Stefan Mikaelsson utmanar manliga samiska normen

Idag utmanar Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson den manliga samiska normen. Äntligen utmanar någon den manliga normen. Se Oddasat.se,  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5146230

Alla normer skall utmanas och sättas på prov. Så även den manliga svenska men det förändrar inte behovet att sätta den samiska manliga normen under prövning. Nu har annars den så tama samiska media chansen att ta hand om detta. Vakna, tidningen Samefolket, Sameradion med flera. Samiska medierna har väl inte gjort sig särskilt kända för att vara grävande eller kritiska mot de egna. Nu har ni chansen.

Stefan Mikaelsson har i alla fall målat sina naglar röda. Välkommen flera

Ulla-Maj Andersson knockar Holmlund och Ågren

Kommer Ulla-Maj Andersson, S-politiker, Nordmaling att slå knockout på herrarna Holmlund och Ågren med sin sopkvast, som hon har lovat? ”I morgon träffas Umeåregionen. Då skall jag överlämna dessa sopar till kommunalråden Holmlund och Ågren.”, skriver Ulla-Maj i sin blogg, http://blogg.vk.se/ulla-maj-andersson-s-politiker-nordmaling/2012/06/11/konsten-att-sopa-812514

Frågan är om herrarna kommer att gå på den lätta. Jag skulle då inte gå på denna fint från Ulla-maj. Om jag inte minns helt fel var det Nordmaling som höll på att sopa mattan med Umeå i en informationskampanj. Det låg nära till hands att Umeå hade fått en emigrantstorm till Nordmaling. Men i sista stund var det en framträdande politiker som räddade Umeå från utarmning och utflyttning. Observera att jag skrev framträdande inte framstående. Det blev en smärre uppläxning från högre ort, uppe i Umeå. Detta tålde inte Nordmalingskan och hotar nu med kvasten. Låt oss se vad Ulla-Maj Andersson har för medel för att sätta herrarna på plats. Vi sitter på första parkett och inväntar föreställningen

Tråkig politik utan känslor blir sällan läst

De flesta politiker skriver ofta så tråkigt att de inte är särskilt intressanta att läsa. En sådan bedömning kan naturligtvis helt bero på mig själv. Jag funderar ofta om hur de tänker innan de skriver, om de har en strategi för vad läsaren skall tänka, känna och göra. Den som allvarligt upprörs över min uppläxning av den politiska retoriken i de sociala mötesplatserna bör gärna sluta läsa nu. Facebook, Twitter och bloggar med flera är fantastiska möjligheter för politiker att komma till tals utan att gallras bort av de traditionella mediernas nyhetsvärderingar. Därför finns det ett gott både demokratiskt värde och i viss mån ett underhållsvärde i de tråkiga texterna som skrivs.

När man som skribent vill vara ytterst korrekt och är något livrädd för att framkalla det rätta känslorna i det man skriver blir det ofta rent och skärt logiskt. En överhängande logosframställning kan brista i att framkalla de rätta känslorna hos läsaren. Är det även så att den som skriver inte är riktigt trovärdig genom att t.ex. brista i sin argumentation eller övertygelse skadar det skribentens etos d.v.s. anseende. Skulle det sedan vara så att den som skriver har tänkt till över vilka känslor texten skall framkalla och är modig i sitt språk kan syftet att bli läst bättre uppfyllas. Rent agitatoriskt vill man ofta följa den som har något att säga som slår an på den inre tonen. Vill jag egentligen följa en linje som alltid skall kasta smuts på sina motståndare? Vill jag sympatisera med domedagsprofeten? Här slutar signaturen Messersmitt sin uppläxning av våra politikers sätt att framställa sig. Eller var det Besserwisser det hette, som jag var?

Nytt namn på kommande Ikea-område

Jag tycker att det kommande Ikea-området kan få heta Södra Teg. Skulle Teg inte kunna bäras vidare? Är Teg utslitet eller inte längre fint nog? Finns det för många Teg redan?  Kanske ord som Teg och Grubbe inte längre attraherar kommunens varumärkesstrateger? Kanske man vill få in en björk i det hela, vem vet.

Tänk om det är så att dem som bor på Teg även skulle vilja lägga rabarber på det kommande Ikea-området?

Nästan alla är emot allt nytt

Motståndskraften verkar vara en av de starkaste krafterna. Den kan användas till mycket men undvik den för att hindra utveckling. De flesta är emot allt nytt eller alldeles för många är emot det som är nytt. Man kan även säga att det finns ett tydligt motstånd mot förändring men dock inte all förändring. Den förändring som passar en viss person, ideologi eller målsättning är inte vissa emot.

