Glöm inte Förintelsen och hemma-nazisterna i Umeå

Jag och alla andra i Arbetarpartiet vill idag uttrycka vår solidaritet med alla Förintelsens offer. Vi lovar att fortsätta vår kamp mot antisemitism. Och mot rasism, fascism och mot dagens nazister på hemmaplan.

För mig personligen har striden bedrivits sedan lågstadiet. I första eller andra klass – åren 1960 eller 1961 – kom en klasskompis fram med vad jag sedan förstått var en partinål med ett hakkors på. Han sa: ”det här är Hitlers märke, får polisen veta att det är pappas sätter de honom i fängelse, så du får inte berätta för någon.” Men det löftet fick han inte av mig. Istället sprang jag, direkt efter skolan, och berättade omedelbart om händelsen för min pappa. Jag visste nämligen att Hitlers namn var förknippat med något ohyggligt och måste få överlämna den börda som det min kompis sagt utgjorde till honom.

Umeå var en liten stad på den tiden. Den var ännu mindre före och under andra världskriget. Jag kommer ihåg hur pappas ansikte mörknade och blev rött. Han fick plötsligt svårt att tala. Han väste fram följande ord: ”det var det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Jag hade aldrig sett min pappa med ett liknande ansiktsuttryck och aldrig hört hans röst på detta sätt.

Jag frågade: ”Får jag inte leka med Pelle mer”. Efter en stunds tystnad, som säkert bara varade någon sekund men som för mig kändes som en evighet, svarade han ”det är inte hans fel?” Jag fick alltså fortsätta att leka med min kompis. Men jag ville inte längre gå hem och leka hemma hos honom.

Senare fick jag veta att farsan varit inne båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade varit så nära den norska, tror jag, gränsen att han själv sett de tyska soldaterna (vilket jag vet). Han berättade också att han och de andra i hans bekantskapskrets hatade hemmanazisterna. De visste alla att de som låg så nära gränsen skulle stupa, nästan omedelbart, om Nazi-Tyskland angrep Sverige. Tyskland var så militärt överlägset. Men hemma-nazisterna, i bland annat Umeå, hade i många fall kunnat fixa ”frisedel” genom att deras ”finare” familjer umgicks med andra ”finare” familjer med inflytande hos dåvarande militärmyndigheter och hos vissa läkare som visste hur intyg skulle skrivas.

Det fanns en hårdhet hos min pappas och mammas generation, i förhållande till nazismen, vilket min generation i väldigt många fall fick ta över. Inte så mycket via skolböckerna – som via berättelser ur verkliga livet. Jag har gjort mitt bästa för att föra dessa berättelser vidare. Och jag har också kunnat lägga till egna berättelser. De nazister som sköt syndikalisten Björn Söderberg till döds hade kartlagt mig och hela min familj, inklusive min då 76-åriga mamma. Andra har hotade mig och min tidigare fru, satt upp hakkors på min lägenhetsdörr och hotat andra människor – i mitt namn.

Förintelsen hade tre parter: alla offer – oavsett om de var judar, romer, slaver eller antinazister, de nazistiska förövarna och alla miljoner medlöpare.

Det är med ett stort allvar som jag minns Förintelsens offer idag. Men jag glömmer inte heller förövarna och de nazistiska, rasistiska och antisemitiska medlöparna. Jag glömmer varken min kompis pappa – den generation som gjorde Hitlerhälsning, sjöng nazistiska kampsånger och kunde ge bort kulturhus – i Umeå under andra världskriget. Eller dagens motsvarighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>