Mimerbloggen måste vänta – läs istället om hur du kan hjälpa fullmäktige att pressa tillbaka nazisterna i Umeå

Jag hade tänkt berätta om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan idag. Och om hur de blev behandlade av oss killar. Men jag skjuter upp detta.

Istället ber jag dig att läsa om behovet att pressa tillbaka nazisterna.

Och om den manifestation för att pressa tillbaka nazister och andra antisemiter, till stöd för Judiska Föreningen, som nästan alla partier i Umeå kommunfullmäktige är med om att arrangera.

Läs också om det ansvar som vi alla har – som enskilda personer – att hjälpa till med att pressa tillbaka nazisterna.

Om du tidigare tillhört dom som tänkt ”det där med hotet från nazisterna” drabbar bara andra. Eller ”det där med nazisterna får polisen sköta” så TÄNK OM.

Mitt blogginlägg visar att ”det där med nazisterna” nu har blivit allas vår sak. Så var snäll och läs detta blogginlägg.

*          *          *          *          *

SLUT SEDAN UPP i den manifestation som fullmäktigepartierna och Judiska Föreningen arrangerar tillsammans nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Det där med att pressa tillbaka nazismen har blivit en allvarlig fråga. Ingen av oss kan längre överlåta denna till någon annan
*                *               *              *

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner. I Sverige.
Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
Nästan alla politiska partier i Umeå kommunfullmäktige arrangerar, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för alla partier i fullmäktige när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Det har gått så långt här i Umeå att vi umebor måste visa att det inte är nazister och antisemiter som bestämmer när det gäller vilka som ska ha rätt att utöva sin grundlagsfästa mötes- och föreningsfrihet. Och inte. (Jag ska strax återkomma till detta).
– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:
a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,
b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,
c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.
– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.
För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
-Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja
-Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
– – – – – – – – – –
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.
På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.
På torsdag ska vi också påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.
– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.
Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar: ”
VI ÄR
UMEÅBOR,
VI TAR
INGEN SKIT.

– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling.
Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

Vi har alla ett individuellt ansvar för att pressa tillbaka nazismen – kom till manifestationen på Rådhustorget nu på torsdag 18.00.

Varning!
Nazismen håller på att flytta fram sina positioner.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
De politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige kommer, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, att anordna en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för övriga partier när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Vi måste visa att det inte är nazister som bestämmer när det gäller mötes- och föreningsfriheten i Umeå. (Jag ska strax återkomma till detta).
– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:
a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,
b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,
c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.
– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas
Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.

Den natten har gått till historien som Kristallnatten.
Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.

För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
– Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.
– Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.

På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.
På torsdag ska vi påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.
– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar: ”

VI ÄR
UMEÅBOR,
VI TAR
INGEN SKIT.
– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling.
Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

Försäljningen av bostäderna visar att de folkvalda måste återta kontrollen över den del av kommunens verksamhet som bedrivs i bolagsform

A. Som väntat röstades tyvärr försäljningen av 1 601 av AB Bostadens lägenheter igenom.

Detta under måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Åtta procent av Bostadens bestånd kommer därmed att övertas av Heimstaden

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja ut bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av de nu sålda lägenheterna från miljonprogrammets dagar. En upprustning innebär å ena sidan kostnader. Å andra sidan genererar varje uthyrd lägenhet en hyresintäkt månad efter månad, år efter år. När nu dessa lägenheter säljs, byts dessa månatliga hyresintäkter ut mot en större engångssumma.

Försäljningspriset ligger på 1,1 miljard. Till detta ska naturligtvis läggas de minskade renoveringskostnaderna för AB Bostaden på 0,5 miljarder (Heimstaden övertar dessa kostnader). Engångsintäkten för AB Bostaden blir alltså 1,1 + 0,5 = 1,6 miljarder kr.

Är detta en bra affär. Jag vet faktiskt inte.

B. Men en sak är säker inför framtiden

1) detta får inte hända igen: att kommunen säljer sina bostäder för att finansiera annan verksamhet utan en demokratisk diskussion om vilka alternativ som finns,

2) Det som skedde är ett resultat av att de folkvalda har tappat kontrollen över verksamheten i de kommunala bolagen. De folkvalda måste återerövra insyn i, och inflytande över, de kommunala bolagens verksamhet,

3) Arbetarpartiet kommer att göra kampen för ett ökat personal- och medborgarinflytande till en huvudfråga i det kommande valet.

C. Frågan var upp första gången i juni – då röstade vi Nej för första gången.

Arbetarpartiet röstade alltså Nej till den försäljning av AB Bostadens lägenheter första gången i juni. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i den ekonomiska storleksordningen, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett annat och mer demokratiskt sätt.

Sedan i juni har det flutit en hel del vatten under broarna. Det har dessutom gått fyra månader. Under denna tid har den ekonomiska debatten kring försäljningen av bostäderna mer och mer kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte främst om AB Bostadens ekonomiska situation. Dels har detta gjort frågan väldigt svår att tränga igenom.

Det går att säga så här: Umeå kommuns ekonomi är svårgenomtränglig, o-transparant och icke-genomskinlig.

D. Debatten var hätsk i onödan –  Vänsterpartiet klarade inte att behålla sinnet för proportioner

1. Under debatten påstod Vänsterpartiet att Heimstaden kommer att bli en dålig ägare. Det kan bli så. Men vi tror inte att det behöver bli så. Det finns exempel på både beröm och kritik för den som kollar Heimstadens historia.

2. Vänsterpartiet framförde en oro för att hyresrätterna skulle komma att omvandlas till bostadsrätter. Återigen: Vi tvivlar stark på att så kommer att bli fallet. Våra förfrågningar talar inte för detta. Men det kan naturligtvis hända

3. Vänsterpartiet påstod att försäljningen innebär att folk får sina lägenheter ”stulna”. Detta är en direkt lögn från V. Det som händer är att hyresrätterna säljs, från ett företag till ett annat. Men ingen får sin lägenhet ”stulen”.

D 1. Kommunens verksamhet är tudelad …
Först har vi den ”öppna” delen av Umeå kommuns verksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Denna verksamhet leds av de politiska nämnderna. Exempel på sådana: Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen och verksamheten diskuteras öppet.

D 2. de kommunala bolagen gör det svårt att få grepp om helheten och skapar ett demokratisk underskott.
Sedan har vi den ”slutna” delen av Umeå kommuns ekonomi som ligger i kommunala bolag.
Denna verksamhet leds av en VD tillsammans med andra tjänstemän. Exempel på sådana bolag: AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva / Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De kommunala bolagens chefer hävdar, ivrigt understödda av kommunens politiska ledning, att aktiebolagslagen ersätter offentlighetsprincipen. Bolagschefer och kommunalråd hävdar också att de politiker som sitter i bolagens styrelser inte ska agera som folkvalda, knutna till sitt politiska parti, utan som individuella representanter för de kommunala bolag i vilkas styrelser de sitter. Går de politiska partierna med på detta förvandlas deras representanter till en, mer eller mindre kunnig (och ofta o-kunnig), gisslan i de kommunala bolagen.

De kommunala bolagen utvecklas till att utgöra en trendmässigt ökande, och samtidigt alltmer fristående, del av kommunens verksamhet. Många verksamheter som idag drivs i bolagsform skulle kunna drivas i förvaltningsform. Ett nästan övertydligt exempel på detta i Umeå kommun utgörs av äventyrsbadet Navet. Det bör ligga under Fritidsnämnden.

E. Skälet att vi röstade Nej till försäljningen för andra gången nu i oktober var att vi inte kunde få ett helhetsgrepp om kommunens ekonomi. För den som vill sätta sig in i kommunens totala ekonomiska situation utgör de kommunala bolagen ett problem.

Vi har inte kunnat avgöra om kommunens ekonomiska läge, exempelvis skuldbördan och investeringsbehovet, är sådant att en försäljning av lägenheterna verkligen behövdes för att kommunens båda delar – förvaltningar och bolag – ska kunna fullgöra sina respektive verksamheter. De kommunala bolagen skapar ett demokratiskt underskott.Och i en sådan situation måste ett parti, för vilket principer är viktiga, rösta Nej.

En sak måste sägas: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma att behövas, istället för att bekosta skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov finnas av att låna upp pengar.

F. Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi.
Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Det finns inga privata företag där en VD, och de övriga cheferna i ett bolag, är så självständiga i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet anser att de folkvalda politikerna ska styra verksamheten i de kommunala bolagen – bland annat via tydliga ägardirektiv – som i sin tur styr de verkställande direktörerna. Men idag går utvecklingen mot att det är de kommunala bolagens chefer som, tillsammans med kommunalråden, styr ”styrelsepolitikerna” i de kommunala bolagen. Dessa utvecklas, som tidigare sagts, till att alltmer bli en gisslan.

G. Om vi blir återvalda, kommer vi i Arbetarpartiet, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten
i den del av kommunens verksamhet som de idag har förlorat kontrollen över. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skyller på de politiska makthavare som har släppt ifrån sig kontrollen över den del av den kommunala verksamheten som ligger i de kommunala bolagen.

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

Sådant ska inte få hända

”… Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten …”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

Sådant får inte hända

”…Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten..”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

Berättelsen om Bertildas mod fick fler positiva kommentarer än något annat – läs en av dessa kommentarer här

Den 1 oktober skrev jag en berättelse om Bertilda med anledning av Pride.

Bertilda var Umeå första öppna transperson. Jag skrev en berättelse om vad jag visste om hur fruktansvärt hårt livet ofta hanterade Bertilda. Jag var själv med om en del av detta. Jag skrev också om det ”förtvivlans mod” som Bertilda nästan alltid visade. Han fick troligen aldrig själv ta del av frukterna av sitt nästan otroliga mod. Men hans mod, det är jag övertygad om, kom många, många andra tillgodo.
Vissa av mina blogginlägg, om tiden i grundskolan, har blivit mer lästa. Men inget som jag någonsin skrivit här har lett till så många positiva kommentarer som berättelsen om Bertilda. Detta trots att det var en i många stycken rå berättelse. Men den berättelsen måste vara rå om den skulle vara sanningsenlig. Och den måste vara sanningsenlig om den skulle visa på de krafter som Bertilda vågade trotsa.

Alla dessa positiva kommentarer gjorde att det kändes som om det fanns något av värde i det jag skrev.

Jag bad en av alla de som kontaktade mig, efter min första berättelse om Bertilda, att få publicera innehållet i den personens kommentar. Detta under förutsättning att jag tog bort namnet på den som sände mig detta mail. Till min stora, stora glädje fick jag göra detta. Nedan publicerar jag därför en av de många positiva kommentarer jag fick efter min berättelse om Bertilda.

Men skälet till att jag publicerar detta mail (nedan) handlar främst om att hatet mot avvikande lever vidare. Detta pekar på att det mod som Bertilda visade också måste leva vidare. Jag skrev att Bertilda borde få det erkännande som han förtjänar. En liten del i detta erkännande är att formulera frasen: ”Vi måste vara modiga – modiga som Bertilda”.

Jag tänker på detta då jag läser texten nedan!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Hej

Jag vill bara tacka för din text om Bertilda. Jag är själv född 1967. Det var inte förrän i början av 80talet som jag själv var en del nere på stan gick på Grubbeskolan. Jag kände inte Bertilda. Vi pratade aldrig . Men hatet och ryktena mot honom fanns där då också . Det finns fortfarande en massa hat mot så många som inte följer det ”normala”. En mamma som inte som har bacill skräck andra föräldrar trakasserar  och låter sina barn hålla på mot mamman och hennes barn. Barn med olika problematik i skolan . Det är frittfram för andra barn att hålla på mot dom här barnen för alla kan ju se att dom inte följer normen och föräldrarna står bakom sina barn! Självklart behöver du inte bjuda in det barnet för jag förstår att du inte vill /orkar vara med den personen. Inte bara barn mot barn även vuxna mot vuxna startar rykten av olika slag som drabbar både grupper och enskilda människor. Många gånger är jag inte förberedd på plötsligt fritt hat mot någon som ingen känner. Människor som finns runt om mig plötsligt så kommer orden om missbrukaren, invandraren ,muslimen, trans ,gay, tiggare, psykisk ohälsa . Utsatta människor och det är fritt fram. Det behöver stoppas. Så än än gång stort Tack

X X ”

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8 och 15 oktober.

Dödslekar för att hämnas på mig själv – Mimer gjorde även mig till en förtryckare och svikare

Med slutna ögon och knutna nävar ser jag samma film om och om igen

Jag har funnit mig själv stående blickstilla, med slutna ögon och händerna knutna. Hårt, hårt. Helt inne i min egen värld av vedervärdiga minnen. Plötsligt har jag insett vad jag gör. Öppnat ögonen och snabbt tittat åt alla håll. Jätterädd att få se folk som hastigt vrider bort huvudet i rädsla. Bort från vad som måste se helt stört ut. En man som står med slutna ögon, spänd i hela kroppen och i ansiktet. Med nävarna hängande men beredda. I sin egen värld. Detta har hänt många, många gånger. På folktomma platser, men också mitt inne i centrum.

Det var först i 50-årsåldern som jag insåg varför det endast var, och fortfarande endast är, på lördagarna efter lunch, som jag kan känna en sorts fridfullhet inombords. Söndagarna har jag alltid hatat. De har alltid utgjort en enda lång färd mot måndagen. Fylld av ångest. Men i 50-årsåldern insåg jag varför just lördag eftermiddag, inte förmiddagen och inte kvällen, utan just eftermiddagen ger mig några timmar av en djupare inre frid.

Det har med grundskolan att göra. Det har framför allt med högstadiet på Mimerskolan att göra. Denna skolan som har präglat mig så hårt.

Jag gick i skolan på lördagarna till och med åttonde klass. Min årskull gick i skolan på lördagar till och med åttonde klass. Det innebar att vi elever ibland satt hemma och pluggade även på fredagskvällar. Jag minns att jag en gång hade provräkning (som i ”prov” i ”räkning”) en lördag i sjuan. På morgonen hade jag strax under 40 graders feber. Men jag hade investerat så mycket pluggande inför provräkningen att jag ville gå.

Medan vi ungar kunde sitta uppe och plugga även på fredagskvällar hade föräldrarna fått lediga lördagar sedan flera år. Deras helg började när de gick hem från jobbet på fredagen. I våra engelska läseböcker hade vi redan på mellanstadiet fått veta att eleverna i England hade lediga lördagar. Det verkade overkligt bra. Mina föräldrar brukade åka ut till stugan redan på fredag kväll och packa mat i frysen, elda stugan varm om det var vår eller höst, klippa gräs, och göra annat nyttigt, för att sedan åka hem och hålla mig sällskap. Själv väntade jag på att skolveckan skulle ta slut, antingen genom att plugga, eller genom att träffade min tjej Linda. På lördagen brukade föräldrarna vänta i bilen utanför Mimer så att vi kunde åka ut till stugan så snabbt som möjligt.

Det som plötsligt slog mig i 50-årsåldern var att skälet till att lördagens eftermiddagar kändes, och fortfarande känns, så fridfulla är att vi slutade skolan vid elva, halv-tolvtiden, på lördagarna. När alla tjutande stormade ut ur skolan kändes måndagen så väldigt långt borta. Nästan hela två dygn bort. Men redan på lördagens kväll – då TV-serier som ”Helgonet” eller ”John Drake” var slut och det började vara läggdags – började söndagen. När jag lade mig för att sova på lördagskvällen visste jag att det enda som väntade då jag skulle vakna var söndagens ångest. Just därför infann sig ångesten redan vid läggdags på lördagen. Och därför gäller det att skjuta upp denna så länge som möjligt. Det var så på mellanstadiet, och på högstadiet och det är så än idag. Just nu är klockan 03:51.

Men den där tiden, efter att ha slutat skolan elva, halv-tolv, på lördag, och under de följande få ljusa timmarna fram till middagen, de var och de är de timmar som gör livet värt att leva. Det var så i skolan. Det är så än i dag. Och söndagarna? Det enda som kan hålla ångesten under kontroll, inte borta, men under kontroll, är att träna. Träna hårt. Helkroppspass. Då kan ångesten hållas under kontroll.

Och orsaken till att jag brukade stå, stel som en pinne, med slutna ögon, och såg filmer spelas upp i mitt inre, hade också med grundskolan att göra. Främst med Mimer. Filmerna inne i mitt huvud handlade om pennalism, sadism, misshandel, utfrysning och om vad som idag skulle kallas för grova sexuella trakasserier. Det var sådant som jag bevittnat utan att ingripa. Vilket representerar feghet och svek. Och ännu värre – saker som jag själv hade gjort. Handlingar som krossade min självbild. För jag hade trott att jag var en juste typ. En pålitlig kompis. Men det visade sig att jag inte kunde leva upp till detta. På Mimer kunde du inte undgå att bli ett offer. Men på Mimer förvandlades jag även till en förövare. Du blev en förövare för att inte bli mer av offer. Men det var just detta som fick min självbild att krackelera. Jag svek mig själv när jag svek andra – andra som hade förväntat sig mer av mig. Den insikten är bland de mest smärtsamma insikter som jag drabbats av. Någonsin.

Min nuvarande sambo ställde, då jag talade mycket om dessa saker, fast fragmentariskt, följande insiktsfulla fråga: ”Arbetar du politiskt för att betala av på en skuld”. Jag har alltid ansett att mina motiv är andra. Men frågan fick mig att sätta mig ned. Och jag var tvungen att erkänna något som jag själv inte förstått. Men det är en del av min drivkraft – att betala av på skulden.

Som två av de starkaste på mellanstadiet på Sofiehemsskolan bedrev Linn och jag ”beskyddarverksamhet” 
Otto och Mården var två killar i vår klass som kunde angripas av tuffingar från parallellklassen. Uppgörelsen var mycket kontraktsmässig. Jag tror det var i femman som den ingicks. I utbyte mot beskydd från Linn och mig om de blev angripna skulle dessa två bära våra skolväskor och kalla oss för ”baron”. Förutom beskydd skulle Otto och Mården även ha betalt. Tio öre i veckan. Efter ett tag blev övriga killar på Sofiehem medvetna om att Otto och Mården endast behövde vråla ”baron” så kom Linn och jag snabbt till undsättning. Det hela fungerade till ömsesidig belåtenhet. Ända till dess att dessa båda banditer, i femman, uppstudsigt förklarade att de hade bildat en fackförening! Och nu krävde de 25 öre i veckan! I detta läge beslöt sig Linn och jag för att visa vad som kunde hända dessa samhällsomstörtare om de inte hade beskydd. För vem skulle beskydda dem mot oss? Detta hade de inte tänkt på! Det är en rätt rolig historia med en rad poänger. Det var en lek. Men en allvarlig lek. Och Linn och jag var, i grund och botten, justa grabbar. Vi räddade Otto och Mården från stryk från fiender flera gånger.

 

Ett beslut att spöa Någon – för att inte åka nedåt i hackordningen kunde ha spräckt skallen
Jag minns en morgon när jag cyklade till Mimerskolan i åttan. Det var i åttan som Heinz Gunnarssons terrorvälde över skolan, eller över oss andra åttor, hårdnade. Detta var året han tvingade andra killar att stå på knä, inför hela skolan, med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns. Det året hårdnade allt. Den pyramid av hackordning som fanns kändes plötsligt som om den var på liv och död. Innebörden var att du inte bara tvingades oroa dig för Heinz. Du kunde när som helst bli utmanad av andra som försökte imponera på Heinz. Detta gjorde att du ständigt tvingades vara på din vakt. Heinz hade ingen djävulsk plan som gick ut på att få alla killar att slåss med alla andra. Men det var så det blev. Och den evigt förbannade kristna lärarkåren på Mimer var ju, naturligtvis, blind.

Den morgon som jag bestämde mig för att spöa Någon, så att snacket kom igång, tog jag beslutet någonstans i höjd med järnvägsspåren som korsade Kungsgatan och som då ännu ledde ned till hamnen. Idag låter ett sådant beslut makabert. Kanske overkligt. Men jag försäkrar, det var ytterst verkligt, och rationellt. Det fanns ett skikt som du kunde slåss med för att det skulle ge någon status. Plugghästarna gick oftast fria. Inte för djävulskap men för ett riktigt slagsmål. Själv pluggade jag hårt, samtidigt som jag tillhörde de som var bra i gymnastik och som därför alltid måste vara beredd på att bli utmanad. Eller tvingas utmana. Som den där dagen. I verkligheten slogs vi inte så ofta. Men det som gjorde rasterna hårda var den ständigt närvarande möjligheten att du skulle måsta slåss. Eller att delta i något sadistiskt övergrepp. Jag och den ene av mina två bästisar, Linn, hade ingått en pakt om att slåss tillsammans om någonsin en av oss två skulle råka ut för Heinz. Men pakten gällde bara Heinz. Om en som Stor T, en ovän från mellanstadiet på Sofiehemsskolan, gav sig på dig fick du klara dig själv. Beslutet att det var dags för mig att slåss, för att inte åka nedåt i hackordningen och därmed tvingas slåss mer, byggde på lång och beprövad erfarenhet.

Jag hade sprungit upp för de en-två-tre halvtrapporna till det andra våningsplanet på Mimer och svängde vänster mot korridoren som låg kanske fem meter mittemot lärarrummet. Jag såg både Linda och killen som jag omedelbart visste skulle bli mitt offer. Jag tänkte att det var synd att Linda skulle bli vittne till detta. Men det kunde inte hjälpas. Killen, vars bild och namn jag under många år utan framgång har försökt hitta för att be om förlåt, stod framför svängdörrarna till korridoren i till klassrummen, mellan svängdörrarna och Lärarrummet. Däremellan var det kanske fem meter. Så lite betydde lärarna.

Killen var lika lång som jag och vägde ungefär lika mycket. Han gick i åttan och såg snäll ut. Han gick inte i vår, eller i den parallellklass som vi hade gymnastik med. En främmande fågel, alltså. Men jag skulle inte ha några problem med honom, bedömde jag. Och han var stor nog. Så det fick det bli han. Och om en lärare kom ut från Lärarrummet så fick det gå som det gick. Killen stod vid svängdörrarna in till korridoren med elevskåp och klassrum och såg mig inte komma.

Han stod alltså i vägen för mig.

 

Så här gick det till att starta ett slagsmål.

Jag: – Du står i vägen!

Han: -Nej! (Och flyttade sig snabbt bort från svängdörrarna vilka jag skulle in igenom).

Jag: – Dumdjävel, hörde du inte att jag sa att du stod i vägen?

Han: – I helvete jag gjorde (utan att tänka sig för, tuff inför sina kompisar).

Jag: – Vad sa du? (med lägre och otäckt stillsam röst).

Han: – Jag har flyttat på mig och jag såg dig inte (nu mycket medveten om sitt misstag)

Jag: – Du verkar vilja slåss (nu med hög röst).

Han: – Nej (med en både gäll och samtidigt lågt röst – en rädd röst).

Jag: – Du står i vägen, du svär åt mig och du påstår att jag ljuger (med högre och hårdare röst).

Han: Jag har aldrig sagt att du ljuger (rädslan präglade nu hela hans uppträdande, inte endast rösten)

Jag: – Då jag sa att du stod i vägen sa du nej, och började svära åt mig, så nog fan verkar du vilja slåss (otäck lugnet).

Han: Jag vill inte slåss (nästan bedjande).
Det var, och det är, svårt att slå någon rak i ansiktet. För de allra flesta är det nödvändigt att provocera fram en situation som eskalerar och får adrenalinet att börjar pumpa och folk samlas runt omkring. Jag hade fått den eskalering som jag behövde. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att slå honom i ansiktet. Jag svepte därför med mitt högra ben åt vänster samtidigt som jag vred min kropp åt vänster för att få större kraft bakom min manöver och killens ben försvann under honom från det hala marmor- eller stengolvet. Min tanke var att han endast skulle falla på golvet och att alla skulle skratta. No harm done. Det skulle räknas som ett slagsmål för det var inte brottning. Tyvärr gick det illa. Killen föll bakåt mot dörrarna. Och han föll handlöst.Okontrollerat.

 

Kunde ha spräckt hans skalle
Glaset på svängdörrarna in till korridorerna, med lektionssalar och elevskåp,hade en sektion av glas som var smalare än själva dörren. Detta skapade en kant på dörren som var på 1½ – 2 cm. Killen föll först bakåt, så att huvudet träffade glaset på den tunga svängdorren. Men ”utan fötter” kanade hans huvud med stöd mot glaset i full fart nedåt ända tills hans bakhuvudet  träffade den utstående träkanten med en hårt smäll. Hans huvud for framåt och i nästa ögonblick landade hans bak på sten- eller marmorgolvet. Detta gjorde att hans huvud rörde sig bakåt igen och träffade svängdörren för tredje gången. Allt gick blixtsnabbt. Det var träffen mot den utskjutande träkanten som var farlig. Jag tog ett steg åt vänster och tittade rakt in i hans ögon. Han tittade rakt framåt men utan att se. Han såg knappt ut att vara vid medvetande.

