Författararkiv: Jan Hägglund

Mimerskolans skugga har jagat mig i 51 år – denna skugga räcker till helvetet och tillbaka

av

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

 

 

 

Hans Lindberg: Är du beredd att kartlägga hedersförtrycket i Umeå – som dina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm gör?

av

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi umebor måste skärpa kampen mot nazism och antisemitism

av

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.

Många av oss umebor minns, med djupt allvar och stor glädje, när Judiska Föreningen kunde inviga sin nya lokal på Grubbe under hösten 2016. Och då vi samlades på Renmarkstorget ifjol, för att tillsammans med Judiska Föreningen högtidlighålla minnet av Kristallnatten den 9 november, fanns en känsla av att vi stod starka och enade i kampen mot nazism och antisemitism.

Vi som stod där tillsammans på torget minns alla vilka starka känslor som Dr. Herbert Hillel Goldbergs berättelse väckte. Denne, då 86-årige överlevare av både Kristallnatten och Förintelsen, hade som liten pojke tvingats bevittna hur SS-män grep och sköt hans far till döds.

Men vi minns också med vilken okuvlig optimism denna obrutne 86-åring avslutade sin berättelse. Hans ”hämnd” var, log han, att han överlevde! Och att han skaffade en stor familj. Nazisterna hade försökt utrota dem, men idag finns det fler ”goldbergare” än någonsin.

Dr. Goldberg förmedlade inte bara optimism utan även en väldig styrka. Denna styrka och enighet har förstärkts genom kippavandringar i Umeå. Det överväldigande antalet umebor stöder judarnas strävan efter en naturlig roll – och plats – i stadens offentliga liv.

Därför väckte det stor bestörtning bland umebor att medlemmarna i Judiska Föreningen känt sig tvingade att lämna sin lokal efter endast ett halvt år på grund av hot och trakasserier. Detta besked kastade utvecklingen i Umeå långt, långt bakåt i historien.

STRIDEN MOT NAZISM OCH ANTISEMITISM ÄR INTE ÖVER
Därför har det aldrig varit lika viktigt att vi åter sluter upp i kampen mot nazism och mot antisemitism. Vi umebor måste fortsätta striden mot dessa krafter. För det handlar verkligen om en strid – en strid mot nazism och antisemitism som binder samman historien både med nutid och framtid!

Vi vet alla att det numera finns organiserade nazister i Umeå. Vi vet att det finns de som inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och som därför tar ut sin kritik mot staten Israel i form av hets mot judar – bland annat i Umeå. Vi vet att detta stärker antisemitismen. Även i Umeå.

DEN JUDISKA BEFOLKNINGEN HAR EN ROLL ATT SPELA I UMEÅS OFFENTLIGA LIV
Vi måste stå upp för detta och visa att vi verkligen menar allvar. I år är det därför viktigare än någonsin att vi umebor markerar en bred och kraftfull uppslutning bakom Umeås judiska befolkning på Kristallnatten den 9 november.

Kristallnatten fick sitt namn av de mängder av krossat glas på gatorna i Tyskland då nazisterna löpte amok mot judar, judiskägda butiker, synagogor och bönehus den 9 november 1938. Den 7 september 2013 löpte nazisterna amok här i Umeå. De kastade läskedrycksflaskor av glas rakt in i grupper av umebor som befanns sig på gågatan för att delta i den festival som hölls just den dagen. Förutom att krossa glas stötte nazisterna sina ”fankäppar” in i kroppen på några umebor som befann sig på platsen. Tre fick uppsöka sjukhuset. Detta angrepp på Umeå utfördes av den grupp som idag kallas för ”Nordiska Motståndsrörelsen” (NMR). De utgör landets mest våldsbenägna nazister.

Vi kontrade. Två dagar senare var vi uppåt tre tusen umebor som samlades till en väldig manifestation mot nazisterna på Rådhustorget. I båda lokaltidningarna kunde vi efteråt, med stolthet, läsa en text som fyllde en helsida. Texten löd: ”VI ÄR UMEBOR, VI TAR INGEN SKIT”.

Vi måste åter samlas på Kristallnatten den 9 november. Vi måste i enighet sluta upp tillsammans med den judiska befolkningen i Umeå – mot den  nazism och antisemitism som i förlängningen även hotar allas demokratiska fri- och rättigheter.

Vi vill inte ha krossat glas på våra gator. Och allt vad detta representerar.

