The Curse of the Bambino

Det har gått ungefär 17 månader sedan jag stegade in på Niklas Westman, dåvarande sportchef på Västerbottens Folkblad som idag är Sveriges mest omskrivna tidning tack vare detta stora scoop, och gjorde honom varse om att det behövdes en innebandyblogg i Umeå och att jag var mannen att dra igång den. Jakob Arvidsson blev min högra hand och vi har tillsammans genomgått en resa som jag personligen tyckt varit väldigt rolig. Men ibland är det inte lika mycket att skriva om som andra dagar och när det häller mig personligen så finns det ofta väldigt mycket annat som jag tycker är intressant och därför tänkte jag att – med jämna mellanrum – ge er läsare lite extra i vardagen som faktiskt inte har speciellt mycket med innebandy att göra. Jag är nämligen oerhört intresserad av idrottshistoria och magiska ögonblick som kommer vara inskrivna i historieböckerna lika länge som den Franska Revolutionen och slaget vid Waterlo.

Som premiär på det här inslaget, eller avstickaren och allt vad man kan kalla det, tänkte jag berätta en av mina absoluta favorithistorier i sportvärlden. Och vem vet, någon kanske rent utav lär sig något.

The Curse of the Bambino och fyra dagar i oktober
Historian börjar den 6 februari 1895 på 216 Emory Street i Baltimore i Maryland. En pojke vid namn George Herman ”Babe” Ruth, han som anses vara den bästa baseballspelaren som någonsin vandrat på vår jord, föds och 23 år senare ska han starta den här historian på allvar. Boston Red Sox har alltid ansetts vara rojalitet inom baseball. Efter att ha vunnit World Series 1912, 1915, 1916 och 1918 tog ägaren Harry Frazee det oerhört kritiserade beslutet att sälja Babe Ruth till lagets värsta konkurrent, New York Yankees, för att finansiera musikalen No, No, Nanette. Något som skulle få förödande konsekvenser och som tituleras som förbannelsen av Bambi – eller som de säger i USA: ”The Curse of the Bambino”

Boston Red Sox förlorade allt, men lagets starka supporterskala ”Sox Nation” slutade aldrig att tro. Laget spenderade årtionden i skam medan konkurrenten från New York blommade marknaden och blev det största laget i sporten – något som Red Sox tidigare ansetts som. Detta blev starten på den största rivaliteten i sport som lever kvar än idag.

1986, 68 år efter förbannelsens start, såg förbannelsen ut att nå sitt slut. Boston Red Sox gick till World Series, Baseballfinalen i USA, och skulle möta New Yorks andralag, New York Mets. I den sjätte finalen i bäst av sju, Boston ledde med 3-2 i matcher och skulle spela hem World Series inför hemmapubliken på klassiska och nostalgiska Fenway Park. Matchen blev en nagelbitare av sällan skådat slag och efter de ordinarie 9 omgångarna stod det lika på resultattavlan och matchen gick till ”extra innings” där den första poängen blir matchavgörande – lite som sudden death i hockey. Boston hade momentum i matchen och hade två bränningar, en kvar innan det var deras tur att slå och få chans att spela hem titeln inför hemmafansen. Mets slagman, Mookie Wilson, fick en dålig träff som rullade mot första bas där Bill Buckner stod och bara behövde stoppa bollen för att ge sitt lag chansen till titeln. Men Buckner gjorde ett jättemisstag. Han missbedömde bollen fullständigt och tappade bollen mellan benen, Mets kunde springa in en spelare och vinna matchen. Buckner, som spelade 20 år i MLB och var en framträdande spelare, kommer föralltid att förknippas med ett enda misstag – som gjorde vändningen i World series och ”The Curse of the Bambino” fortsatte.

17 år senare, 2003, valde Oakland Athletics legendariska sportchef Billy Beane, som nu filmatiserats i den mångfaldigt Oscarsnominerade filmen ”Moneyball” med Brad Pitt i huvudrollen, att anamma ett nytt system för scouting av spelare genom att använda statistik för att bygga sitt lag. Hans metod fick stor framgång och inför säsongen 2004 fick han ett generöst erbjudande från storklubben Boston Red Sox som skulle ha gjort honom till den bäst betalda sportchefen inom sportvärlden, men valde att tacka nej. Boston Red sox valde ändå att använda Beanes system inför säsongen 2004 efter att ha förlorat i den sjunde och avgörande slutspelsmatchen mot rivalerna New York Yankees.

