Vägen till våldet på Mimer gick via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på

Nakna med dödsångest
I fjärde klass, i mellanstadiet, skulle vi lära oss att simma. Det var i det lilla gamla gröna badhuset som låg i närheten av Scharinska villan, och som höll på att spränga hela kvarteret i luften, när klorgas läckte ut. Vi gick då på Sofiehemsskolan. Jag tror att det fanns två parallella klasser för varje årsklass. Så vi killar hade sammanslagen gympa med killarna från den andra fyran och tjejerna hade sammanslagen gympa med sin parallellklass. När vi skulle lära oss att simma for killarna ned till badhuset, medan tjejerna hade ett ”läsämne”, som exempelvis matte. Och då tjejerna for ned för att lära sig simma var det tvärt om. Killarna hade matte. Lycklig var den som inte behövde åka ned till badhuset. För där nere gick många barn sönder.

Ångesten började redan med lukten av klor. Än idag får jag ångest av klorlukt. Du som läser detta ska veta att jag kommer ihåg det hela som igår. Det började på hösten 1963. Samma höst som John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas, USA. En hel värld sörjde. Även vi småglin på Sofiehemsskolan sörjde. Jag och lång-Tore talade med varandra om mordet. Han sa något om att Kennedy måste ha lidit eftersom han sköts i huvudet. Jag svarade att min pappa hade sagt att världen hade förlorat en stor ledare, men att Kennedy, som tur var, inte behövde plågas. Just eftersom han blivit skjuten i huvudet. Vi var tio år då. Och vi led. Men mest på grund av badhuset.

Vi skulle ta av oss kläderna. Detta var normalt. Men det var i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. Sedan fick vi gå genom duscharna. Detta var normalt. Men i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. De flesta, alltså alla, försökte att skyla sig med en eller med båda händer. Även i duschen. Men lärarna tvingade oss att att använda tvål vilket gjorde det omöjligt att skyla sig inför de övriga. De gloende. Jag undrar än idag: Varför fick inte vi killar ha badbyxor på oss. Och varför fick inte tjejerna ha en baddräkt på sig. Ska det vara så förbannat svårt att fatta vad effekten blir om vuxna tvingar barn att vara nakna inför varandra. I denna ålder. Och dessutom i samband med en aktivitet som för många var så ångestladdad. Var ni idioter? Var ni sadister? Ni som ansvarade för skolan och dess simundervisning.

Situationen var otroligt pinsamt. Efter duschen fick vi sitta på träbänkarna inne i själva rummet där den lilla simbassängen fanns och vänta på att få hoppa i. Och bara för att du som läser detta ska förstå hur extra obeskrivligt hemskt utsatta vi var ska jag berätta något som du redan vet. Men som du säkert inte tänkt på i ett sammanhang som detta. Det är så att även pojkar på tio år kan få ett ofrivilliga ”stånd” vid olämpliga tillfällen. Kanske på grund av rädsla. Jag tror inte att det går att uttrycka, i ord, vilken känsla av utsatthet som detta skapade för de som hamnade i denna belägenhet på badhuset. För ungar djävlas alltid med varandra. Men nakna på badhuset var skyddslöshet total. Så om någon större ville djävlas med någon mindre, som försökte skyla sig, så blev effekten obeskrivlig. Jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva hur det kändes för de mest utsatta i samband med besöken på badhuset.

Det var lika hemskt för tjejerna. Även de skulle vara nakna. Totalt nakna. Ojämnheten i könsmognad, och gloendet, fanns i samma utsträckning bland tjejerna. Jag vet hur svårt många av dem led. Och tjejerna hade två ställen att skyla. I denna situation av total utsatthet skulle vi sedan lära oss att simma. Nakna på alla lektioner under två terminer. Varför fick inte vi killar ha badbyxor? Varför fick inte tjejerna ha baddräkter? Jag har aldrig träffat någon elev, inte av idag, inte i min egen ålder, som utsatts för det som drabbade oss. Det handlade om ett rent övergrepp. Ni som var ansvariga – och organiserade simundervisningen för barn, och ni lärare som lät det hela ske – ska veta att jag aldrig kommer att förlåta er. Det spelar ingen roll om ni lever eller är döda. Jag förlåter er aldrig.