Jag kände paniken välla upp inom mig. Jag hade aldrig ens tänkt slå honom. Jag hade bara tänkt svepa undan hans ben och fälla honom. Och nu såg han ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Det som for genom mitt huvud var att han kunde ha spräckt skallen mot det stenhårda golvet om huvud hade landat där. Men han såg dålig ut i alla fall. Sämre än vid något slagsmål jag varit med om dittills. Min omedelbara instinkt var att ropa ”hur gick det”. Och ””det var inte meningen”. För att sedan hjälpa honom upp. Men det var för sent. Jag hörde redan kommentarer runt omkring mig av typen ”rätt åt den dumdjäveln” och ”bra gjort” samt ”ten and out”. Det var väl tjugo, eller fler, elever som väntade på min reaktion. Minst halva min klass och lika många ”ströelever” som hängde i korridoren.

– Så går det när man spelar stöddig! Sa jag. Det kändes som om jag ville spy och som om jag var illröd i ansiktet. Hjärtat slog hårt och jag hade svårt att få in luft. Han kanske hade blivit skadad på riktigt på det hala hårda sten- eller marmorgolvet. Men jag intog en iskall attityd. Den attityd som många av oss tränat in sedan fjärde klass. Ryktet skulle sprida sig på nolltid. Hägglund hade spöat upp idioten i den och den klassen. Det gav mig en hel del tillgodo.

Men sanningen är att det hela hade utvecklats till en mardröm. För både han och mig. och felet var mitt. När lärarna kom stormade ut ur Lärarrummet till sina lektioner med väntande elever gick killen, långsamt och osäkert, efter korridoren. Han gick  bortåt, ut ur mitt liv. Jag hade aldrig talat med honom tidigare. Jag talade aldrig med honom senare. Jag skämdes så fruktansvärt. Men det fick inte ens Linda veta. Han höll sig undan för mig under de 1 ½ år som återstod på Mimer. Det var ett som var säkert, Detsamma gjorde hans två-tre kompisar. De tittade alltid bort när vi möttes i korridorerna. Rädda.

Under lektionen orkade jag inte se på den som var min bänkkamrat. Annars var denna typ av sammanstötningar ett självklart samtalsämne mellan den inblandade och bänkkompisen under den påföljande lektionen. Jag försökte lyssna på vad läraren sa utan att förstå. Linda brukade alltid försöka fånga in min blick, eller jag hennes, och då fick jag se hennes uppmuntrande leende. Men jag ville inte – förtjänade inte.


Sadism på gymnastiken
Det är plågsamt att skriva detta. Det var sådant här som jag tänkte på när jag stod, stel som en pinne, med slutna ögon och knutna händer, och uppfylldes av en känsla av förakt för mig själv. Och av overklighet. Har jag gjort detta? Ja. Det har jag. Låt mig berätta mer då jag nu ändå kommit igång

På gymnastiken, jag tror att detta också var i åttan, hissade vi upp en kille som begått misstaget att gripa tag i ett par romerska ringar. Och vi gick i samma klass! Han trodde att vi skojade med honom och det gjorde vi också. Till att börja med. Så han släppte inte taget i ringarna när hans fötter var 1 ½ meter över golvet i gymnastiksalen. Tyvärr. Vi var snabba. Efter några sekunder var hans fötter mellan tre och fyra meter över golvet. ”Släpp ner mig” skrek han. ”Nej”, skrek vi. ”Vi vill se hur stark du är”. Någon fyllde i med ”eller om du kan flyga”. Sedan gick vi och bytte om. (Det gick fort – ingen vågade ju duscha). Och återvände. ”Jag vill komma ned” ropade han med skräck i rösten”, hängandes i fingertopparna.

Det fanns ingen av oss som inte skulle ha firat ned honom omedelbart. Om vi hade varit ensamm med den olycklige. Alla visste att det vi gjorde var så in i helvete fel. Men vi var fången i en pyramid av våld. Den som hade mjuknat och ropat ”fira ned honom” hade riskerat ett kroppsslag. Det som hände var samma mekanism som gjorde att jag höll masken när jag fick killen i korridoren att falla och nästan slå sig medvetslös.

Så vår klasskompis släppte och föll. Vi höll andan. Ingen av oss ville detta. Men det blev så ändå. Som tur var bestod golvet inte av sten. Och killen vi hissat upp var tunn och vägde nästan inget. Han landade på fötterna och sjönk smart ihop vid knä -och höftled. Utan att slå sig. ”Djävla idioter” skrek han. I vanliga fall skulle detta ha lett till ordentliga kroppsslag. Men inte denna gång. Vi skämdes verkligen – en och en. Vi visste att det hela hade urartat. Till ren sadism. Och vi var lättade över att det inte hade gått riktigt illa. ”Håll käften, annars hissar vi upp dig dubbelt så högt nästa gång” sa någon. Det fick tyst på honom. Men han slapp fler fysiska bestraffningar.

Den dagen.

 

Dödslekarna ovanför Café Mekka
Jag muckade från Mimer i början av juni 1969. Heinz försvann, som jag minns det, under höstterminen i nian. Alltså 1968. Så gjorde även Linda. I alla fall för mig. Vi var ihop länge för att ha träffats i sjuan och gått i samma klass både i 7F och 8F. Hon var inte bara min tjej utan hade även blivit min allra bästa vän. Jag saknade henne oerhört. Den vintern drogs även jag in i mellanölets värld, började hänga på UG, när jag kunde lura mig förbi UG-vakterna (en av dom hette Lennart Holmlund och blev visst politiker). Och jag började träna för att kunna slåss på riktigt. Under ledning av Umeås mest framgångsrike boxare någonsin, Kenneth Israelsson, och en finne som jobbade på fängelset och som hette Lars Dahlkar. På våren 1970, samtidigt som jag hade hoppat av gymnasiet och börjat jobba som springgrabb på VK, hann smärtan över Mimer upp mig. Det var då vi började med dödslekarna. Jag och främst två andra.

Jag ska förklara vad en dödslek är. Det är en variant av rysk roulette. Du spelar med livet som insats. Men istället för att snurra cylindern i en revolver i vilken det endast finns ett av sex skott, och sedan sätta pistolpipens mynning mot tinningen och trycka av, hade vi andra metoder.

Nästa gång du står framför Café Mekka efter Rådhusesplanaden så titta på den dörr som finns närmast ingången till vänster om entrén till fiket. Den som går till bostadslägenheterna. Vandra sedan fyra våningar uppåt med blicken. Du kommer att se att det finns dörrar med franska balkonger. Alltså bara med ett järnräcke cirka 60 cm högt. Vi drack vodka och mellanöl. Sedan vi druckit lagom mycket var det dags. Reglerna gick ut på att vi, en och en, ställde oss på utsidan av järngallret. Kom ihåg: det var på fjärde våningen och bakom oss fanns endast rymd. Nedanför asfalt, cement och bilar. Vi talar om Rådhusesplanaden. Med ansiktet riktat inåt i lägenheten ”föll” vi sedan baklänges så långt vi någonsin kunde. Vi föll mot en säker död. Om vi inte – under den allra sista tiondels sekunden, hade fällt överkroppen framåt och sträckt ut armar och händer mot järngallret och fått grepp på det – hade vi störtat mot en säker död.

Som jag minns det var det jag, en annan kille med samma namn, en Sören och sedan några andra som var med då och då (vars namn och ansikten jag inte kommer ihåg) som sysslade med dessa dödslekar. Efter att ha klarat den första ”leken” brukade festen fortsätta. Mer vodka och mellanöl. Sedan var det dags för järngallret igen. ”Andra varvet” gick ut på att vi åter ställde oss utanför järngallret, fyra våningar upp, tog tag i järngallret och sänkte oss ned på utsidan av husväggen. Tills att vi hängde i raka armar. I den positionen skulle vi sedan släppa först vänster arm och endast hänga i höger, och sedan byta och endast hänga i vänster, till sist måste vi dra oss upp med egen armkraft och häva oss in i lägenheten, Det var inte tillåtet att hjälpa varandra.

Jag frågade aldrig den andre Janne eller Sören varför de gjorde det här. Jag vet att jag deltog i dessa dödslekar för att det lättade på smärtan efter allt jag råkat ut för, och allt jag gjort andra, under min tid i grundskolan. Och främst på Mimer. Kanske främst för att slippa ifrån det självförakt som jag kände inför mig själv på grund av att jag svikit vissa, gjort illa andra och fått min bild av mig själv som en juste typ krossad.

