar nu. Vi ses på Grimsta.

Ha d gott.

 

 

Tillbaks på ruta ett

Nu är jag lugn. Jag är inte glad, men jag är lugn.

Tillsammans med Urbajaren och Tacokungen från Bromma bevittnade jag en första halvlek som lovade jävligt gott inför framtiden. Kamanor är kung på högerbacken, Danny FÖRBRYLLAR den gamle allsvensken Theorin och på kanterna älgar Chenouffi och Legolas Larsson sig djupledes in i Anders Anderssons medvetande. Målet var helt rättvist, och så här jävla optimistisk har jag inte varit sedan den 24 februari.

Men sedan kom det. Förfallet.

Jag tänker inte säga att han borde lägga av, men Jontes baggerslag i höger kryss är en jävla vändpunkt i matchen. När Kamanor sedan blir utbytt och Sjöström d.ä snubblar fram på högerkanten kunde jag ge mig fan på att det skulle bli torsk.

Ja jävlar. Visst blev det torsk. Den mest smärtsamma, iskalla torskjäveln på jävligt länge.

Castro-Tello gör ett jävla mål, men vad är det för försvarsspel. Larsson tappar som vanligt touchen efter 70 minuter. Jag snusar en halv dosa rapé och Danny försvinner från matchen. Dessutom blir han avvinkad för en helt jävla obegriplig offside.

Förhoppningsvis är det här inte en vändpunkt för säsongen. Jag orkar inte med fler förluster på hemmaplan.

Nu måste jag sluta skriva. Jag blir arg igen.

Heja.