Sedan skulle vi ned i bassängen på den delen där alla ”bottnade”. Även de kortaste. Vi fick en träbräda som flöt – och som hade ett namn som skulle vara skojigt. Jag ville såga sönder denna djävla bräda. Sedan var det tänkt att vi skulle hålla oss i brädan och sedan börja simma ut på den djupa delen av bassängen där ingen bottnade. Det förekom säkert några förövningar i den del av bassängen där alla bottnade. Men det minns jag inget av. Vissa var så rädda för den djupa delen av bassängen, där de inte bottnade, att de inte kunde tala om annat i bussen på vägen till badhusen. Och det var väldigt många som inte kunde somna kvällen innan.

Själv minns jag den förnedrande nakna utsattheten som det värsta. Men jag vet att mitt helvete var mindre hett än de flesta av mina klasskamrater. Jag hade nämligen redan lärt mig simma. Mamma ville alltid att jag skulle ha en fördel i förhållande till mina jämnåriga. Ibland drev hon mig mycket hårt. Men där, i vattnet på badhuset, då skräcken lyste ur ögonen på så många andra småkillar, blev jag plötslig oändligt tacksam mot mamma.

Jag hade lärt mig att simma rätt långt under vattnet, med ögonen öppna, redan då jag var sex år. Då var allt en lek. Det var däremot ingen lek då jag lärde mig att simma ovan vattnet. Det gjorde jag under sommaren innan jag skulle börja i fyran. Simlektionerna sabbade stora delar av mitt sommarlov. Och då var jag sur på mamma för att hon tvingade mig att ta simborgarmärket i Sörmjöle havsbad. Det var alltid kallt där. Och vågigt. Vi höll ju till i havet. Vid ”examenstillfället” blåste det extra mycket, varför vågorna var extra höga, och det var endast 12 grader i vattnet. Jag hade dessutom feber. Men efter allt elände med simlektioner som sabbat sommarlovet krävde jag själv att få avlägga provet och få detta förbannade simborgarmärke. Tjurig som jag var. Så påhejad av mormor, som cyklade med mig till simskolan varje dag, lyckades jag simma så långt som det krävdes.

Och nere i vattnet, i det gröna äckliga badhuset, kände jag plötsligt en oändlig tacksamhet mot mamma. Jag visste att jag kunde dyka rakt ned i den djupa delen i bassängen, från andra våningen om jag så ville, och sedan simma under vattnet i minst tio meter, för att elegant dyka upp ur vattnet och blixtsnabbt ta mig upp från kanten. Om jag ville. Det var en ren barnlek. Min kompis Sam var ännu bättre på att simma än vad jag var. Han kunde ryggsim och vann, simmandes på rygg, den simtävling som vi tvingades delta i på badhuset innan vi gick ut fyran. Min andra bästis Linn kunde också simma, tror jag. Men de övriga! De övriga drabbades av svår dödsångest då de kom ut i den djupa delen av bassängen. De var, naturligtvis, rädda för att drunkna. Nakna!

Och i denna totala utsatthet, fyllda av dödsångest för att drunkna, och skam för sin nakenhet, var eleverna inte särskilt mottagliga för instruktioner om hur det går till att simma. Många var gråtfärdiga, med munnarna hårt sammanpressade som i kramp, och med kramp även vad gällde tankeverksamheten. Dödsångest och förnedring skapar helt enkelt inte den optimala situationen för inlärning. De som gillar svart humor skulle kunna säga att många av mina klasskompisar saknade flyt dessa dagar. Det var så vi skämtade om denna period. Efteråt. Många år efteråt.

