Umeås första kända transperson Bertilda – mötte endast förakt på kristna Mimer

Jag tänker på Bertilda varje gång det hålls en prideparad.
Som i förrgår i Umeå. För 48 år sedan hölls inga prideparder i Sverige. Den första ”Frigörelsedagen” hölls 1977 och det var i Stockholm. Jag tror att den första prideparaden i Umeå hölls 2006. Men Bertilda hade inge prideparad att delta i. Inget RFSL att finna stöd hos. Inga myndigheter att söka skydd hos. Ingen allmänhet som kände tolerans. För Bertilda erbjöd livet endast ensamhet och våld.

Idag skiljer vi på identiteten hos olika transpersoner. Men jag kände inte Bertilda. Jag vet ingen som kände Bertilda, även om några måste ha gjort det. Jag tänker heller inte göra något försök att i efterhand förändra det språkbruk som användes då jag gick i grundskolan. Hela idén med att berätta om vad jag var med om under låg-, mellan- och främst högstadiet på Mimerskolan handlar om att jag vill bekräfta hur illa vi barn blev behandlade, och hur illa vi behandlade varandra, under 1960-talet.

Kanske kan detta i någon liten mån lätta på den börda som de barn, som for allra mest illa under denna tid, burit med sig under hela livet. Gud så äckligt pretentiöst detta låter. Men efter att ha gått igenom en allt annat förtärande sorg, tillsammans med den som drabbades av det ofattbara, bryr jag mig inte längre. Kan jag bara göra det allra minsta är det min plikt att försöka. Jag kommer därför inte att förändra språket och därmed avstå från möjligheten att beskriva den förnedring, rädsla, sadism, falskhet och hat som präglade denna tid. Jag kommer inte att ansluta mig till de ”PK-iter” som förfalskat språkbruket under 1940-talets första hälft då Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump.

 

Bertilda var en man som ville klä sig i kvinnokläder.
Och sminka sig. Samhället var inte redo för Bertilda. Jag och mina samtida var inte redo för Bertilda. Detta kom att prägla Bertildas liv. På ett brutalt sätt.

Jag lade märke till Bertilda första gången inne på det stora Domus med rulltrappan (idag Victoriagallerian). Hans stod på klädavdelningen och såg konstig ut. Jag tittade på en man med en väldigt ”långhårig” smutsgrå jacka, kraftig skäggstubb och som log åt mig då han såg att jag tittade åt hans håll. Jag gick i andra tankar, så att det var för först då han log åt mig som jag verkligen såg honom. Och då kunde jag inte annat än att le tillbaka. Då sprack hela hans ansikte upp i ett sorts lyckligt leende. Det fanns något konstigt över situationen. Vuxna log inte så där åt okända barn i sjunde klass, utan de såg sura ut. Och jag droppade av.

Nästa gång jag såg Bertilda var jag en del av en grupp elever från Mimer. Han höll på med sin moped. Någon berättade: ”det där är den djäveln Bertilda som vill knulla med småpojkar”. Vadå” sade någon? ”Jo, så är det, vi kollar om vi kan ordna till en punka på det asets moppe”?

På alla fester som jag började vara med på under nian, eller under alla fester i motorcykelkretsar som jag senare deltog i, hörde jag oändligt många historier om Bertilda. De gick alla ut på samma sak. Bertilda ville bli ”påsatt” bakifrån, och någon hade lovat honom att göra detta. Och när Bertilda villigt placerat sig på alla fyra sparkade denne någon Bertilda i analöppningen. Alla vrålade av skratt. ”Man borde döda det äcklet” var de flesta överens om. Bland de som yttrade sig. Alla yttrade sig inte. Men även hos de som yttrade sig var detta endast skitsnack. Det var en sorts Bellmanhistorier. Men de fick tragiska konsekvenser för Bertilda.