Vi höll på med dessa dödslekar många lördagar med början efter nyår 1970. Ett nytt årtionde, nya lekar. Vi kunde utmana döden helt fritt ända tills det blev ljusare tider. Sörens tjej var alltid med. Hon var urförbannad. Vi tyckte hennes omsorg om oss var rörande. Men hon kunde bara se på i vanmakt. Men på vårkanten 1970, då kvällarna blev ljusare, uppmärksammades vi av en folksamling utanför Blå Aveny, på andra sidan Rådhusgatan, en bit nedåt torget. De stod där, pekade på oss, under våra lekar, och började ropa. Sedan ringdes samtal. Den ene föräldern till en av oss tre i kärngruppen var både polis och vicevärld i huset. Det blev tvärstopp för våra dödslekar. Fast ingen utom vi själva förstod aldrig hur allvarligt det vi höll på med var. De som stoppade oss såg endast det vi gjorde som ”busfasoner” eller ”pojksträck”. Jag skulle säga att vi hade posttraumatiska syndrom efter den offentliga sektorns grundskola, särskilt dess högstadium, i Umeå.

 

Dödslekar på motorcykel.
Jag fortsatte dödslekarna på egen hand. År 1971 hade jag min första tunga motorcykel. På den tiden var Bussjövägen inte asfalterad. Jag brukade gå in i de snäva böjarna på den grusvägen i 140 km/tim för att se ”hur det skulle gå”. På den tiden hade jag träffat ”Sigge”. När hon åkte gjorde jag aldrig något dumt. Det är en sak när någon lägger sitt liv i ens händer. Men så fort jag var ensam var det fritt fram. På kvällarna, efter vansinneskörningarna, ofta efter ÖK som var en fartsträcka för oss knuttar, brukade jag ligga och tänka på hur jag kunde ha blivit spetsat på grenar i skogen, eller krossats under lastbilshjulen. En favoritgren var att köra upp bakom en långtradare, låta framhjulet ligga mellan 5 och 10 cm bakom lastbilens kofångare, och låta MC:n dras av själva vindsuget. Det var en svindlande känsla. Men hade lastbilen bara bromsat lite, för ett djur, så hade jag (ibland var vi fler) kört rakt in i kofångaren, störtat ned i asfalten i 110 km/tim och krossats av bakomvarande bilar. Jag var alltså rädd på kvällarna när jag tänkte igenom vad som hänt under vansinneskörningarna på dagen. Men jag var aldrig rädd nästa dag då jag satte mig på bågen, igen.Då var jag alldeles lugn. Alltid.

En morgon, då jag sommarjobbade i köket på I20 och var sen, beslöt jag mig för att ta hela Västra Esplanaden i 140 km/tim. Jag kom söderifrån. Från Sörmjöle där vi hade stugan. Den enda svåra korsningen var den som ligger vid nuvarande Maxgrillen. Där såg du inte bilarna som kom från höger. Jag löste det på bästa sätt. Växlade ned en växel och fick upp bågen i nästan maxfart. Det var en logisk sak att göra. Jag hade ändå varken kunnat bromsa om det kommit någon bil. Eller överlevt. Så varför inte öka farten. Klockan var 06.00 på morgonen. Allt gick bra. Detta år, 1971, var jag som tokig. Jag bodde i stugan i Sörmjöle och arbetade i köket på I20 den sommaren. De kvällar som jag inte var hos Sigge försökte jag se hur nära jag kunde komma en olycka. Utan att det hände en olycka. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Till sist insåg jag att det inte skulle gå bra varje gång. Farterna var för höga. På andra sidan berget fanns en tjej som varit min kompis sedan vi lärde känna varandra genom att hon kastade en stor sten i mitt huvud – då jag var cirka tio och hon sju. Stenen var ett misstag. Sa hon. För mig var hon en som förde tur med sig.

Katrin B hette hon. Jag minns att jag började skjutsa vart jag än skulle köra. Och var jag i stugan gick jag alltid över berget och frågade om Katrin ville följa med. Det ville hon nästan jämt. Hon visste det inte. Men hon blev en av mina livförsäkringar. När jag skjutsade hade jag ansvar för någon annans liv. Då kunde jag aldrig ta risker. Men hela poängen var att riskera mitt eget. Så jag klarade mig igenom denna sommar. Den värsta. Men jag slutade inte med dödslekarna. En av de riktigt vansinniga lekarna genomförde jag 30 år fyllda. Året var 1983. Jag var på besök hos den tjej som senare skulle bli mor till mitt barn. Hon bodde på åttonde våningen i det nedersta punkthusen på Gluntens väg. Eller det punkthus som hade adressen Sofiehemsvägen 2. När hon gick in i badrummet hoppade jag upp på balkongräcket. Jag satt med vänster ben utanför balkongräcket åtta våningar upp, medan det högra benet nuddade i balkonggolvet.

Det var en fantastisk utsikt över älven.

Sedan svingade jag även det högra benet över balkongräcket. Som vi gjort ovanför Café Mekka. Sänkte mig snabbt ned så att jag hängde i raka armar utanför balkongen. Åtta våningar upp. Sedan drog jag mig upp. Blixtsnabbt. (Jag var lika stark då som idag men hälften så tung). Det hela tog inte mer än 30 sekunder. Max. Jag kunde helt inte låta bli.

 

Detta är mitt arv från grundskolan
Vad gjorde mina olycksbröder- och systrar från Mimer. Tjejerna klarade sig bättre i gemen. Tror jag. Men jag vet i ärlighetens namn inte. Jag har inte haft koll på så många. Men en del av killarna gick, som jag, igenom någon sorts fas av våldsamhet efter att de lämnat Mimer. Med viss fördröjning. Vissa blev slagskämpar ungefär under samma år som jag hängde från franska balkonger och gjorde mitt bästa för att köra ihjäl mig. Andra började sniffa tinner och bensin (med fyra procents bly i, varje dag, under ett år). En del dog tidigt. Redan på 80-talet Om de hade samma motiv som jag för sina våldsbeteenden vet jag inte. Man snackar inte om sånt. Men det är troligt. Det är också troligt att många inte har tänkt på det lika mycket som jag. För jag saknar tyvärr förmågan att förtränga saker.

Det glädjande är dock att då vi hade vår återföreningsträff hösten 2009, 40 år efter att vi lämnat Mimer, ville verkligen de från vår klass vara med. Med ett undantag som jag sörjer djupt. Och detta gjorde mig jätteglad. Men när jag tänker på hur det gick sedan så inkluderar jag alla som jag kände till på Mimer. Och då blir bilden mörkare.

Detta är mitt arv från grundskoan. Framförallt från Mimer. Jag hatar denna skola. Jag hatar dess kristna lärarkår. Jag hatar rektorn.

Men det fanns det som var fint. En och annan sak. Som jag vill berätta om. Men nu är klockan 09:38 på söndag morgon och jag ska lägga mig. Lördagen är slut för denna vecka.

 

San Quentin, I hate every inch of you
Jo, en sista sak.
I februari 1969 spelade Johnny Cash in låten ”San Quentin” live på fängelset med samma namn. Jag och mina kompisar hörde låten. Vi började genast sjunga den fast vi bytte ut två ord. San Quentin bliv Mimer och Mister Congressman blev Mister Headmaster (rektor). Vi dömdes till tre år på Mimer som började avtjänas hösten 1966, medan Cash´s tänkte fånge i sången började avtjäna sitt straff 1963 – men det tyckte vi kunde passera). Men i övrigt passade låten perfekt sedan vi bytt namnen på fängelst till Mimer och politikern till rektorn.

På kvällen i början av juni 1969, efter att vi lämnat Mimer för sista gången, med avgångsbetyget i handen, hade vi en fest. Med öl. Vi kunde inte stå emot. Vi var en 4-5 stycken som var tvungna att säga adjö till skolan en andra gång, fast på våra egna villkor. Vi cyklade ned till Mimerskolan och ”lättade på trycket” på skolans ytterdörr. Och samtidigt sjöng vi, med våra två förändringar, nedanstående text.Högt och fult, men med en djup, djup känsla. Av hat.
Spela låten.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.
You’ve guarded me since nineteen sixty three
I’ve seen ‘em come and go and I’ve seen ‘em die
And long ago I stopped askin’ why

San Quentin, I hate every inch of you.
You’ve cut me and you’ve scarred me through and thru.
And I’ll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman why can’t you understand.

San Quentin, what good do you think you do?
Do you think I’ll be different when you’re through?
You bend my heart and mind and you warp my soul;
Your stone walls turn my blood a little cold

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall down and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And the world regret you did no good.

San Quentin, you’ve been livin’ hell to me.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer: den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1 och 8 oktober.

Umeås första kända transperson Bertilda – mötte endast förakt på kristna Mimer

Jag tänker på Bertilda varje gång det hålls en prideparad.
Som i förrgår i Umeå. För 48 år sedan hölls inga prideparder i Sverige. Den första ”Frigörelsedagen” hölls 1977 och det var i Stockholm. Jag tror att den första prideparaden i Umeå hölls 2006. Men Bertilda hade inge prideparad att delta i. Inget RFSL att finna stöd hos. Inga myndigheter att söka skydd hos. Ingen allmänhet som kände tolerans. För Bertilda erbjöd livet endast ensamhet och våld.

Idag skiljer vi på identiteten hos olika transpersoner. Men jag kände inte Bertilda. Jag vet ingen som kände Bertilda, även om några måste ha gjort det. Jag tänker heller inte göra något försök att i efterhand förändra det språkbruk som användes då jag gick i grundskolan. Hela idén med att berätta om vad jag var med om under låg-, mellan- och främst högstadiet på Mimerskolan handlar om att jag vill bekräfta hur illa vi barn blev behandlade, och hur illa vi behandlade varandra, under 1960-talet.

Kanske kan detta i någon liten mån lätta på den börda som de barn, som for allra mest illa under denna tid, burit med sig under hela livet. Gud så äckligt pretentiöst detta låter. Men efter att ha gått igenom en allt annat förtärande sorg, tillsammans med den som drabbades av det ofattbara, bryr jag mig inte längre. Kan jag bara göra det allra minsta är det min plikt att försöka. Jag kommer därför inte att förändra språket och därmed avstå från möjligheten att beskriva den förnedring, rädsla, sadism, falskhet och hat som präglade denna tid. Jag kommer inte att ansluta mig till de ”PK-iter” som förfalskat språkbruket under 1940-talets första hälft då Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump.

 

Bertilda var en man som ville klä sig i kvinnokläder.
Och sminka sig. Samhället var inte redo för Bertilda. Jag och mina samtida var inte redo för Bertilda. Detta kom att prägla Bertildas liv. På ett brutalt sätt.

Jag lade märke till Bertilda första gången inne på det stora Domus med rulltrappan (idag Victoriagallerian). Hans stod på klädavdelningen och såg konstig ut. Jag tittade på en man med en väldigt ”långhårig” smutsgrå jacka, kraftig skäggstubb och som log åt mig då han såg att jag tittade åt hans håll. Jag gick i andra tankar, så att det var för först då han log åt mig som jag verkligen såg honom. Och då kunde jag inte annat än att le tillbaka. Då sprack hela hans ansikte upp i ett sorts lyckligt leende. Det fanns något konstigt över situationen. Vuxna log inte så där åt okända barn i sjunde klass, utan de såg sura ut. Och jag droppade av.

Nästa gång jag såg Bertilda var jag en del av en grupp elever från Mimer. Han höll på med sin moped. Någon berättade: ”det där är den djäveln Bertilda som vill knulla med småpojkar”. Vadå” sade någon? ”Jo, så är det, vi kollar om vi kan ordna till en punka på det asets moppe”?

På alla fester som jag började vara med på under nian, eller under alla fester i motorcykelkretsar som jag senare deltog i, hörde jag oändligt många historier om Bertilda. De gick alla ut på samma sak. Bertilda ville bli ”påsatt” bakifrån, och någon hade lovat honom att göra detta. Och när Bertilda villigt placerat sig på alla fyra sparkade denne någon Bertilda i analöppningen. Alla vrålade av skratt. ”Man borde döda det äcklet” var de flesta överens om. Bland de som yttrade sig. Alla yttrade sig inte. Men även hos de som yttrade sig var detta endast skitsnack. Det var en sorts Bellmanhistorier. Men de fick tragiska konsekvenser för Bertilda.

 

Bertilda kunde ha dödats av misstag.
Han må ha varit Umeås första transperson men han bodde i Levar strax hitanför Nordmaling. Och hade moped. Under min tid på Mimer verkade Bertilda åka in till Umeå och sedan hem, varje dag, på sin moped. Det blev cirka tio mil per dag i 30-40 kilometer i timmen. Men något drog honom in till Umeå. Eftersom han troget körde sin gamla Velociped (jag tror det var en sådan som han hade, en blå, som det både gick att trampa och köra med) var det inte svårt att räkna ut vilken väg han skulle komma körandes på. Oskyddad på E4:an med sin redan då tunga trafik. Några hade lagt sig i bakhåll. De sköt på Bertilda med vad jag tror var ett luftgevär. Och träffade. Bertilda som efter vad jag kunde förstå, körde rakt mot skottet, fick en kraftig smäll. Du är alltid utsatt på en tvåhjuling på en större väg. Och om du störtade omkull på E4:an, eller endast vinglade till, kunde en bil bakifrån mycket väl ha dödat dig. Skottet hade och kunnat göra honom blind.

Förr i tiden kunde folk bli förklarade för fredlösa. Bertilda var fredlös. Det var till och med Ok att skjuta på honom efter E4:an. Det var inte lagligt men legitimt i vissa kretsar. Detta hände, det är jag nästan säker på, efter att jag hade lämnat Mimerskolan. Det stod om det i lokaltidningarna. Och det var för mycket.

Med tiden hade du hört variationer på samma historier, gång på gång på gång, om att en kompis till en kompis, som var raggare, hade lurat Bertilda tatt klä av sig och … Till slut var det inte möjligt att tro på historierna längre. De blev som Bellman-historier. Åtminstone för mig och de flesta som jag kände. Och beskjutningen gjorde att gränsen var nådd. Så fick inte ens Bertilda behandlas. Han var en människa.

 

”Vilka fina kavaljerer jag har”
Men tillbaka till Mimertiden. Gick du högstadiet där, så hade du tillgång till centrala Umeå. Speciellt när det var lunchrast kombinerad med en håltimme. Och då vi drog runt i mitt i Umeå. Vi träffade ofta på Bertilda då han varit och handlat. I grunden var det en hemsk upplevelse. Först var han en vuxen människa. Då jag växte upp var vuxna något som du skulle respektera. Även om tiden på Mimerskolan, och det framväxande föraktet mot, speciellt vissa lärare, som Galna Astrid, fick denna respekt att börja rämna. Men det var alltid med olust som jag gav mig på en vuxen. Även om det bara var verbalt. Och i sjuan var vi små och lite rädd när han låtsades börja jaga oss. Han var mycket större. Han var ju vuxen. Men å andra sidan var han något ofattbart, som liksom inte var naturligt, och som därför inte borde finnas. Vi testade ständigt olika gränser. Och att djävlas med Bertilda var en, av många, gränser. Hur långt sträckte sig vår makt?

Det var i slutet av sjuan och glassväder. Bertilda satt och åt glass. Han gjorde ingen förnär. Plötsligt hade vi omringat honom. Bertilda blev varse detta. Det var då jag för första gången fick höra de ord som jag alltid minns honom för. De tillhör den del av våldets och övergreppens tid på Mimer som jag aldrig kan glömma. Bertilda sa: ”vilka fina kavaljerer jag har”! Och log sitt lyckliga leende. Vi kom helt av oss.

Vi är inte dina kavaljerer ditt djävla äckel”. Sa någon. ”Ni är mina fina kavaljerer, allihopa”, upprepade Bertilda. Han fortsatte att le sitt lyckliga leende mot oss. Vad skulle man göra. Han var vuxen. Sådana fick inte behandla hur som helst. Och vi blev avväpnade av hans upprepande av att vi var hans ”fina kavaljerer”.Och av hans leende.

 

Inte som Christer Lindarw
Här kan jag inte tala för någon annan än mig själv. Å ena sidan sades det att han var ute efter småpojkar. Och han såg definitivt ut som som ett djävla missfoster. Han var motsatsen till Christer Lindarw. Glamour var det sista Bertilda kunde förknippas med i sin långhåriga, allt smutsigare gråtoviga jacka samt grova skäggstubb. Hur kom det sig att han fick gå lös? Han borde ju in på Umedalens sinnessjukhus. Men å andra sidan var han vuxen. Och det var svårt att finna någon ondska, eller något farligt, i hans fras om att vi var hans ”fina kavaljerer”. Alla hade hört denna kommentar. Både de som var 5 år äldre än en själv, de jämnåriga på andra högstadier i Umeå och i stort sett alla umebor. Skulle du skämta med en kompis, som stod och försökte snacka in sig hos en tjej, som du visste att han gillade, kunde du alltid vitsa till det genom att säga till henne: ”vilken fin kavaljer du har”. Och då skrattade de båda förläget. Ofta nöjt. Alla förstod skämtet. Så något gott förde han med sig, Bertilda, redan på den tiden.

 

Med ett förtvivlans mod
Bertilda var svår att hantera. En gång följde vi efter honom. Och skrek hemska saker. Han stannade, vände sig om, gång på gång, och varje gång sade han: ”vilka fina kavaljerer jag har”. Det fanns ett förtvivlans mod i det han gjorde. Han försökte förvandla den pöbel av plågoandar, som vi var en, av många, av, till något positivt. Och han försökte få oss att spela med i hans spel. Och så här efteråt inser jag att han gjorde så rätt. Utifrån att vara Umeås mest ensamma och utsatta människa (som bodde i Levar). Spelet gick ut på att han var en vacker människa som självklart hade beundrare.

Men det skydd som hans, omedvetet eller medvetet, uppträdande gav honom gjorde oss förbannade. Därför var det ibland någon som improviserade och slet till sig en av de plastpåsar som Bertilda ofta gick omkring med, på stan, som en signal att han köpt smink och ville klä sig till kvinna.

Bertilda ropade först med samma tonfall, att hans ”fina kavaljerer” skulle återlämna hans påse. Och vi kunde ju inte stjäla från en vuxen. Lösningen blev att hälla ut innehållet i blötsnön. Och innehållet gick förlorat för Bertilda. Men inför denna ”påsryckning”, där innehållet förstördes, blev Bertilda både ledsen och arg. Och började gå mot oss. Vi flydde. Jag hade blandade känslor. Det var en blandning av att vi klarade, en viss rädsla för att han skulle få tag i en. Men också en dovare känsla av insikt – av att det vi gjorde var fel. Men vem kunde stå emot trycket som krävde att du samlade meritpoäng för att få det skyddande ryktet av att vara en ”som inte backar”.

Vi var endast en bunt småglin. Bertilda hade äldre och farligare personer. Jag tänker på sådana som sköt på honom längst E4:an! Men tyvärr – vi deltog också i hetsen.

 

Då vuxenvärlden sanktionerade angreppen på Bertilda blev han fredlös
Jag minns att efter ett av våra verbala angrepp på Bertilda, som varit särskilt högljutt, kom en ”normal” vuxen man fram till oss. ”Nu djävlar kommer vi att få skäll” tänkte vi. Men till vår förvåning fick vi beröm av den normale vuxne mannen. Han berömde oss för att vi höll denna ”sjuka djävel” på plats. Detta var en chock. Vi hade trott att vuxenvärlden skulle hålla ihop. Men istället fick vi beröm. Detta skapade en olustig känsla. Då vi fick beröm av vuxenvärlden innebar det att Bertilda blev fredlös. Men samtidigt var det vi gjorde fel. (Som så mycket annat vi gjorde). Men då fick vi en massa skäll. Men inte denna gång då vi djävlades med en vuxen människa. Det var konstigt. Oroande. Men det bidrog till att göra Bertilda fredlös. Det hade vi (i alla fall delar av) vuxenvärldens ord på.

Detta hände före kulmen på denna berättelse. På vårterminen var vi befriade från Heinz Rogerssons terror. Han hade försvunnit under höstterminen. Det var vi som gick i nian och av dessa var det en viss grupp som bestämde. Om det blev hårda tag. Precis som Heinz var vi inte intresserade av att spöa små sjuor eller åttor. Den enda åtta jag var intresserad var en tjej på tegs Central, som via en kompis vidarebefordrade att hon var intresserad av mig, och som också hette Linda!

Jag hade ett ben i vardera lägret. En bland hårdingarnas. Detta rykte hade förbättrats på flera sätt. Jag hade tränat boxning (visserligen bara ett kort tag eftersom Linda II sagt att hon skulle göra slut om jag kom med fläskläpp eller blåöga). Jag höll även på att ta körkortet för lätt MC. Och jag slogs då och då. Allt var bra för mitt rykte som hårding. Å andra sidan gick jag i en av 9 G-klasserna och skulle därför in på gymnasiet. Detta var lite märkvärdigt på den tiden. Alla skulle nämligen inte dit. Det fanns de som gick i 9 H, tror jag det hette, och som snarast ville ut i arbetslivet plus de i 9 TP:arna (som inte skulle någonstans, i alla fall inte inom utbildningsväsendet). Så att gå 9 G var inte så tufft. Därför hade jag ett ben i vardera lägren. Detta har betydelse för historien.

 

Vänortsparken var stängd för Bertilda 
Bertilda hade köpt en lunchbricka (en strimlad parisare plus mos). Till saken hörde att han hade tagit extra mycket senap och ketchup. Och Bertilda skulle äta i parken mellan stadskyrkan och Mimer. Detta blev bara för mycket! Ett djävla missfoster satt och åt på vårt område. Han syntes på långt håll. Med sin allt fulare jacka och sina många påsar.

Vid denna tidpunkt var jag helt säker på att Bertilda var oskyldig till alla anklagelser. Och att alla historier som gick kring om honom var påhittade. Samtidigt hade tonfallet i hans ”mina fina kavaljerer”, även om han uttalade dem lika ofta, börjat få en anstrykning av desperation över sig. Jag tyckte att det nästan lät som om han uttalde en sorts besvärjelse mot ondskan.

Vi omringade Bertilda där han satt och åt sin lunchbricka. Vår ton var dovare denna gång. Vi ropade inte lika mycket. Våra trakasserier var aldrig resultatet av någon plan. De gånger vi djävlades med Bertilda var de gånger som vi såg honom, och inte hade något viktigare för oss. Men nu var han alltså i ”vår” park. Detta gjorde situationen annorlunda.

Vissa gick dit för att de verkligen villa driva bort honom från vårt territorum. Andra för att de var nyfikna. Själv gick jag dit för att bevara min plats i hackordningen. Det gällde att synas i samband med händelser som kunde utmynna i våld. Ingen hade glömt Heinz herravälde och ingen ville hamna under någon annans tumme. Eller några andras tummar.

Bertilda kände på sig att stämningen var annorlunda. Vi var nior och mycket större nu. Den krets som gick till parken var de som bestämde på skolan. Om det krädes hårda tag. Även om olika initiativ till djävulskap togs av mycket mindre grupper, exempelvis av två eller tre grabbar, drog ett sådan här tillfälle till sig en större krets. Jag tror att det var många som jag gjorde. Vi var minst 20 stycken och Bertilda, som provocerade oss med sin närvaro, skulle få någon form av straff.Det visste vi alla. Utan ord.

Bertilda led nämligen av en stor missuppfattning. Han trodde att han satt på en kommunal bänk på en allmän plats. Och att han rätt till detta. Men han hade han väldigt fel!

En kille, som jag tror kom från en av de tuffa ”brödrafamiljerna” på Sofiehem,gav bryskt Bertilda order att han skulle sticka därifrån. Och detta fort utav bara fan. Och ta sin äckliga mat och djävla påsar med sig. Men det var varmt och soligt. Och Bertilda ville äta klart. Detta innebar att en fysisk konfrontation var oundviklig. Och denna dag var vi alltså inte sjuor som han kunde jaga iväg. Stämningen var hotfull. Den som för tillfället förde ordet, för Mimerskolans hårdingar, sopade blixtsnabbt till lunchbrickan med mos och strimlad korv med för mycket av senap och ketchup på. I nästa sekund återfanns nästa hela lunchen på Bertildas ansikte, händer och kläder.

I detta läge fanns det några av oss som ansåg att det som hände var fel. Fruktansvärt fel. Vi trodde inte längre på att Bertilda någonsin hade gjort något ont, utan att han bara var en kuf som ville gå i kvinnokläder. Vi kunde ha försökt rädda honom från förnedringen på Mimer. Men det hade kostat för mycket. Det skulle ha kunnat sluta med ett våldsamt slagsmål – vars utgång hade varit oviss (vilka skulle ta vilkas parti), tappad respekt och nedflyttning i hackordningen. Ingen ville ta den risken och offra sig för Bertilda. Hela ditt skyddande rykte som hårding kunde ryka. Det var något som du byggt upp under alla dina tre år på Mimer. Få som läser detta förstår vad detta betydde. Att detta kom att bli ett av mina stora svek, mot en annan människa och mot mig själv, insåg jag inte då. Men insikten kom bara 20 sekunder senare.