 

 

 

 

 

Utbyggt Holmsund kräver kommundelsnämnderna åter – kannibalismen i centrum måste stoppas

av

Moderaternas Anders Ågren skriver måndagen den 7 augusti i sin blogg att det är positivt med en stark tillväxt i kommundelarna. Detta med anledning av uppgifterna att dagens 6 000 holmsundsbor kan komma att öka till 15 000. Ågren fortsätter: ”…I den politiska debatten kan man lätt få intryck att all tillväxt i Umeå förväntas ske i stadens centrum, och att man glömt bort våra kommundelar – våra invånare och företag som inte finns i stadens centrala stadsdelar. Men så är det självfallet inte! Tillväxt i de centrala stadsdelarna står ju inte i motsats till kommundelarnas utveckling…”(min kursivering).

Först vill jag säga att Arbetarpartiet, som jag representerar i Umeå kommunfullmäktige där jag suttit sedan 1991, också är positivt till en ökad befolkning i Umeås kommundelar. Bland annat i Holmsund. Sedan vill jag göra tre kommentarer.

1. Satsningarna i Umeås centrala delar håller på att döda Umeås centrala delar! Detta sker på två sätt. Dels via den växande överetableringen av externa köpcentra som Ikea/Avion, Strömpilen, Ersboda, Ica Kvantum-Klockarbäcken, dels via den oansvariga, tidsmässigt utdragna, ombyggnationen av Rådhustorget kompletterad med en samtidig (och därför oansvarig) ombyggnation av Vasaplan. Centrum har misshandlats för andra sommaren i rad. Så visst satsas det i Umeås centrala delar – om vi med detta menar det Umeå som inte utgörs av Holmsund, Sävar, Hörnefors och glesbygd. Men satsningarna i de centrala delarna håller på att ta död på varandra. Oroväckande många konkurser sker idag bland annat inom centrumfyrkanten och vid Strömpilen. Detta på grund av överetablering samt tidsmässigt långdragna, överdådiga och dyra ombyggnationer. Det hela påminner om kannibalism.

2. Kommunens utgifter ökar snabbare än inkomsterna ända fram till 2027. Eller under en ännu längre tid. Bakom ligger en väldig ökning av behovet av för- och grundskolor samt av äldreomsorg. Fram till år 2027 beräknas antalet barn och unga komma att öka med hela 5 400. Samtidigt beräknas antalet umebor på 80 år (och mer) öka med 3000. Detta kommer i sin tur att öka kostnaderna dels för investeringar och underhåll av lokaler, dels kostnaderna för personalens löner. Samtidigt kommer inte inkomsterna från kommunalskatt, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större blir krokodilgapet (skillnaden mellan utgifter och inkomster). Och ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

3. Detta måste innebära ett stopp för alla skrytprojekt – och en hård prioriteringar vad gäller områden för bostadsbyggande. Sedan länge saknar Umeå en viljeinriktning när det gäller stadsplaneringen. Vi lever i en stad med en Vilda Väster-mentalitet där alla får bygga var de vill. Jämför detta med de kloka orden i det program för Umeås Bostadsförsörjning som antogs 2013. Där stod följande visdomsord att läsa: ”…Vid utbyggnaden av större områden är det viktigt att områdena fullföljs till väsentliga delar innan nya större områden öppnas. Bland annat för att undvika flera stora infrastrukturinvesteringar vid samma tidpunkt… (min kursivering).

Varför är detta en så tänkvärd formulering. Därför att under perioden av ett bostadsområdes uppbyggnad finns det endast utgifter. Först när folk kan börja flytta in kommer inkomsterna i form av hyresintäkter. Varje nytt bostadsområde innebär väldiga investeringskostnader i form av vägar, vatten, avlopp samt social service i form av för- och grundskolor, med mera. Nästan alla tar vatten och avlopp för givet. Nästan ingen talar om sådana skitsaker i fullmäktige. Varken de marknadsliberala ”visionärerna” eller den för ”hårda frågor” så ointresserade ”vänstern”. Men ser vi bakåt i tiden låg kostnaden, enbart för vatten och avlopp, på 50 miljoner kr per år. I framtiden kommer VA-kostnaden att ligga på 200 miljoner per år! Om då kommunen påbörjar bygget av en rad nya bostadsområden, samtidigt, kommer kostnaderna för utbyggnaden av varje bostadsområde att läggas ovanpå varandra med en väldig totalkostnad som följd. Men så länge inget område är klart kommer inga hyresintäkter in till AB Bostaden. Alla förstår problemet!