 

Bertilda kunde ha dödats av misstag.
Han må ha varit Umeås första transperson men han bodde i Levar strax hitanför Nordmaling. Och hade moped. Under min tid på Mimer verkade Bertilda åka in till Umeå och sedan hem, varje dag, på sin moped. Det blev cirka tio mil per dag i 30-40 kilometer i timmen. Men något drog honom in till Umeå. Eftersom han troget körde sin gamla Velociped (jag tror det var en sådan som han hade, en blå, som det både gick att trampa och köra med) var det inte svårt att räkna ut vilken väg han skulle komma körandes på. Oskyddad på E4:an med sin redan då tunga trafik. Några hade lagt sig i bakhåll. De sköt på Bertilda med vad jag tror var ett luftgevär. Och träffade. Bertilda som efter vad jag kunde förstå, körde rakt mot skottet, fick en kraftig smäll. Du är alltid utsatt på en tvåhjuling på en större väg. Och om du störtade omkull på E4:an, eller endast vinglade till, kunde en bil bakifrån mycket väl ha dödat dig. Skottet hade och kunnat göra honom blind.

Förr i tiden kunde folk bli förklarade för fredlösa. Bertilda var fredlös. Det var till och med Ok att skjuta på honom efter E4:an. Det var inte lagligt men legitimt i vissa kretsar. Detta hände, det är jag nästan säker på, efter att jag hade lämnat Mimerskolan. Det stod om det i lokaltidningarna. Och det var för mycket.

Med tiden hade du hört variationer på samma historier, gång på gång på gång, om att en kompis till en kompis, som var raggare, hade lurat Bertilda tatt klä av sig och … Till slut var det inte möjligt att tro på historierna längre. De blev som Bellman-historier. Åtminstone för mig och de flesta som jag kände. Och beskjutningen gjorde att gränsen var nådd. Så fick inte ens Bertilda behandlas. Han var en människa.

 

”Vilka fina kavaljerer jag har”
Men tillbaka till Mimertiden. Gick du högstadiet där, så hade du tillgång till centrala Umeå. Speciellt när det var lunchrast kombinerad med en håltimme. Och då vi drog runt i mitt i Umeå. Vi träffade ofta på Bertilda då han varit och handlat. I grunden var det en hemsk upplevelse. Först var han en vuxen människa. Då jag växte upp var vuxna något som du skulle respektera. Även om tiden på Mimerskolan, och det framväxande föraktet mot, speciellt vissa lärare, som Galna Astrid, fick denna respekt att börja rämna. Men det var alltid med olust som jag gav mig på en vuxen. Även om det bara var verbalt. Och i sjuan var vi små och lite rädd när han låtsades börja jaga oss. Han var mycket större. Han var ju vuxen. Men å andra sidan var han något ofattbart, som liksom inte var naturligt, och som därför inte borde finnas. Vi testade ständigt olika gränser. Och att djävlas med Bertilda var en, av många, gränser. Hur långt sträckte sig vår makt?

Det var i slutet av sjuan och glassväder. Bertilda satt och åt glass. Han gjorde ingen förnär. Plötsligt hade vi omringat honom. Bertilda blev varse detta. Det var då jag för första gången fick höra de ord som jag alltid minns honom för. De tillhör den del av våldets och övergreppens tid på Mimer som jag aldrig kan glömma. Bertilda sa: ”vilka fina kavaljerer jag har”! Och log sitt lyckliga leende. Vi kom helt av oss.

Vi är inte dina kavaljerer ditt djävla äckel”. Sa någon. ”Ni är mina fina kavaljerer, allihopa”, upprepade Bertilda. Han fortsatte att le sitt lyckliga leende mot oss. Vad skulle man göra. Han var vuxen. Sådana fick inte behandla hur som helst. Och vi blev avväpnade av hans upprepande av att vi var hans ”fina kavaljerer”.Och av hans leende.

