Hörni, det där var ju inget vidare.
Efter att ha hastat mig hem från en bättre cola i centrum slog jag mig ner i soffan för att få njuta av skönspel, läktarsång och segerjubel radioledes. Det blev inte så jävla mycket av den varan. Kenny Pavey tjongar in en balja från 30 meter. Radiokommentatorn blir lyrisk och jag får arga sms från kamratar på plats som skvallrar om hur dåliga vi var. Det är inte så man vill spendera den första icke-bakfulla söndagen på månader.
Det är inte lätt att hålla på ett utsocknes superettalag i Stockholm för stunden. Mina bajenpolare är helt lyriska efter sin start. En proklamerade stolt att ”Om Castro-Tello till och med klarar av att NICKA in bollar i år kan vi gå hur långt som helst”. Folket här är lyriska.
Inte jag. Jag sitter och mår dåligt. Mina 26 kvadrat känns mindre än någonsin.
Efter fem minuter började jag vanka fram och tillbaka. Efter 10 började jag svära. Efter 15 började jag twittra ut min frustration. När man börjar twittra ut frustration är det jävligt illa. Jag var gnälligare än Birro och Ekwall på samma gång.
Så illa var det.
En titt på tabellen gör mig inte gladare. Även om Trelleborg vinner imorgon är vi i allra högsta grad inblandade i streckstriden, en plats ovanför kvaldöden.
– Men lugn nu. Vi har ju en hel säsong kvar. Dessutom är det bara en poäng upp till övre halvan, säger optimisten.
Kom igen. Vi kommer få jobba hela jävla säsongen. Jag hade bara hoppats att vi var optimistiska nykomlingar lite längre än i tre matcher.
Jag tänker gå och lägga mig nu. Imorgon hoppas jag att vi värvat in Stephen Appiah på free transfer.
Tjenixen.
