COMEBACK i bloggosfären: – Han är en fighter, säger Kenza.

”Var har han varit?” ”Har han dött?” ”Jag har hört att han har problem med flaskan.” ”Jag har hört att han skiter i laget och börjat heja på bajen istället. Desertör.” ”Jag har hört att han börjat med ultramarathon.”

Vad ni än har hört – det stämmer inte. Jag får lägga mig platt på marken, vifta med benen i luften och juholta fram en pudel. Förlåt. Jag har varit urusel på att blogga. Det finns inga ursäkter.

  •  Jag har inte jobbat mer än ett par dagar i veckan
  • Jag har inte haft något plugg sedan början av juni
  • Jag har varit hemma hela jävla tiden. Datorn likaså.
  • Jag har sett eller hört på varenda match. Jag har haft miljoner saker att skriva om.

Men! Skam den som ger sig.

Så vad har hänt sedan sist? Inte särskilt mycket. Jag har varit på festival och druckit vodka. Jag har ätit en kokt på söderstadion. Jag har utnyttjat allemansrätten på Gotland och senast idag åt jag lunch på samma ställe som antingen Salem Al-Fakir eller hans identiska brorsa.

Och så har jag följt FC. Givetvis.

Inför matchen på Söderstadion var jag illamående. Jag försökte lugna nerverna  med hjälp av en snabb bira utanför stadion tillsammans med Bajen-Erik. Det hjälpte inte ett skit. När matchen drog igång stod jag på bortastå och redan i minut 1 började svordomarna hagla.

Ni vet hur det gick. Vi lämnar matchen nu.

Ikväll följde jag matchen radioledes på jobbet. Jag jobbar på TT med att ringa in resultat från superettan och nedåt.  Målskyttarna på resultatsidorna? Det är jag som plitar ner målskyttar och röda kort. Jag är killen som ni tror blev ersatt av en robot redan 2002.

Som tur var slapp jag ringa in dagens debacle mot Halmstad. Min vän Taco fick ta den. Det var bäst så. Jag ringde till Ljungskile och var otrevlig istället. Det känns bättre att vara otrevlig mot laget som kvalade bort oss från en storhetstid på sent 90-tal än ett lag som uppenbarligen är så förbannat mycket bättre än oss.

Nej, jag var inte otrevlig. Jag är för snäll för det.

Klockan är 23.35. Jag är fortfarande ledsen för förlusten. Jag lider lika mycket som jag gjorde i våras. Nu är jag dessutom tillbaka.

Lid med mig. Snälla?

PS. Jag har noll täckning för rubriken. DS.

Jag vill förändra allt och allt som jag ser i den

Hörni, det där var ju inget vidare.

Efter att ha hastat mig hem från en bättre cola i centrum slog jag mig ner i soffan för att få njuta av skönspel, läktarsång och segerjubel radioledes. Det blev inte så jävla mycket av den varan. Kenny Pavey tjongar in en balja från 30 meter. Radiokommentatorn blir lyrisk och jag får arga sms från kamratar på plats som skvallrar om hur dåliga vi var. Det är inte så man vill spendera den första icke-bakfulla söndagen på månader.

Det är inte lätt att hålla på ett utsocknes superettalag i Stockholm för stunden. Mina bajenpolare är helt lyriska efter sin start. En proklamerade stolt att ”Om Castro-Tello till och med klarar av att NICKA in bollar i år kan vi gå hur långt som helst”. Folket här är lyriska.

Inte jag. Jag sitter och mår dåligt. Mina 26 kvadrat känns mindre än någonsin.

Efter fem minuter började jag vanka fram och tillbaka. Efter 10 började jag svära. Efter 15 började jag twittra ut min frustration. När man börjar twittra ut frustration är det jävligt illa. Jag var gnälligare än Birro och Ekwall på samma gång.

Så illa var det.

En titt på tabellen gör mig inte gladare. Även om Trelleborg vinner imorgon är vi i allra högsta grad inblandade i streckstriden, en plats ovanför kvaldöden.

- Men lugn nu. Vi har ju en hel säsong kvar. Dessutom är det bara en poäng upp till övre halvan, säger optimisten.

Kom igen. Vi kommer få jobba hela jävla säsongen. Jag hade bara hoppats att vi var optimistiska nykomlingar lite längre än i tre matcher.

Jag tänker gå och lägga mig nu. Imorgon hoppas jag att vi värvat in Stephen Appiah på free transfer.

Tjenixen.