Kommunen bör alltså, i möjligaste mån, avsluta färdigställandet av ett dyrt bostadsområde innan nästa dyra bostadsområde påbörjas. Kom ihåg krokodilkäftarna? Med tanke på Umeå kommuns väldigt pressade ekonomi borde visdomsorden, endast fyra år gamla, vägleda kommunens stadsplanering. Och skulle det verkligen komma att byggas 3 000 nya bostäder i Holmsund, och tillkomma 9 000 nya holmsundsbor, kommer detta att kräva hårda prioriteringar när det gäller vilka bostadsområden som kan påbörjas och vilka som inte kan påbörjas.

Umeås kommunledning låter tyvärr inte den alltmer pressade ekonomin påverka bostadsplaneringen. Först drog den på kommuninvånarna väldiga extrakostnader i form av skrytbyggen som Kulturhuset Väven plus det överdimensionerade och onödigt dyra äventyrsbadet Navet. Dessa kostar nu umeborna drygt 100 miljoner kr extra per år. Och det pågående misstaget att låta alla bygga var de vill – oavsett hur mycket det kommer att kosta per tomt utgör nästa stora misstag. Låt oss ta tre exempel:

a) Några få året-runt-boende ska få bygga på Holmön. Detta kommer att bli oacceptabelt kostsamt per husbygge. Med tiden kan kommunen tvingas bekosta både vatten- och reningsverk. Skulle detta fåtal tillkommande året-runt-boende (jag talar inte om de som redan bor på Holmön ”sen gammalt” utan de inflyttande) tvinga betala för vatten- och reningsverk själva skulle inte många av dem ha en chans att bekosta sitt boende. Men nu behöver de inte detta. Det blir folk som bland annat bor i AB Bostaden, och andra fastlandsbor i Umeå, som kommer att få bekosta dessa exklusivt placerade tomter.

b) I Haddingen ansåg sig kommunen kunna finansiera vägar, VA, snöröjning och social service för 16 tomter mitt ute i paradiset. Men vissa umebors paradis blir andras ökade hyreskostnader. Jag kritiserar inte nybyggarna i Haddingen. Jag kritiserar kommunledningen som inte istället försökte locka folk att köpa 16 tomter i nära anslutning till Hissjö. Där finns nämligen redan all nödvändig service – vägar, snöröjning, VA, skolor, bensinpumpar och ICA. Men icke – i en Vilda Västern-planerad kommun.

c) Ett annat misstag var att sträcka ut Umeås bläckfiskliknande fysionomi ännu mer. En stor majoritet i Umeå kommunfullmäktige röstade igenom att ett område för småhus skulle byggas bortanför Röbäck i riktning mot Skravelsjö för 2 000 – 2 500 invånare. Här skrotas helt plötsligt den rådande ”ideologin” om förtätning som under lång tid varit motivet till att så gott som alla som har velat bygga – högt, brett och nära inpå – fått göra detta inom Umeås centrala delar. Och gärna de på grönområden. Men nu ska alltså Umeås redan långa tentakler göras ännu längre. Detta med ökat pendlingsavstånd (eller utsträckt kollektivtrafiknät) som följd. Bristen på ekonomiska insikter, när det gäller Umeå kommuns stadsplanering, innebär nästa stora feltänk, efter satsningarna på nämnda skrytbyggen, och kommer oundvikligen att leda fram till ett behov av nya drastiska nedskärningar. Kom ihåg den dåliga ekonomins krokodilkäftar. Nedskärningarna kan komma att slå mot för-och grundskola, individ- och familjeomsorg eller äldreomsorg samt hemtjänst. Det kan till och med leda till framtida, nya, utförsäljningar av AB Bostadens fastighetsbestånd!

Den laglöshet som idag präglar Umeås vilda stadsplanering (”hä ä ba å bygg”) kräver en sheriff i stan. Den gamle har tydligen har gått i pension eller dött. Men jag tar gärna på mig rollen – efter nästa kommunval.

Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter. Men detta kräver en fast hand när det gäller stadsplaneringen. Ordning och reda helt enkelt (ett uttryckt som Ågren gillar). Mest ordning och reda blir det om vi återinför kommundelsnämnderna. Hela 15 000 holmsundsbor kan inte styras från Umeå! En sådan expansion kräver både sheriff och närhet till beslutsfattare – både till politiker och tjänstemän. En stad i staden – större än Lycksele – kan helt enkelt inte fjärrstyras från stadshuset i Umeå. Alltså: kommundelsnämnderna åter!