Medan lärarna och andra vuxna såg på – eller själva deltog i övergreppen
Allt utspelade sig medan lärarna såg på. Eller medan lärarna själva deltog i övergreppen. Sedan hade vi överdjävulen själv, badmästaren, som ledde ”simundervisningen”. Han var inte exakt den bästa pedagog som världen skådat. Jag minns att han höll i en lång stång av lättmetall, med en ögla längst fram, som var menad att använda för att rädda oss i från att drunkna. Men badmästaren hittade nya användningsområden för metallstången. Då det var min tur så simmade jag glatt ut i den djupa delen av bassängen. Utan den djävla träbrädan. Till badmästarens missnöje. ”Du ska inte simma som en groda”, skrek han. ”Först ska du sparka utåt-bakåt med benen, sedan pressa ihop benen samtidigt som du håller armarna rakt fram och glider på vattnet. Först därefter ska du föra armarna bakåt. Men du gör allting samtidigt, som en groda”. Jag mins att jag hatade honom för hans skrikande. Hatade honom. Men eftersom jag inte alls var rädd för vattnet, eller för den djupa delen av bassängen, eller för att få huvudet under vattnet, kunde jag uppfatta vad badmästaren sa. Och förstå. Så jag kunde förfina mitt simsätt.

Men många andra, för ångestladdade för att förstå instruktionerna, fick lära känna metallstången på ett sätt som jag inte tror att den var menad till. De blev slagna i huvudet med stången! Av badmästaren. Detta skedde mitt framför ögonen på våra förrädare till lärare. Den förnedrande utsattheten i att tvingas uppträda naken inför sina jämnåriga var inte nog. Dödsångesten för att drunkna var inte nog. Till detta kommer att vi tioåriga barn, både pojkar och flickor, blev slagna i huvudet med en stång av lättmetall. Hur kunde vuxna, lärare och andra, tillåta att detta hände?

Ute i Sörmjöle havsbad skulle våra föräldrar ha dränkt simläraren, om han försökt sig på något liknande, och efteråt sagt till polisen att han var sadist. Skulle simläraren i Sörmjöle ha försökt få oss att ta av kläderna skulle han också ha blivit dränkt, av våra föräldrar, för sitt osunda intresse för nakna barn. Så hur i helvete kunde detta ske på ett kommunalt badhus med våra egna lärare närvarande? Vad var det för fel på er?

Då stången var av lätt metall dog ingen. Ingen drunknade heller. Men en av mina bästisar på lågstadiet, Britt-Marie, kunde aldrig sova nätterna före besöken på badhuset. Dessutom fick hon stopp i magen och tvingades uppsöka lasarettet för detta. Britt-Marie var, som antytts, inte alls den enda som inte kunde sova natten före besöken på badhuset. Nästan alla som jag har kontakt med från den tiden känner fortfarande stark olust, eller ren ångest, när de känner doften av klor. För vissa har det till och med varit riktigt svårt att gå till badhuset tillsammans med sina egna barn. Jag känner själv alltid starka olustkänslor då det luktar klor. Det berodde inte för att jag var rädd för att drunkna. Det berodde på förnedringen.

Jag tror att vi åkte till badhuset två gånger i veckan under hela fjärde klass. Bussen luktade av äpplen, klor – och ångest. Mest av ångest. Till slut var det någon förälder som talade med vår klassföreståndare, och som i sin tur förde budskapet vidare, till badmästaren. Denne barnplågare fick höra, försiktigt, av vår lärare att han måste ta det lite lugnare med oss. Jag tror att det var Britt-Maries pappa som ringde till vår klassföreståndare. Det var bra. Och badmästaren slutade med att slå oss i huvudet med stången. Men han blev inte mer förstående inför den dödsångest som vissa elever aldrig kom över under hela det år som tortyren till ”simundervisning” varade. Det är Sofiehemsskolans lärare som jag håller ansvariga för detta. Och badmästaren. Och alla andra kräk till vuxna som var inblandade. Ni både såg och deltog själva. Umeå hade behövt mer civilkurage även på den tiden!

Säkert är det många som tänkt att nu tar han väl i, den där Hägglund, då han skrev rubriken till detta blogginlägg. ”Vägen till våldet på Mimer via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på”. Men jag skulle ha skrivit ”medan lärarna deltog”. Allt som jag skrivit är sant. Och jag hoppas att du läser vidare om hur det kunde gå till på Umeås skolor. Jag skriver främst för de som var med på den tiden. Jag skriver för att betala av på den skuld som jag har. För jag var med och gjorde andra illa.

