Mimerskolans skugga har jagat mig i 51 år – denna skugga räcker till helvetet och tillbaka

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *