Hur det såg ut är skitsamma.
Hur det gick till historia.
Det enda viktiga är faktum – Iksu spelar SM-final i stora pampiga Globen på lördag.
5-3 i en knapp femte och direkt avgörande rysare mot Endre var nog inte det Iksu hade tänkt sig när man valde gotländskorna inför semifinalserien. Det är lätt att stå och gestikulera vid sidan av med facit i hand, men de facto är att Endre var ett felval av de suveräna seriesegrarna. Tvivlar på att Falun hade kunnat bjuda upp till samma hårdföra vals.
En honnör till gotländskorna för att ha sparkat liv i det de flesta trodde var en redan på förhand avgjord semifinalserie!
Iksu är förvisso ett kvalitetsmässigt ett bättre lag än Endre, men när allvaret satte fyr på aftonbranden i semifinal nummer fem så var det ändå de gulklädda gästerna som gick in och spelade sitt säregna, knipsluga spel med mycket chanspassningar och ett högt tempo – Iksu gick rakt i fällan och såg ut att vara smått förlamade för stunden.
Till syvende och sist var det ändå Iksus högre klass som var tungan på vågen. Therese ”Mini” Andersson klev fram med två enormt viktiga mål, och Victoria Wikström och Anna Wijk fyllde på med varsitt när det som mest behövdes framåt sluttampen. Det är ingen slump.
Iksu har fått leva med tyngden från kravens ok säsongen igenom. I takt med lysande prestationer i grundserien har förväntningarna bara stigit. I stort sett hela Umeå med mediadrev har mer eller mindre begärt en final efter kvartsfinalkrossen mot Övik och det är starkt av guldfavoriterna att man klarat av att stå pall.
Nu tror jag att Iksu går in mer laddade än någonsin för en grande finale mot Rönnby. På lördag är säsongens höjder, liksom dalar, oväsentliga. Då är det två riktigt bra innebandylag som drabbas samman i en enda hejdundrande batalj. Någonting säger mig att det blir Iksu som står där som vinnare.
Om inte annat så för att man har förtjänat det.