Vad säger du om det Ågren?

Löfven kan avgå – och tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen

av

Alliansen har formellt lagt ett misstroendevotum mot infrastruktur-, inrikes- och försvarsministrarna. Men att inte se djupare än så vore rent korkat ytligt. Under presskonferensen sa Ebba Busch Thor att det handlade om ett ”dubbelhaveri” och att ”förtroendet är förbrukat”. KD-ledaren syftade dels Transportstyrelsen som läckt hemliga uppgifter, dels på den bristande politiska handläggningen. Innebörden av dessa ord, samt Alliansens krav på att hela tre ministrar – varav två tillhör regeringens tyngsta – ska avgå, visar att misstroendet är riktat mot Stefan Löfven och därmed mot hela regeringen.

Alliansen önskar en valrörelse där främst Socialdemokraterna ständigt tvingas försvara sig mot de misstag som begåtts i den politiska handläggningen efter avslöjandet om Transportstyrelsens läckor. Och en sådan valrörelse skulle Alliansen få om Löfven försökte regera vidare genom att avskeda ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Istället kan regeringen avgå.

Detta innebär att Alliansens misstroendevotum, som genom stödet från SD kommer att samla en majoritet i riksdagen, får den effekt som det ska få. En regering som saknar riksdagens förtroende måste avgå. Alliansen ska inte leka med misstroendeförklaringar. Och S+MP ska inte förnedra sig genom att regera vidare. Detta leder endast till ett långsamt, smärtsamt, politiskt självmord fram till valet i september nästa år.

Avgår regeringen, däremot, kommer talmannen att tillfråga Anna Kinberg-Batra om M-ledaren är beredd att bilda regering. I detta läge tvingas inte endast M och KD bekänna färg utan även Centern och Liberalerna. Vilka partier inom Alliansen är beredda att bilda regering med stöd av SD? Skulle alla fyra borgerliga partier vara beredda att stödja sig på SD innebär detta en våldsam helomvändning både från Centern och Liberalerna. Detta skulle ge valrörelsen en helt annan dynamik, främst för S, än om regeringen sitter kvar brutalt försvagad efter att ha tvingats avskeda tre ministrar.

Valrörelsen kommer också att te sig helt annorlunda om det visar sig att endast M och KD är beredda att bilda regering med hjälp av SD. I detta läge kommer Alliansen att bryta samman. Ur detta sammanbrott är det möjligt att en blocköverskridande koalitionsregering uppstår bestående av S, MP plus C och L.

Detta om det politiska spelat.

Men sakfrågan då? Det är helt klart att den politiska handläggningen av Transportstyrelsens läckor har varit oförsvarlig. Det är fullständigt oacceptabelt att statstjänstemän eller politiker hemlighåller att register som är känsliga, både för både militär och civila, kan befinna sig på drift.

Till sist: det bästa vore naturligtvis om Socialdemokratin gick till val på en arbetarpolitik i syfte att stoppa kapitalflykt och avindustrialisering, slå vakt om skola, sjukvård, pensions- och andra välfärdssystem, tar itu med den segregeringen vars rötter växer sig allt starkare, tar upp kampen för ett sekulärt samhälle mot de islamister som utmanar detta samt sätter stopp för hedersförtrycket. S måste ta upp striden med SD, för att återvinna arbetarrösterna, eller reduceras till ett stödparti åt en av de två borgerliga falangerna – som exempelvis i Frankrike och Österrike. Men denna insikt verkar saknas inom S. Däremot inser förhoppningsvis Löfven att regeringen borde avgå – och därmed tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen.

Jag spyr när jag hör ordet ”diskurs”

av

I ett radioprogram jag lyssnade på, för cirka 15 år sedan, berättade en person som forskade på ord om hur överklassen och deras direktörer på storföretag, samt stor- och mellanchefer, med jämna mellanrum byter snobbord för att kunna avskilja vilka som ”är inne” från dem som inte är ”inne”. Eller dom med makt från dom utan makt.

När blir det dags att byta snobbord?