De små tennsoldaterna
Jag anser att övergreppen mot oss började redan i lågstadiet. Då vi var sju år. Redan i första klass tvingades vi ställa oss upp bredvid vår trämodul – stol och skrivbord i ett stycke – och stående vänta på att få tillåtelse att besvara våra lärarinnors frågor. Och vi fick förbli stående, medan våra klasskamrater skrattade, om vårt svar hade varit felaktigt. Vi fick förbli stående, med blossande kinder och ett inre i uppror, till dess att fröken gav oss tillåtelse att sätta oss ned. Denna tillåtelse att sätta oss ned fick vi först efter att någon annan elev, som fröken valt ut, hade delgett klassen det rätta svaret. Under den tid som du stod upp, ensam inför hela klassen och ensammast i hela världen, medan alla skrattade åt din okunnighet, var du oerhört oskyddad. Men vi följde order. Vi stod i givakt som små tennsoldater. Fulla av smärta. Vi var bara sju år då vi började att drillas. Det var på hösten 1960. Den höst då John F. Kennedy valdes till USA:s president. Vi var små, och så oskyddade, att vi var nakna. Bildligt talat. Och ändå älskade vi våra lärarinnor. Detta var en verklig paradox.

Aldrig på dass under rast  på tre år
Den insikt jag anser mig ha fått är denna: när vi kom till Mimerskolan i sjuan, 13 år gamla, hade vuxenvärlden i form av lärare och annan skolpersonal, redan försuttit sin chans. För många av oss hade lärarna och övrig skolpersonal straffat ut sig. De svek som jag beskrivit var fruktansvärda. Den hämnd som vi tog – på varandra, på lärarna och på ting som gick att förstöra (exempelvis på matvaror, hushållsapparater och porslin) i ämnet hemkunskap – var också fruktansvärd. Vi fick fyra kvinnliga lärare att bryta ihop under två terminer. Vi hade hemkunskap redan i sjuan på den tiden (osmart). Det krävdes en femte, kvinnlig, lärare för att orka med oss fram till slutet av vårterminen då hemkunskapsundervisningen var avslutad på högstadiet. Om vuxenvärlden velat ha verkligt inflytande på oss under högstadiet hade de behövt göra något långt tidigare än i sjuan. Men jag uppfattade aldrig att lärarna ville ha något inflytande på hur vi behandlade varandra. De titta alltid bort. Därför gick allt fullständigt åt helvete i högstadiet.

För att förstå något av den brutalitet som präglade vardagen på högstadiet ska jag avsluta detta blogginlägg med att berätta om killtoaletten. Brutaliteten på Mimer satt nämligen även i väggarna. Den satt inte bara i Holtz knytnävar. Eller, rättare sagt,  brutaliteten fanns i dörrarna. Eller, ännu rättare sagt, i bristen på dörrar! Och detta är bokstavligt. Precis som nakenheten var bokstavlig då vi skulle lära oss att simma i fyran.

Nere på killtoaletten fanns nämligen inga dörrar. Jag avser inte pissränna som ryktet sa att du kunde få ansiktet nedtryckt i, vilket alla var rädda för att få, även om jag aldrig minns att just detta öde drabbade någon. Då jag närvarade. Det jag avser är båsen där vi killar skulle uträtta de toalettbehov vi alla gör sittande. Jag använde båsen själv. Självklart. Det gjorde alla. Men bara under mycket speciella villkor. Det fanns nämligen inga dörrar till dessa bås för toalettstolarna! Det var inte så att någon glömt att köpa in och sätta upp dörrarna. Det var så att det aldrig varit menat att sitta några dörrar för båsen. Det fanns inga gångjärn vid dörröppningen och det hade heller aldrig funnits några!

Så om du satt på dass, med byxorna neddragna, kunde detta ses på fem meters hålls. Minst. Det var fri sikt in. Är det någon som tror att en enda kille gick på dass under rasterna? Fundera på vad som kunde ha hänt om Heinz, tillsammans med fem – tio ur hans fanclub, hade överraskat dig med byxorna bokstavligen nere inne på killtoaletten? Vi som gick på Mimer kunde föreställa oss detta. Mycket väl. Därför gjorde vi allt för att denna situation inte skulle uppstå.