Red Sox fick ihop ett bra lag och hade stora framgångar under 2004. Laget gick till final i American League Championship, semifinal och sista anhalt innan World Series-finalen, men väl där såg det ut att ta stopp då laget ställdes mot ärkerivalen New York Yankees. Medan Bostonlaget inte vunnit en World Series på 86 år, hade Yankees sedan 1918 och köpet av Babe Ruth vunnit 26(!) och var därmed det mest framgångsrika laget i baseball och spelade sina hemmamatcher på legendariska Yankee Stadium, som man i folkmun i New York kallar för ”huset som Ruth byggde”.

Yankees vann de tre första matcherna och när historien i baseball varit så att inget lag någonsin kommit tillbaka från ett 0-3-underläge i matcher, var Red Sox uträknat över hela världen. Men i den fjärde matchen, på Fenway Park, vände Red Sox ett 2-4-underläge och hoppet började leva i ”Sox Nation” och hela New England.

I match fem kvitterade Jonny Damon till 4-4 i den nionde och sista spelomgången. Matchen blev den längsta slutspelsmatchen i mannaminne och drog ut ända till omgång 14 då David ”Big Papi” Ortiz avgjorde med en homerun som skulle ta semifinalen till New York och en sjätte match mellan de två största rivalerna i sportens värld. Folket i Boston firade på gatorna runt hela staden för att de tagit matchserien till New York och ”huset som Ruth byggde”.

Inför match sex var den stora snackisen Curt Schilling. Red Sox stjärnpitcher som varit skadad sedan en tid skulle vara frisk nog att spela efter sin fotskada. Hans smärta var påtagligt på grund av att han opererades bara timmar före matchen. När Schilling gick ut, han hade för ont för att springa ut, till match pratade hela mediavärlden om att en skadad pitcher skulle spela i en av klubbens viktigaste matcher genom historien.

Schilling gick ut och gjorde slarvsylta av New York Yankees slagmän och orkade spela hela sju av nio omgångar i matchen. Red Sox höll ut och vann tack matchen och tvingade fram en sjunde och helt avgörande match på Yankee Stadium. Schilling blev den stora hjälten för att ha spelat majoriteten av matchen skadad så hårt att blodet rann på socken och fyllde han sko med blod samtidigt som han blev hjälte inför miljontals människor.

Match sju, i huset som Ruth byggde. Pedro Martinez skulle mest troligt pitcha för Red Sox, ett år efter att han så gott som på egen hand sumpat den sjunde matchen mot Yankees i slutspelet och efter matchen ha uttalat ”I can just go home with shame and call Yankees my daddys”. Ett klassiskt citat i USA.

Red Sox dominerade matchen i sju omgångar, men inför den åttonde valde Bostonlagets manager, Terry Francona, vid ledning med sju poäng att kasta in Pedro Martinez. New York-publiken, som hittills varit tyst, vaknade till liv. 60 000 människor började i enad stämma skrika ”Who´s your daddy”.

Martinez höll på att tappa matchen för Red Sox, men Bostonlaget höll ut och vann till slut. Laget hade vänt 0-3 i matcher till seger med 4-3 i matcher och var historiska – samtidigt som de därmed hade kvalificerade sig för World Series. Sju dagar senare kunde Boston Red Sox titulera sig som mästare för första gången på 86 år. Den förbannelse som startade med försäljningen av Babe Ruth och därmed inlett den största rivaliteten i sporthistorien – var nu över. Förbannelsen, ”The Curse of the Bambino” var nu bruten.

**

Sådana här historier får gåshuden att sprida sig genom min kropp, den får mig att känna mig delaktig i något större. Det är tack vare historier som den här jag älskar idrott.

Vill du se mer om den här historien. Börja med att se filmen ”Fever Pitch” en dålig romantisk komedi med Jimmy Fallon och Drew Barrymore, sedan ser du filmen Moneyball med Brad Pitt framför allt och vill du bara ha den sportliga sidan av det hela ser du den fullständigt magiska ESPN 30 for 30 – four days in october.