Jo, då den offentliga sektorns småchefer och då fackpampar, samt alla wannabes, också börjar använda snobborden (med viktig min och högdraget uttal). För då fullgör inte längre snobborden sin funktion som går ut på att de med makt ska kunna identifiera varandra och utdefiniera de som saknar makt. Orden fungerar (nästan) som hemliga snobb-sällskaps fåniga speciella handslag. Skillnaden är att i denna ordmobbing får även kvinnor vara med och utdefiniera andra kvinnor – och män.

Jag tror att språkforskaren började med ordet ”fokusera”.

Tidigare skulle vi ”koncentrera” oss på saker. Ibland skulle vi koncentrera oss, och det utav bara helvete. Men plötsligt slutade cheferna att tala om att vi skulle koncentrera oss. Nu berättade de plötsligt – på vad som idag kallas för (varning, varning – snobbord på väg) ”kick off” – att personalen på företagen måste ”fokusera” – än på ditten, än på datten. Och likt en präriebrand spred sig ”fokus” från överklassen till deras direktörer – eller var det tvärt om – från direktörerna till överklassen? (Många överklassare är nämligen direkt korkade eftersom de aldrig blir motsagda och därför sällan tvingas tänka – se på drottning Silvia som inte kan tala svenska än trots att hon bott här väldigt länge).

Alltså: från direktörer till stor- och mellanchefer. Och alla visste vilka som var ”inne” och vilka som inte var det. De som var inne ”fokuserade” alltså. De hopplöst efterblivna fortsatte att ”koncentrera sig”. Stackars satar – efterblivna idioter. De som var inne tittade menande på varandra, och fnissade bakom ryggen på koncentrations-nollorna (typiska småchefer inom offentliga sektorn eller fackpampar). Många på golvet dom tänkte – på riktigt. Men detta med ordens hemliga sällskap har inget med förmågan att tänka att göra. Det har med förmågan till igenkänning, avskiljning, utdefiniering, och med makt att göra.

Det senaste idiotordet heter ”diskurs”. Du som läser detta kan rädda dig, i en rad sammanhang, genom att använda ordet diskurs. Det kan vara skillnaden mellan att gå hem ensam från insparken, då du börjar på universitetet på någon snobbutbildning, eller att gå hem med en partner; det kan vara skillnaden mellan att bli befordrad av någon tankebefriad överordnad med makt – eller att inte bli befordrad. Om du har tur vet nämligen din chef inte vad ”diskurs” är, men tror att du är jättesmart eftersom du använder detta – just nu viktiga – inne-snobb-ord.

Vad betyder då ordet diskurs. Jag beslöt mig för att ta reda på det.

Steg ett: Jag ”googlade” ordet.

Steg två: google sa ”se samtal” !!!

Steg tre: jag klickade på ”samtal” med den hemska misstanken att ”diskurs” kunde vara något så simpelt som ”samtal”. Ordet hade ju inte ens några egna synonymer utan fick nöja sig med de synonymer som ordet ”samtal” hade. Tala om kungens nya kläder.

Detta blev resultatet av synonym-googlingen: konversation, dialog, samspråk, resonemang, diskussion, diskurs (!), underhandling, palaver, rådplägning, pratstund, prat, snack, småprat, kallprat; telefonsamtal, påringning.

Alltså: ”diskurs” kan betyda allt. Exempelvis resonemang och påringning samt rådplägning. Jag beslöt mig för att ge ordet – eller begreppet – en chans till. Jag googlade (som det heter) på olika sammanhang i vilka ordet ”diskurs” förekom. Ungefär femton meningar dök upp. Här har vi svaret, tänkte jag, nu ska jag få veta hemligheten.

Men det fanns inte en enda mening där jag inte, genom att kasta om orden, helt kunde undvika att använda ordet diskurs. I alla fall i dessa cirka femton meningar. Ordet ”diskurs” behövs helt enkelt inte. Jag beslöt mig för att sluta spy och sparka på begreppet. Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädje. Det är inte sant. Men jag är glad. Skadeglaaad.

I en kommande blogg ska vi mörda ordet ”kontext”. Eller, kanske inte, då detta ord håller på att nå medelåldern och snart dör bort av sig själv. Jag menar, det är inte bara akademiker med dåligt självförtroende som använder ”kontext” då de menar ”sammanhang”. Även den offentliga sektorns småchefer, och fackliga ombudsmän, samt alla wannabes, svänger sig numera med ordet kontext hit och kontext dit. Over the top, uttjatat, sett sina bästa år. Det är med ”kontext” som med Zlatan – skadat på grund av överutnyttjande!