Under mina tre år på Mimer gick jag aldrig på dass under en enda rast. Inte under en kortrast mellan två ämnen. Inte under en frukostrast. Däremot gjorde jag som alla andra killar. I min klass och i andra klasser. Jag räckte upp handen för att få gå på dass under lektionstid. Efter lunch kunde flera killar som räckte upp handen under samma lektioner. Det blev ett ständigt spring. Lärarna blev naturligtvis arga. De trodde att vi djävlades med dem. Det var begripligt. Samtidigt så reagerade de manliga idioterna till lärare aldrig på att det saknades dörrar på killtoaletten då dom någon gång patrullerade denna. Därför förtjänade de inte att få veta sanningen. Vi vågade helt enkelt inte gå på dass annat än under lektionstid.

Bäst var det att gå två och två. Då kunde en hålla vakt medan den andre gjorde sitt, och sedan gällde ombytta roller. Och alltid så snabbt som möjligt. Vi ville inte missa undervisningen. Dessutom fanns alltid risken för att dina fiender kunde dyka upp. Oftast gick du dit ensam. Och det behövde inte vara Heinz som kom. Det räckte med att vilken som helst av dina fiender kom för att situationen skulle ha kunnat bli förödande. För dig. Den som satt med byxorna nere var ett tacksamt offer.

Killtoaletten var en extremt farlig plats.

Röd tråd av naken utsatthet
På Mimer var det inte bara slagen som tog hårdare. Skammen över att bli förnedrad tog väldigt mycket hårdare. Vi var mindre av barn på högstadiet. När jag nu skriver detta inser jag att vi – jag och många klasskompisar – vid mycket tidig ålder hade blivit berövade en stor del av våra förväntningar på vad livet skulle kunna ge. Istället hade vi – redan på låg och mellanstadiet – börjat lära oss att acceptera nästan allt. Trots att skolagan hade klingat bort stegvis på mer moderna skolor, och hade varit totalförbjuden i 1½ år när jag började skolan, agades vi fortfarande under de första åren på Östermalmsskolan. Det var luggar i nackhår och öron, eller ett rapp med trälinjalen över fingrarna, om vi viskade mellan bänkraderna. Eller skickade lappar. Och blev påkomna. Jag har berättat om sadismen och övergreppen i samband med ”simundervisningen. Och i tidigare blogginlägg har jag berättat om hur det kunde gå till på skolgården på Sofiehem. Speciellt då vi kom dit, utifrån, i fyran.

Det var bland annat därför vi hade så lätt att ta till oss de oskrivna reglerna på Mimerskolan om att aldrig blanda in ”plitarna”. Vi befann oss i ett fängelse. Fast hos oss kallades plitarna för lärare. Jag förväntade mig aldrig någon nåd. Bara våld. Från de killar som var större och, ibland, starkare än jag. Och jag förväntade mig absolut inget skydd av lärarna. De fanns inte med i bilden hos någon som jag kände som en faktor när det gällde att stoppa våld och pennalism. Eller det som idag kallas för sexuella trakassioner.

Vi saknade förmågan att förstå att det som drabbat oss på låg- och mellanstadiet var orimligt. Jag tänker på drillen i Östermalmsskolan och på ”simundervisningen” på Sofiehem. Bland annat. Vuxenvärlden, i form av lärare och annan skolpersonal, hade inte bara vänt sig bort ifrån oss. De hade deltagit i misshandeln av oss. Både på Östermalm och på Sofiehem. Både mentalt och fysiskt.