 

Inte som Christer Lindarw
Här kan jag inte tala för någon annan än mig själv. Å ena sidan sades det att han var ute efter småpojkar. Och han såg definitivt ut som som ett djävla missfoster. Han var motsatsen till Christer Lindarw. Glamour var det sista Bertilda kunde förknippas med i sin långhåriga, allt smutsigare gråtoviga jacka samt grova skäggstubb. Hur kom det sig att han fick gå lös? Han borde ju in på Umedalens sinnessjukhus. Men å andra sidan var han vuxen. Och det var svårt att finna någon ondska, eller något farligt, i hans fras om att vi var hans ”fina kavaljerer”. Alla hade hört denna kommentar. Både de som var 5 år äldre än en själv, de jämnåriga på andra högstadier i Umeå och i stort sett alla umebor. Skulle du skämta med en kompis, som stod och försökte snacka in sig hos en tjej, som du visste att han gillade, kunde du alltid vitsa till det genom att säga till henne: ”vilken fin kavaljer du har”. Och då skrattade de båda förläget. Ofta nöjt. Alla förstod skämtet. Så något gott förde han med sig, Bertilda, redan på den tiden.

 

Med ett förtvivlans mod
Bertilda var svår att hantera. En gång följde vi efter honom. Och skrek hemska saker. Han stannade, vände sig om, gång på gång, och varje gång sade han: ”vilka fina kavaljerer jag har”. Det fanns ett förtvivlans mod i det han gjorde. Han försökte förvandla den pöbel av plågoandar, som vi var en, av många, av, till något positivt. Och han försökte få oss att spela med i hans spel. Och så här efteråt inser jag att han gjorde så rätt. Utifrån att vara Umeås mest ensamma och utsatta människa (som bodde i Levar). Spelet gick ut på att han var en vacker människa som självklart hade beundrare.

Men det skydd som hans, omedvetet eller medvetet, uppträdande gav honom gjorde oss förbannade. Därför var det ibland någon som improviserade och slet till sig en av de plastpåsar som Bertilda ofta gick omkring med, på stan, som en signal att han köpt smink och ville klä sig till kvinna.

Bertilda ropade först med samma tonfall, att hans ”fina kavaljerer” skulle återlämna hans påse. Och vi kunde ju inte stjäla från en vuxen. Lösningen blev att hälla ut innehållet i blötsnön. Och innehållet gick förlorat för Bertilda. Men inför denna ”påsryckning”, där innehållet förstördes, blev Bertilda både ledsen och arg. Och började gå mot oss. Vi flydde. Jag hade blandade känslor. Det var en blandning av att vi klarade, en viss rädsla för att han skulle få tag i en. Men också en dovare känsla av insikt – av att det vi gjorde var fel. Men vem kunde stå emot trycket som krävde att du samlade meritpoäng för att få det skyddande ryktet av att vara en ”som inte backar”.

Vi var endast en bunt småglin. Bertilda hade äldre och farligare personer. Jag tänker på sådana som sköt på honom längst E4:an! Men tyvärr – vi deltog också i hetsen.

 

Då vuxenvärlden sanktionerade angreppen på Bertilda blev han fredlös
Jag minns att efter ett av våra verbala angrepp på Bertilda, som varit särskilt högljutt, kom en ”normal” vuxen man fram till oss. ”Nu djävlar kommer vi att få skäll” tänkte vi. Men till vår förvåning fick vi beröm av den normale vuxne mannen. Han berömde oss för att vi höll denna ”sjuka djävel” på plats. Detta var en chock. Vi hade trott att vuxenvärlden skulle hålla ihop. Men istället fick vi beröm. Detta skapade en olustig känsla. Då vi fick beröm av vuxenvärlden innebar det att Bertilda blev fredlös. Men samtidigt var det vi gjorde fel. (Som så mycket annat vi gjorde). Men då fick vi en massa skäll. Men inte denna gång då vi djävlades med en vuxen människa. Det var konstigt. Oroande. Men det bidrog till att göra Bertilda fredlös. Det hade vi (i alla fall delar av) vuxenvärldens ord på.

Detta hände före kulmen på denna berättelse. På vårterminen var vi befriade från Heinz Rogerssons terror. Han hade försvunnit under höstterminen. Det var vi som gick i nian och av dessa var det en viss grupp som bestämde. Om det blev hårda tag. Precis som Heinz var vi inte intresserade av att spöa små sjuor eller åttor. Den enda åtta jag var intresserad var en tjej på tegs Central, som via en kompis vidarebefordrade att hon var intresserad av mig, och som också hette Linda!

Jag hade ett ben i vardera lägret. En bland hårdingarnas. Detta rykte hade förbättrats på flera sätt. Jag hade tränat boxning (visserligen bara ett kort tag eftersom Linda II sagt att hon skulle göra slut om jag kom med fläskläpp eller blåöga). Jag höll även på att ta körkortet för lätt MC. Och jag slogs då och då. Allt var bra för mitt rykte som hårding. Å andra sidan gick jag i en av 9 G-klasserna och skulle därför in på gymnasiet. Detta var lite märkvärdigt på den tiden. Alla skulle nämligen inte dit. Det fanns de som gick i 9 H, tror jag det hette, och som snarast ville ut i arbetslivet plus de i 9 TP:arna (som inte skulle någonstans, i alla fall inte inom utbildningsväsendet). Så att gå 9 G var inte så tufft. Därför hade jag ett ben i vardera lägren. Detta har betydelse för historien.

 

Vänortsparken var stängd för Bertilda 
Bertilda hade köpt en lunchbricka (en strimlad parisare plus mos). Till saken hörde att han hade tagit extra mycket senap och ketchup. Och Bertilda skulle äta i parken mellan stadskyrkan och Mimer. Detta blev bara för mycket! Ett djävla missfoster satt och åt på vårt område. Han syntes på långt håll. Med sin allt fulare jacka och sina många påsar.

Vid denna tidpunkt var jag helt säker på att Bertilda var oskyldig till alla anklagelser. Och att alla historier som gick kring om honom var påhittade. Samtidigt hade tonfallet i hans ”mina fina kavaljerer”, även om han uttalade dem lika ofta, börjat få en anstrykning av desperation över sig. Jag tyckte att det nästan lät som om han uttalde en sorts besvärjelse mot ondskan.

Vi omringade Bertilda där han satt och åt sin lunchbricka. Vår ton var dovare denna gång. Vi ropade inte lika mycket. Våra trakasserier var aldrig resultatet av någon plan. De gånger vi djävlades med Bertilda var de gånger som vi såg honom, och inte hade något viktigare för oss. Men nu var han alltså i ”vår” park. Detta gjorde situationen annorlunda.

Vissa gick dit för att de verkligen villa driva bort honom från vårt territorum. Andra för att de var nyfikna. Själv gick jag dit för att bevara min plats i hackordningen. Det gällde att synas i samband med händelser som kunde utmynna i våld. Ingen hade glömt Heinz herravälde och ingen ville hamna under någon annans tumme. Eller några andras tummar.

Bertilda kände på sig att stämningen var annorlunda. Vi var nior och mycket större nu. Den krets som gick till parken var de som bestämde på skolan. Om det krädes hårda tag. Även om olika initiativ till djävulskap togs av mycket mindre grupper, exempelvis av två eller tre grabbar, drog ett sådan här tillfälle till sig en större krets. Jag tror att det var många som jag gjorde. Vi var minst 20 stycken och Bertilda, som provocerade oss med sin närvaro, skulle få någon form av straff.Det visste vi alla. Utan ord.

Bertilda led nämligen av en stor missuppfattning. Han trodde att han satt på en kommunal bänk på en allmän plats. Och att han rätt till detta. Men han hade han väldigt fel!

En kille, som jag tror kom från en av de tuffa ”brödrafamiljerna” på Sofiehem,gav bryskt Bertilda order att han skulle sticka därifrån. Och detta fort utav bara fan. Och ta sin äckliga mat och djävla påsar med sig. Men det var varmt och soligt. Och Bertilda ville äta klart. Detta innebar att en fysisk konfrontation var oundviklig. Och denna dag var vi alltså inte sjuor som han kunde jaga iväg. Stämningen var hotfull. Den som för tillfället förde ordet, för Mimerskolans hårdingar, sopade blixtsnabbt till lunchbrickan med mos och strimlad korv med för mycket av senap och ketchup på. I nästa sekund återfanns nästa hela lunchen på Bertildas ansikte, händer och kläder.

I detta läge fanns det några av oss som ansåg att det som hände var fel. Fruktansvärt fel. Vi trodde inte längre på att Bertilda någonsin hade gjort något ont, utan att han bara var en kuf som ville gå i kvinnokläder. Vi kunde ha försökt rädda honom från förnedringen på Mimer. Men det hade kostat för mycket. Det skulle ha kunnat sluta med ett våldsamt slagsmål – vars utgång hade varit oviss (vilka skulle ta vilkas parti), tappad respekt och nedflyttning i hackordningen. Ingen ville ta den risken och offra sig för Bertilda. Hela ditt skyddande rykte som hårding kunde ryka. Det var något som du byggt upp under alla dina tre år på Mimer. Få som läser detta förstår vad detta betydde. Att detta kom att bli ett av mina stora svek, mot en annan människa och mot mig själv, insåg jag inte då. Men insikten kom bara 20 sekunder senare.

I detta läge hade Bertilda fått nog. Inga vänliga ord om ”fina kavaljerer” längre. Han stegade fruktansvärt arg och förnedrad – det var som om av alla år av sabotage av mopeddäck och andra elakheter plötsligt bröt fram och överväldigade honom – ut från parken, över Kungsgatan, över skolgården, in genom de tunga dubbeldörrarna till Mimerskolan och fram till första trappsteget på den första trappen. På vägen halvskrek han att han skulle tala med rektorn.

 

Med korv, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte.
Rektorn, som måste ha suttit i lärarrummet och följt händelseutvecklingen, stod redan längst upp på samma trapp och väntade. Han högst upp på trappan. Bertilda längst ned, tillsammans med sina plågoandar, just den dagen. Symboliken var övertydlig flög det genom min skalle. Rektorn, Stygge Stig himself, mot Bertilda. Inte med Bertilda – som det kom att visa sig.

Men först: Vad representerade rektorn? För mig. Han representerade hela denna djävla skola. Alla dessa stölder av vår fritid. De 315 ”kvartar” som vi tvingats att närvara på i aulan, just under vår fritid, varje stressig morgon. Han representerade att alla dessa ”kvartar” som alltid innehöll dessa försök att hjärntvätta oss i det kristna budskapet (som inte var något kärleksbudskap, utan, som jag skrev i min förra blogg, innebar att vi bland annat blev hotade med kärnvapenkrig och jordens undergång i samband med 6-dagarskriget 1967 och som chockade alla). Under dessa tre år minns jag endast två av dessa ofrivilliga 15-minutersperioder som inte innehöll kristen hjärntvätt. (Moderata Muf fick hålla i en av de 315 ”kvartarna”, och, genom vad som måste ha varit något sorts misstag, fick FNL-grupperna hålla i en annan av de 315 ”kvartarna”). Men för de andra 313 kvartarna var det kristen hjärntvätt som gällde. Och rektorn var personligt ansvarig. I mina ögon.

När Heinz pennalism gav vissa killar mentala men, kanske för livet, genom att ställa dem inför valet att stå på knä med knäppta händer och tvingas be om ursäkt för att de fanns till, eller att bli slagna blodiga, var rektorn personligen ansvarig för att ingen lärare såg att detta utspelade sig under rasterna. När tjejerna fick en hand mellan benen, och sedan en på vardera bröstet, av Heinz, var rektorn personligen ansvarig för att inga rastvakter såg detta. När slöjdläraren, i trä- och metall, tafsade på tjejerna i klassen så att de inte vågade gå in i materialrummet utan beskydd från oss killar i klassen, var rektorn personligt ansvarig för att detta as till slöjdlärare fick vara kvar.

Så hur skulle rektorn reagera på att Bertilda blivit förödmjukad. Bertilda stod nämligen nedanför Stygge Stig, men korvstrimlor, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte. Och berättade vad han utsatts för.

 

Mimerskolans kristne rektor ställde sig på vår sida
Vanligen var dessa killar ett rött skynke för rektorn. Det var en stort antal elever från 9 TP vilka var rektorns verkliga huvudvärk. Och vi hade uppenbarligen skymfat en oskyldig vuxen brutalt. Så rektorn skulle naturligtvis ha ställts sig på den utsattes sida. Enligt all logik skulle rektorn ha fått ett utbrott över oss för vårt tilltag. Men nu handlade övergreppet mot Bertilda. Ju mer Bertilda talade desto tydligare spred sig det hånfulla uttrycket i rektorns ansikte. Jag kommer aldrig att glömma detta. Det var naket förakt. Rektorn agerade med samma likgiltighet, kombinerat med förakt, mot Bertilda som han alltid gjort mot oss. Rektorn egentligen vårt parti. Det var snarare så att Bertilda stod ännu lägre ned i hans rangordning än vad vi gjorde.

Slutligen ansåg rektorn att han hört nog. Han gav Bertilda rådet att han skulle hålla sig borta från parken. Precis vi sagt till Bertilda. Rektorn hade heller inte ett enda förmaningens ord till oss elever. Inte ens till bråkstakar i 9TP. Rektorns signal till oss elever var detsamma som det budskap vi fått av mannen på stan då vi gick i sjuan: bra gjort! Rektorns signal underströk  Bertildas ställning fredlös.

Det var då jag insåg den fulla vidden i mitt svek. För sveket mot Bertilda var ett svek mot oss. Rektorn hade lyckats utnyttjat oss som ett instrument för sitt förakt mot missfostret Bertilda. Det gjorde mig ursinnig att jag låtit mig utnyttjas av den rektor som svikit oss i allt. Hade jag skrikit ”nu tar vi det lugnat”, då vi gick över Kungsgatan till parken där Bertlda satt, är det mycket möjligt att jag hade kunnat påverka stämningen påtagligt. Men det hade jag alltså inte gjort.

 

Det fanns ingen nåd på Mimer.
Det fanns ingen nåd på Mimerskolan. Varken för elever som råkade ut för Heinz. Eller för en transperson som råkade ut för Mimers elever, och försökte få upprättelse hos skolans rektor. På Mimerskolan fanns ingen nåd. Den kristna lärarkåren var den minst empatiska samling människor jag någonsin träffat.

 

Ett minnesmärke över Bertilda
Det var Pride i förrgår. Jag som minns Umeås första transperson – även om han bodde i Nordmalings kommun – vill bidra till ett minnesmärke över Bertilda. Han måste ha varit fruktansvärt olycklig i sin ensamhet och utsatthet. Men Bertilda var också fruktansvärt stark. Och modig. Idag beundrar jag honom. Vi som bryr oss borde hitta en plats och hedra honom med ett minnesmärke. Det är det allra minsta som vi, hans ”fina kavaljerer”, skulle kunna göra för att denne sorgsne men modige föregångare ska bli ihågkommen.Det är Bertilda värd. Tio gånger om.

*              *                *               *              *               *               *              *                *

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15, 24 och 25 september.

1 kommentarer

  1. Väldigt bra skrivet. Jag minns mycket väl Bertilda, men kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att han var så utsatt. Det fanns mycket ondska i stan. Det vore ett litet steg i upprättelse för denna olyckliga människa med ett minnesmärke av något slag. Gärna på en parkbänk i Vänortsparken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>