Nej, vi ska mörda ordet ”case”. Skriv till mig och kom med förslag. Detta begrepp har fortfarande har en viss fräschör som markör – då det gäller avskiljandets och igenkännandets ädla konst.

Min egen metod när det gäller att ”avskilja och igenkänna” – i pauserna på fullmäktiges möten – går ut på att fråga folk vilken låt med Eddie Meduza dom gillar bäst. Mycket effektiv metod!

Fast det är inte dom med makt som utkristalliseras. Nödvändigtvis.
Så kalla inte mig för norrman, punkdjävlar. Det får väl vara nån jävla måtta!

Umeå kommuns överskott uppgår till 3,1 miljarder – bolagen inräknade

av

* Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen. Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Umeå kommun har, tillsammans med sina bolag, gjort ett ekonomiskt överskott på nästan 3,1 miljarder på 15 år. Bara året 2016 blev det samlade överskottet i kommun och bolag nästan 350 miljoner. Det väldiga överskottet på nästan 3,1 miljarder har skapats under en unikt lång och obruten rad av vinstår. Det handlar om den femtonåriga perioden 2002-2016. I snitt handlar det om et
t överskott på drygt 204 miljoner per år! Det saknas troligen motsvarighet i hela kommun-Sverige.

Säg sakta siffran ”3 065 miljoner plus” med slutna ögon. Jämför sedan den smak av hopp du får med de beska besked du fått – som anställd, elev, brukare, boende eller anhörig – under så många år. Varifrån kommer denna skillnad? Det finns två förklaringar.

Förklaring ett: delad verksamhet med olika villkor

Kommunens verksamhet bedrivs i två separata strukturer. Dels i förvaltningsform. Dels i bolagsform. Till den verksamhet som bedrivs i förvaltningsform, och som styrs av politiska nämnder, hör för- och grundskolan, äldreboenden och hemtjänst, individ- och familjeomsorg, underhåll av gator och fastigheter, mm. Den politiska debatten i kommunfullmäktige handlar till helt övervägande del om dessa verksamheter.

Till den verksamhet som bedrivs i bolagsform hör bland annat Umeå Energi, Umeva/Vakin, Bostaden, Badhuset Navet, m.m. Partierna tillsätter visserligen ledamöterna i bolagens styrelser, men bolagens tjänstemän har ett stort övertag i kunskap jämfört med politikerna (som dessutom förutsätts agera som enskilda individer och inte politiker, leka företagare och därför snåla med informationen utåt). Allmänhetens insyn i kommunens bolag är därför sämre än i förvaltningarna. Bolagen förekommer också långt mindre i den offentliga debatten – och granskas därför inte lika noga.

Förklaring två: minskad demokrati

Det finns en trend som syftar till att minska inflytandet för medborgare och personal i Umeå kommun. Denna trend drabbar även kommunens riksdag – kommunfullmäktige – det högsta och mest demokratiska organets möjlighet att påverka utvecklingen i Umeå kommun. En allt större andel av kommunens verksamhet bedrivs nämligen i bolagsform. Men det handlar inte endast om en jämförelse av antalet kronor. Verksamheten i förvaltningsform sker nästan helt och hållet via ”bundna” pengar. Skola och omsorger, underhåll av gator och fastigheter, får varje år en summa pengar som ”håller ihop” verksamheterna – och knappt ens det.

Annorlunda är det inom kommunens bolag. Andelen kronor blir inte endast större utan dessa kronor är också ”friare”. De är inom bolagen som de stora vinsterna och de dolda ekonomiska tillgångarna finns. Det blir mer och mer så att det är via beslut inom bolagen som kommunens huvudsakliga utveckling sker. Inom Umeå kommun är denna trend tydlig.

Därför måste de folkvalda, via Umeå kommunfullmäktige, återta kontrollen över bolagen. Och därmed över utvecklingen av Umeå kommun. Detta är en absolut nödvändighet för att kunna öka inflytandet för medborgare och personal. Som så sällan tillåts känna ett hopp inför framtiden som det väldiga överskottet på 3,1 miljarder, efter femton vinstår på raken, berättigar till.

_____

* Fotnot till tabellen: Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen. Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Hämnd ger ingen livet åter – passivitet förebygger inte terror

av

Det har skett en krigshandling i Stockholm. En lastbil på Drottninggatan klockan 15.00 en fredag är ingen tillfällighet. Dådet har dödat och skadat människor. Media rapporterar ett växande antal medan jag skriver detta. Det är fruktansvärt.