Heinz maktställning på skolan berodde därför inte endast på hans styrka. De vuxna, lärare och vaktmästare, kunde ju ha stoppat honom. Men som jag tidigare har skrivit: Lärarna hade helt enkelt inte med saken att göra. De hade inte med brutaliteten som pågick mellan lektionerna att göra. De hade inte heller med brutaliteten under lektionstid, som på gympan och på hemkunskapen, att göra. De vuxna på skolan, lärare och vaktmästare, hade straffat ut sig själva för länge sedan i mina och andras ögon. I mina redan på mellanstadiet. De vuxnas, lärarnas och vaktmästarnas, regler gällde inte. Det var våra regler som gällde. Även om det var Heinz som skapade våra regler. Det tog mig lång tid att inse detta. För mig gällde dessa oskrivna regler under lång tid. Långt efter tiden på Mimer. Skulle du rädda dig undan måste du träna styrka och bilda en allians. Och under min lumpartid utmana folk på verkliga slagsmål. Farliga slagsmål eftersom dessa då hade ägt rum i kroppsligt fullvuxen ålder. Mellan killar som övat närstrid.

Från offer till förövare
Det vi varit med om tidigare innebar därför att lärarna inte längre var något alternativ då vi kom till högstadiet på Mimer. Och utsattes för det råaste våldet dittills. Inte undra på att det var självklart att vi accepterade de oskrivna lagarna om att aldrig blanda in lärarna. Vi tog istället hämnd på lärarna. Som kollektiv. Det fanns lärare som slapp undan. De som visste att sätta sig i respekt. Men annars gällde samma regler för en lärare som för en elev. Den som visade tecken på svaghet var det ute med. Utom för plugghästarna. Dessa trakasserades visserligen, men ganska förstrött.

Av sms och mail, som jag har fått sedan jag har börjat skriva om högstadiet på Mimer, har jag förstått att de flesta tjejer inte hade det lika djävligt som vi killar. Detta gällde alltså för de flesta tjejer. Men det är ingen tröst för Kim, som inte ville komma på vår återföreningsträff, trots att det gått 40 år. Du kanske inte tror mig Kim, men jag vet att jag är så ledsen, och jag vet att detta även gäller för andra – både killar och tjejer – för det lidande vi utsatte dig för. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Oss. Även om vi inte förtjänar det.

Jag skrev nyss att jag aldrig förväntade mig någon nåd.

Bara våld. Det som sedan hände, steg för steg, slag för slag, själva förvandlas och började förtrycka andra. Det hände mig och det hände många andra. Efter ett par år på Mimer spöade du själv upp killar. Ibland för att inte åka ned i hackordningen. Ibland för att du inte gillade någon. Och för att du hade hade upptäckt att du kunde vinna slagsmål. Och därför började vissa andra se på dig med rädsla. Visserligen blev ingen någon ny Heinz. Men för de som var rädd för att gå förbi dig i korridoren var det en klen tröst att det fanns de som hela skolan var rädda för.

Det fanns en röd tråd genom hela min grundskola. Den handlar om utsatthet. Denna utsatthet var ibland så total att den omvandlades till nakenhet. Och jag har försökt beskriva att denna nakenhet inte endast var bildlig. Ibland var nakenheten även bokstavlig.

Dödslekar mot ångest som terapi
Vissa av oss förvandlades alltså från offer till både till offer och förövare. Och det är svårt att leva detta. Det har visat sig oändligt mycket svårare än vad jag trodde då vi gick ut nian. Jag trodde att vi hade lämnat Mimer bakom oss. Men istället började en sanslöst destruktiv tid i mitt liv. Och i många andras. I min krets, vars ryggrad bestod av killar från Mimer, började vi spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du sätter ditt eget liv på spel i andras närvaro, ofta på en fest, och med alkohol med i bilden.Jag ska återkomma till dessa spel.

Jag kan inte lägga skulden på andra. Jag måste ta på mig den största delen av skulden själv. Det är därför det som hände är så svårt att komma över. Eller omöjligt att komma över. Sanningen är den: jag kan aldrig förlåta mig själv. Som jag skrivit tidigare: Skuggan av Mimer är väldigt lång.

Jag har länge försökt undvika att berätta om mitt svek mot Sam. Jag har skrivit att det ska komma, vid flera tillfällen, men varje gång har jag backat. Jag har inte förmått mig att publicera det jag skrivit. Men förhoppningsvis har jag ändå berättat något av värde på vägen. Men jag ska stiga upp tidigt i morgon. Och titta igenom det hela en sista gång. Sedan ska jag lägga ut det. I morgon lördag.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti samt den 10 sept.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>