Mer av samma sak är inte särskilt framgångsrikt om något skall bli bättre. Receptet för utveckling är att tänka annorlunda och därmed göra lite annorlunda.

Det som särskilt frapperar mig är att allt för många chefer inte arbetar för förändring till det bättre genom att motivera den saken så att medarbetare hänger med på tåget. Hindret för att motivera ligger väl bland annat i det retoriska tillkortakommandet hos chefen. Själv blir jag sextiotvå år detta år och trots den fördomsfullt mycket höga åldern blir jag knottrig när mittenfolket, dem mellan trettiotvå och fyrtiofem, allt för ofta bromsar upp förändringens fina ljumma vind.

Redan Machiavelli på 1400/1500-talet sade något om att, ”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt att leda, ingenting så osäkert framgång, som att införa en ny tingens ordning; ty den som försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya.” Osäker källa.

Min uppmaning till alla är; bromsa inte upp förändring och förnyelse så förbaskat mycket! Vill ni inte förändra? Stå då kvar där på stranden när vi andra seglar vidare mot nya spännande mål.

Riktigheten är vansklig och bedräglig

Redan användningen av ordet riktig förpliktigar. En dag som denna, på Sveriges nationaldag undgår det mig inte att tänka på hur ordet används och hur tanken om motsatsen uppstår. Motsatsen till riktig skulle vara oriktig. Oriktig är i så fall en egenskap för ett nedsatt omdöme om någon. Varje dag används ordet om människor i hela den hierarkiska listan från ort till nation. Tänkt på det när ni någon gång använder formuleringarna, en riktig Umebo, en riktig Göteborgare, en riktig Västerbottning och liknande. Därtill kom för en kort tid sedan en minister och ställde sig i kön och talade om ”etniska svenskar”. Det spelar ingen roll hur efterhandsförklaringarna strömmade fram. Ord är som vapen i munnen på den ansvarslöse. Som Dansk och senare svensk medborgare är jag uppväxt med nationalsocialismens iskalla vind och omänsklighet inom mig. Jag kan inte denna dag låta bli att citera FN konventionen om rasdiskriminering, ”… varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.”

Läs gärna Cronemans krönika från DN,  http://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-jag-har-aldrig-tidigare-skrivit-etniska-svenskar–forran-precis-n

Ola Nordebos krönika är även den mycket läsvärd, http://blogg.vk.se/nordebo/2012/05/18/hemma-eller-borta-ar-du-riktig-lilla-van-eller-oriktig-766849

Det hela kanske även börjar på ett till synes oskyldigt plan. Tänk på att det i byn, i kommunen och en gång i tiden med tillmälet ”utsocknes” möjligen uppstod något. Vi har alla ett stort ansvar för betydelsen av våra ord och våra handlingar.

I landet Facebook

I landet Facebook blir de annars osynliga synliga. Där står vi nästan ofrivilligt på scenen med byxorna nere, bevarade i evigheters evigheter. I Landet Facebook finns också frustrationens fria teaterscen. I landet Facebook tas inga bilder på palt och pannkakor. Där kommer Filé Oscar i sällskap med Miss Amarone och Hummer Thermidor med Chablis grand cru. Husets enkla viner gör sig sällan besvär. Vi reser till huvudstäder och undgår gärna Enköping, Motala, Ansmark och Ikea. Är man politiker läser man kilovis med handlingar, besöker så intressanta företag såååå och jobbar helst långt in på kvällarna. En politikers vecka börjar inte som för de flesta en måndag utan drabbar familjen redan på söndagen. Människor blir underbart patetiska. Mor- och farsföräldrar svävar mot Nirvana med barnbarn. De ungas språk med ord och bilder förstärkt i ögonen på normen. De medelålders känner sig i kläm i mitten och tror kanske sig vara själva normen.

På Landet Facebooks fria teaterscen har många skådespel haft premiärer. Små drama kan ibland obemärkt utspela sig. Någon gång ges makabra stycken i Bjästagenre inför en först häpen och sedan förtvivlad publik. I landet Facebook kan man få vara den man alltid önskade att man vore.