De som förlorat sina käraste måste få allt stöd. Ibland räcker inte de närmaste till. Samhället måste erbjuda de som förlorat en anhörig omedelbar och professionell hjälp. Tyvärr sker detta inte automatiskt. Människor som drabbats av terrordåd har själva tvingats söka hjälp, ibland via ombud, eftersom man själv inte orkat.

I denna stund måste myndigheterna stöttas. Folk måste hålla sig borta från krigsskådeplatsen och acceptera att tunnelbanan stängs av – utan att bli irriterade. Tunnelbanor är dödliga platser när de angrips. Och polisen måste planera för det värsta, en andra och tredje krigshandling, samtidigt som vi alla hoppas att så inte sker.

Flera av er som läser detta reagerar säkert på att jag använder begreppet krigshandling och inte terrorhandling. Men de som utfört detta dåd anser sig vara stridande soldater. Stefan Löfven säger just nu på radion att Sverige har angripits. Löfven har rätt. Och det som skett på Drottninggatan utgör en förlängning av det som sker i Irak och Syrien. Samt i Paris, Bryssel, Nice, Berlin, London och St Petersburg. Det handlar om samma krig.

Hämnd ger ingen livet åter.

Om några timmar kommer denna krigshandling att börja analyseras. Och en omfattande debatt kommer att breda ut sig. En debatt som borde ha tagits för länge, länge sedan. Jag vill säga detta: hämnd ger inte de döda livet åter. Hämnd helar inte de som tappar fotfästet i livet efter att ha förlorat någon man älskat innerligt. Hämnd återställer inte de som skadades av lastbilen. Detta är den ena sidan. Den finns även en andra sida.

Passivitet förebygger inte krigshandlingar!

I november 2015 presenterade bland annat TV4 följande uppgift: sett utifrån befolkningens storlek hade näst flest IS-krigare inom EU rekryterats från Sverige. Det var endast från Belgien som fler IS-krigare hade rekryterats – sett till befolkningens storlek. Detta förhållande måste bemötas med annat än passivitet.

Detta kräver att ansvaret att bekämpa våldsbejakande extremism ska läggas på Inrikesdepartementet och Anders Ygeman. Det är totalt ansvarslöst att detta ansvar har legat på sådana som Mona Sahlin och Alice Bah Kuhnke. Den förstnämnda fick denna, bokstavligt talat livsviktiga, post ungefär som vissa andra pinsamma politiker ibland stoppats undan som landshövdingar. Den sistnämnda, demokrati- och kulturministern, saknar all kunskap om alla allvarliga frågor.

Sverige har dragits in i en ny form av krig. Men det handlar verkligen om ett krig.

Först som sist: hat ger inte någon livet åter. Men det måste vara slut med passiviteten.

Personalens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation måste öka

av

På dagens kommunfullmäktige hade Peder Westerberg (L) ställt en viktig interpellation om den ökade sjukfrånvaron bland kommunens personal till personalutskottets ordförande Christer Lindvall (S). I interpellationen tog Westerberg bland annat upp om personalens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation.

När vi har debatterat denna fråga tidigare har många stött sig på rapporter som understrukit just hur viktigt det är att personalen kan påverka sin egen arbetssituation. Möjligheten för personalen att påverka sin egen arbetssituation kan ge både en trivselökning, en produktionsökning och sänka sjukfrånvaron.

I sitt svar talade Christer Lindvall (S) talade mycket om chefernas roll och hänvisade till ett program för att minska sjukfrånvaron som skulle presenteras på fullmäktige i april. Det säger sig naturligtvis självt att en bra chef är bättre än en dålig chef. Och att en närvarande chef är bättre än en frånvarande. Men den stora frågan är hur en chef ska agera för att ta tillvara på personalens kunnande och möjligheter att påverka sin arbetssituation. Det finns inget område där personalen inte kan ha ett ord med i laget. Vi kan ta schemaläggningen som exempel. Ska det vara fyra- eller sexveckorsscheman? Hur tät ska helgtjänstgöringen vara?

Vi i Arbetarpartiet anser att frågan om hur personalinflytandet ska öka måste ha en egen rubrik i ett program för att minska sjukfrånvaron i Umeå kommun. Men Christer Lindvall ville inte svara på om kommunledningen ansåg att detta skulle finnas med eller ej. Jag anser att Lindvall är svaret skyldig.