FOTO: Per A Adsten
Efter slutsignalen i semifinalmatch nummer tre mot Storvreta IBK skrev jag i en krönika att Dalens sportchef Urban Karlssons prioritet nummer 1 bör vara att övertyga Ketil Kronberg om att hans framtid finns i Sverige och Dalen. Norrmannen har hela tiden varit härligt öppen om att Dalen eller flytt hem till Norge är de enda alternativen – trots att ingen klubb i innebandyvärlden skulle tacka nej till 29-åringens sida.
Från början hade han bara tänkt stanna en säsong men nu blev det fyra säsonger. Som jag förstått det har tankarna på att flytta hem hela tiden legat och gnagt någonstans i bakhuvudet. Den sportsliga utmaningen och framförallt trivseln i Dalen har fått Ketil att stanna. Men nu är det alltså finito.
Poängstatistiken och alla personliga utmärkelser talar för sig själv. Men mitt kanske starkaste minne av Ketil Kronberg i IBK Dalen är i de två sista semifinalerna mot Storvreta i år. Han förlorade inte en närkamp, han slog inte en passning fel och tappade inte en boll. Han jobbade och slet som om det var de sista skälvande timmarna innan en förväntad domedag.
ooo
Finalen då? Jo, själv satt man i vardagsrummet och skrek sig hes. Den friheten kunde man ta sig i sin egna objektivitets fria zon. Iksu gjorde en grym upphämtning och man kan inte annat än hålla med Frida Stenvall som menade att Iksu avgjort om förlängningen fortsatt tills det blivit mål. Så på G var Iksu. Samtidigt så snabbt släcktes hoppet när de förlängningen var över. Med Hanna Pettersson i mål fick Rönnby det psykologiska övertag som krävdes.
Men tal om psykologi: I damfinalen verkar det blivit någon form av kortslutning i den logiska verksamheten. För det var Iksu som hämtade upp ett 1-5 underläge, det var Iksu som hade de hetaste chanserna i förlängningen och det var således Iksu som hade initiativet och med tanke på upphämtningen de lag som inte hade något att förlora.
…eller är förklaringen så enkel att man bara behöver skriva ”Hanna Pettersson”?
ooo
Thorengruppens Victor Öberg till Dalen. Känns riktigt roligt att Dalen fortsätter att sätta lokalprägel på truppen. Peter Grönroos, Filip Stenmark och inte minst Kim Lundström har denna säsong visat att de är helt rätt väg att vandra. Bättre än att ta in någon utifrån som inte är Ketil eller bröderna Hofbauer (läs Ikonen, Lahdensuo, Zürcher, Johan Karlberg). Något som framförallt City gjort på senare år med framgång.