Åsiktsbaletten

Åsiktsbaletten eller Jag är inte mitt jobb. Jag funderade över vad jag skulle sätta för rubrik på denna krönika. Men vid fortsatt läsning visar det sig varför jag tänkte så. Först vill jag reda ut att Åsiktsbaletten är min beteckning på dem som alltid efterfrågas om åsikter och annat smått och gått. Det är som att i fall man kommer med i Åsiktsbaletten uppstår en plusspiral. Själv tillhörde jag förmodligen Åsiktsbaletten i Umeå ett slag. Det berodde sannolikt på att jag var VD för några kända företag och mycket mera. Det snurrade på riktigt ordentligt under dessa år. Jag hade nytta av det rent professionellt, kanske även socialt och mitt CV såg bra ut. Men, ett stort men, var bland annat att ”jag blev mitt jobb”.  Jag blev endast identifierad med mitt jobb. Det var inte riktigt min melodi och det kändes inte komfortabelt. Vem känner igen sig nu? Det var först efteråt jag kunde konstatera att uppmärksamheten, uppdragen och medlemskapet i Åsiktsbaletten, var jag inte helt förtjänt av. Nu vet jag att det finns andra människor överallt som är minst lika intressanta som jag och de andra i Åsiktsbaletten. Frågan är bara hur de skall upptäckas och synas. Jag ger dock inget svar på denna fråga just nu.

Så till ”Jag är inte mitt jobb” eller jag vill vara någon som finns om än jobbet inte skulle finnas eller när jag byter jobb. Jag bytte jobb, jag flyttade, jag flyttade igen och nyligen flyttade jag tillbaka till Umeå. Nu är jag inte längre bara mitt jobb. Hur löste jag detta? Det kan säkert lösas på flera olika sätt. Själv tänkte jag till ordentligt och kom på en väg. Jag hade mättats något på strategi, ledarskap och annat som hängt samman med företagsledarrollen. Jag skrev in mig på Luleå Tekniska Universitet. Resultatet blev en ny akademisk utbildning. Andra spelar golf, samlar frimärken eller snickrar på något. Andra kan göra något annat än jag gjorde. Man kan frigöra dig från sitt jobb och bli mera självständig. Om telefonen tystnar, mailen slutar strömma in med inbjudningar och erbjudanden, blir det därför inte tyst och tomt längre. Nu för tiden sänder och tar jag emot i helt skilda kanaler. Jag lirar på olika spelplaner på en gång. Mitt jobb idag vet inte så många så mycket om. Jag har sedan många år slutat blanda ihop jobb och mitt privata jag. Det går ut på att hantera två olika varumärken kan man säga. Jo, jag vet att på Handelshögskolan skulle de antagligen säga att det inte går bra att hantera två olika varumärken för samma person. Men det bryr jag mig inte om. ”Jag är inte mitt jobb” och de nya sociala medierna gör att man inte längre behöver tillhöra ”Åsiktsbaletten”.

Vägpaket och mjölkförpackningar

Vägpaket, mjölkförpackningar och jakten. Det var de stora frågorna när jag 1988 flyttade till Umeå från Stockholm. Jag insåg därför att jag kommit till något av en nordlig Sörgårdsidyll. Dessutom kom aversionen mot EU, sörlänningar och i synnerhet Stockholm upp på den folkliga agendan. Allt detta med näven knuten i fickan. Några år senare skrev jag en debattartikel i VK om att det bland annat saknades ett kollektivt självförtroende i norr. Mycket vatten har flutit under den där bron med de långa köerna.  Mjölkförpackningarna är sedan länge utbytta på ELO-pack i Bjurholm. Umeåborna har gott självförtroende, särskilt vissa folkvalda. Jakten kan man dock fortfarande tvista om. Men vägpaketet är väl ändå en politisk följetong som kan fira 25-årsjubileum?

P. S. Häromdagen dagdrömde jag om att det kom en japansk turist med munskydd gående över bron och efter kom ett gäng Umeåbor, också med munskydd.

”Gatans parlament” finns även på Internet

Om ”gatans parlament” får vara den metafor som en politiker häromdagen använde, finns gatans parlament, varje dag även på de sociala plattformarna som Facebook, Twitter och bloggar. Man skall vara försiktig med ord men denna, till synes oförsiktighet, blev till gagn för ordets vidare betydelse och spridning. Ordena och meningarna är fria för de flesta som vill. Det som tidigare sagts som anarkistiskt och ibland oparlamentariskt får sina gränser något utsuddade. Vad sägs om parlamentarikern som både är demokratisk och ”oparlamentarisk” där utanför, på sina bloggar, Twitter och sitt Facebook. Vi bör inse att nya uttryckformer kommer till och blir tillåtna och det gamla sättet att komma till tals inte är det enda. Jag undrar om det inte finns ett ordspråk som skulle passa in på denne någon, ”Kasta inte sten i glashus”.