Intervju med Elias Conradzon

Innebandybloggens banbrytande serie, kallad Intervju, rullar vidare. Idag handlar det om Team Thorengruppens egen bolltrollare, Elias Conradzon. I skuggan av Andreas Carlbom har han imponerat stort de senaste säsongerna. Bloggen ringde upp för att ta ett snack om det som varit och som nu är.

Tjena Elias! Jag kan ju börja med att fråga vilken mobilleverantör du har? Vill kunna ringa gratis…
– Haha, jag har Telia. Du borde ta med den här frågan!

Det ska jag göra, men det ska inte se fattigt ut. Men för att gå in på innebandyn. Ditt Thorengruppen har gått som förväntat i årets herrtvåa och ligger för närvarande etta. En bra säsong?
– Jo, den har varit riktigt bra förutom två billiga poängtapp – Två riktigt dåliga bortamatcher mot Spöland och Jemtland.

Du har i skrivande stund en femteplats i poängligan med 63 poäng. Har du alltid varit en poängmaskin?
– Njae, poängmaskin vet jag väl inte men det brukar ju alltid bli några. Förra säsongen var väl en okej säsong också (48 poäng, bloggens anmärkning), trots att jag inte spelade de första matcherna.

Vägen till innebandytoppen har dock inte varit spikrak.
– Den har varit riktigt svängig. Jag fick en hyfsat rejäl blodsjukdom där jag inte fick sporta på sex år. Jag har fortfarande kvar en del av den, den går egentligen aldrig bort, men det har blivit betydligt bättre. Jag får ju fortfarande blåmärken. Blev i helgen träffad av nummer 55 i Wibax (Mikael Hällgren), som enligt mig måste skjuta hårdast i världen. Det ser ungefär ut som jag blivit våldtagen med ett paintbollgevär, jag har fortfarande en stor lårkaka såhär fyra dagar efter. Men det får ses som ett undantag, han skjuter som en häst.

Att vara borta från all idrott i sex år och vara där du är idag är en ganska stark prestation.
– Det är ganska bra gjort. Det tog ett tag att komma upp i normal standard med träning.

Beskriv din innebandykarriär så långt.
– Lirade med Marcus Sundelin och Mikael Lustig i Sandåkern sen barnsben. Jag var inte så fotbollssugen vid 11-12-årsåldern så jag fortsatte med innebandyn istället. De andra ville köra för skojs skull på vintern, jag ville köra helhjärtat. Jag bytte då till IBK Dalen och spelade med Joakim Hagenmalm, Mattias Adolfsson, Andreas Berglund och gänget. Sen blev det som det blev med sjukdomen och så. Jag la ner innebandyn ett tag, innan det helt plötsligt bättre med sjukdomen mitt i säsongen och jag fick chansen i Sandåkerns a-lag som då hade många gamla legender som t.ex. Niklas Larsson och Simon Lundström. Jag spelade några matcher och en trettondagscup där innan laget slog ihop verksamheten med Dalen. Då började sjukdomen förstöra igen och det krånglade en del med coachen.

Och så småningom gick du till Thorengruppen.
– Jag provspelade faktiskt för Thoren innan de slog ihop med Umeå City och då mötte vi just Sandåkern i en träningsmatch. Vi förlorade med 2-1 och jag blev enda målskytt. Jag var alltså första målskytt för Thoren om man ser till dagens trupp.

Övergången från Sandåkern till Thorengruppen var minst sagt strulig, eller är jag ute och cyklar?
– Det stämmer. Nu löste det sig ju, men det kunde ju ha slutat värre. Klubbledningen i Sandåkern tyckte inte att jag var tillräckligt bra för att spela högre än division IV. De tyckte bara att det skulle kosta massa pengar för Sandåkern och var helt säkra på att jag skulle komma tillbaka efter bara några matcher.

Med facit i hand så hade de ganska fel. Vad har ditt nuvarande lag inneburit för dig och ditt innebandyspelande?
– Klart man saknar sina närmaste med gänget i gamla Dalenjuniorerna som nu spelar i Sandåkern. Men det har fungerat bra med Thoren och med allt och alla här omkring. Jag är inne på min tredje säsong nu och har nyss skrivit på ett kontrakt som sträcker sig två år till.

Somliga skulle hävda att du blivit mindre egoistisk på planen sen du kom till Thorengruppen.
– Egoistisk vet jag inte om jag varit. Jag brukade mest vara den som stod där uppe på motståndarnas planhalva och vänta på långbollar. Som Örjan Lindberg sa: ”Första gången jag såg dig Elias så behövde du karta och kompass för att hitta tillbaka till egen zon.”

Du har en spelstil med mycket trix och finesser på lager. Var kommer det ifrån?
– Det kan vara ett plus av sjukdomen. Vi bodde i en villa på Grubbe och jag hade ett rätt stort rum. Med 100 innebandyklubbor, 36 bollar och lite fritid så har man lite att syssla med.

Ni har ett bra lag med många talanger. Någon särskild du vill lyfta fram som du tror kan blomma ut till något extra?
– Fredrik Ottosson har blivit hyllad mycket, men jag skulle vilja hylla Emil Johansson ännu mer. Det är han som gör vår femma i princip.

Två omgångar återstår nu av serien med en potentiellt helt avgörande seriefinal mot Rig Umeå i sista omgången. Hur kommer det sluta?
– Om vi säger så här: Jag förlorar hellre mot Rig i en seriefinal i sista omgången än tappar poäng mot Umeå IK i omgången innan och på så sätt ge bort seriesegern. Men visst ska det bli en grymt rolig match!

Till sist, beskriv en vanlig dag i ditt liv.
– Just nu? Då är det OS som gäller fram till 04-05-tiden på morgnarna, sova till 12-snåret, sen käka, träna och så tillbaks till OS.

Bloggen tackar Elias för pratstunden och hoppas på fler poäng och dragningar från hans sticka kommande säsonger.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *