Dödslekar för att hämnas på mig själv – Mimer gjorde även mig till en förtryckare och svikare

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen

Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

 

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

 

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

 

Kunde ha spräckt hans skalle
Glaset på svängdörrarna in till korridorerna, med lektionssalar och elevskåp,hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att huvudet träffade glaset på den tunga svängdorren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd mot glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvudet  träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än vid något slagsmål jag varit med om dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan kommentarer runt omkring mig av typen ”rätt åt den dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

- Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Han kanske hade blivit skadad på riktigt på det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den och den klassen. Det gav mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både han och mig. och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, efter korridoren. Han gick  bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade och bänkkompisen under den påföljande lektionen. Jag försökte lyssna på vad läraren sa utan att förstå. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och då fick jag se hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte – förtjänade inte.


Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

 

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

 

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

 

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

 

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ‘em come and go and I’ve seen ‘em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>