I detta läge hade Bertilda fått nog. Inga vänliga ord om ”fina kavaljerer” längre. Han stegade fruktansvärt arg och förnedrad – det var som om av alla år av sabotage av mopeddäck och andra elakheter plötsligt bröt fram och överväldigade honom – ut från parken, över Kungsgatan, över skolgården, in genom de tunga dubbeldörrarna till Mimerskolan och fram till första trappsteget på den första trappen. På vägen halvskrek han att han skulle tala med rektorn.

 

Med korv, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte.
Rektorn, som måste ha suttit i lärarrummet och följt händelseutvecklingen, stod redan längst upp på samma trapp och väntade. Han högst upp på trappan. Bertilda längst ned, tillsammans med sina plågoandar, just den dagen. Symboliken var övertydlig flög det genom min skalle. Rektorn, Stygge Stig himself, mot Bertilda. Inte med Bertilda – som det kom att visa sig.

Men först: Vad representerade rektorn? För mig. Han representerade hela denna djävla skola. Alla dessa stölder av vår fritid. De 315 ”kvartar” som vi tvingats att närvara på i aulan, just under vår fritid, varje stressig morgon. Han representerade att alla dessa ”kvartar” som alltid innehöll dessa försök att hjärntvätta oss i det kristna budskapet (som inte var något kärleksbudskap, utan, som jag skrev i min förra blogg, innebar att vi bland annat blev hotade med kärnvapenkrig och jordens undergång i samband med 6-dagarskriget 1967 och som chockade alla). Under dessa tre år minns jag endast två av dessa ofrivilliga 15-minutersperioder som inte innehöll kristen hjärntvätt. (Moderata Muf fick hålla i en av de 315 ”kvartarna”, och, genom vad som måste ha varit något sorts misstag, fick FNL-grupperna hålla i en annan av de 315 ”kvartarna”). Men för de andra 313 kvartarna var det kristen hjärntvätt som gällde. Och rektorn var personligt ansvarig. I mina ögon.

När Heinz pennalism gav vissa killar mentala men, kanske för livet, genom att ställa dem inför valet att stå på knä med knäppta händer och tvingas be om ursäkt för att de fanns till, eller att bli slagna blodiga, var rektorn personligen ansvarig för att ingen lärare såg att detta utspelade sig under rasterna. När tjejerna fick en hand mellan benen, och sedan en på vardera bröstet, av Heinz, var rektorn personligen ansvarig för att inga rastvakter såg detta. När slöjdläraren, i trä- och metall, tafsade på tjejerna i klassen så att de inte vågade gå in i materialrummet utan beskydd från oss killar i klassen, var rektorn personligt ansvarig för att detta as till slöjdlärare fick vara kvar.

Så hur skulle rektorn reagera på att Bertilda blivit förödmjukad. Bertilda stod nämligen nedanför Stygge Stig, men korvstrimlor, mos, ketchep och senap rinnande från händer, kläder och ansikte. Och berättade vad han utsatts för.

 

Mimerskolans kristne rektor ställde sig på vår sida
Vanligen var dessa killar ett rött skynke för rektorn. Det var en stort antal elever från 9 TP vilka var rektorns verkliga huvudvärk. Och vi hade uppenbarligen skymfat en oskyldig vuxen brutalt. Så rektorn skulle naturligtvis ha ställts sig på den utsattes sida. Enligt all logik skulle rektorn ha fått ett utbrott över oss för vårt tilltag. Men nu handlade övergreppet mot Bertilda. Ju mer Bertilda talade desto tydligare spred sig det hånfulla uttrycket i rektorns ansikte. Jag kommer aldrig att glömma detta. Det var naket förakt. Rektorn agerade med samma likgiltighet, kombinerat med förakt, mot Bertilda som han alltid gjort mot oss. Rektorn egentligen vårt parti. Det var snarare så att Bertilda stod ännu lägre ned i hans rangordning än vad vi gjorde.

Slutligen ansåg rektorn att han hört nog. Han gav Bertilda rådet att han skulle hålla sig borta från parken. Precis vi sagt till Bertilda. Rektorn hade heller inte ett enda förmaningens ord till oss elever. Inte ens till bråkstakar i 9TP. Rektorns signal till oss elever var detsamma som det budskap vi fått av mannen på stan då vi gick i sjuan: bra gjort! Rektorns signal underströk  Bertildas ställning fredlös.

Det var då jag insåg den fulla vidden i mitt svek. För sveket mot Bertilda var ett svek mot oss. Rektorn hade lyckats utnyttjat oss som ett instrument för sitt förakt mot missfostret Bertilda. Det gjorde mig ursinnig att jag låtit mig utnyttjas av den rektor som svikit oss i allt. Hade jag skrikit ”nu tar vi det lugnat”, då vi gick över Kungsgatan till parken där Bertlda satt, är det mycket möjligt att jag hade kunnat påverka stämningen påtagligt. Men det hade jag alltså inte gjort.

 

Det fanns ingen nåd på Mimer.
Det fanns ingen nåd på Mimerskolan. Varken för elever som råkade ut för Heinz. Eller för en transperson som råkade ut för Mimers elever, och försökte få upprättelse hos skolans rektor. På Mimerskolan fanns ingen nåd. Den kristna lärarkåren var den minst empatiska samling människor jag någonsin träffat.

 

Ett minnesmärke över Bertilda
Det var Pride i förrgår. Jag som minns Umeås första transperson – även om han bodde i Nordmalings kommun – vill bidra till ett minnesmärke över Bertilda. Han måste ha varit fruktansvärt olycklig i sin ensamhet och utsatthet. Men Bertilda var också fruktansvärt stark. Och modig. Idag beundrar jag honom. Vi som bryr oss borde hitta en plats och hedra honom med ett minnesmärke. Det är det allra minsta som vi, hans ”fina kavaljerer”, skulle kunna göra för att denne sorgsne men modige föregångare ska bli ihågkommen.Det är Bertilda värd. Tio gånger om.

*              *                *               *              *               *               *              *                *

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10, 15, 24 och 25 september.

Nazisternas nederlag totalt i Göteborg – i morgon ” så behandlades transpersonen Bertilda av Mimers kristne rektor”

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Mindre bra var att tillresta motdemonstranter (från ”vänster”), i besvikelsen över uteblivna slagsmål, började kasta sten på polisen.

*                              *                              *                                  *                                 *

I morgon publicerar jag en ny berättelse från högstadiet på Mimerskolan. Den kommer att handla om hur den första (öppna) transpersonen ”Bertilda” blev behandlad av den kristne rektorn på Mimer (Stygge Stig). Detta sedan Bertilda först fått veta hur vi såg på sådana konstiga individer som honom på våren 1969.

Jag kommer inte att använda dagens uttryck eller värderingar. Min berättelse om Mimer handlar om hur det verkligen var. Detta är inte en berättelse av Astrid Lindgren som slipas till i efterhand.

Då gör den ingen nytta.

Vi hörs i morgon.

Polisen stoppade nazisternas demonstration i Göteborg efter cirka 15 meters marsch. Det var ett uppenbart mycket väl förberett ingripande. De som tror att detta var något som polisen improviserade fram på plats tror fel. Förberedelser måste ha skett på det rättsliga området, när det gäller mobiliseringen av antalet poliser samt vad gäller taktiken på platsen. Detta var naturligt med tanke på Göteborgskravallerna 2001.

I skrivande stund uppger Sveriges Radio P1 att antalet gripna nazister just nu uppgår till 29. Det uppges även att nazisternas medlöpare, i besvikelse över den uteblivna marschen, har gett sig på bland annat fotografer och journalister. Men vad nazisterna, och deras medlöpare, nu än gör kan inget dölja att deras nederlag i Göteborg var totalt.

Myndigheterna lurade helt enkelt nazisterna.

Bra.

Vi hörs i morgon.

På Mimer fick du välja – slås blodig eller rulla en halv kilometer i snön fram till ÖK. Jag borde ha stoppa Heinz – men svek

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?
Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

 

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

 

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

 

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att slå Heinz sönder och samman. Men Linn var inte där. Men det hade troligen räckt om jag och sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget för att slå Heinz sönder och samman. För det var exakt vad Heinz skulle göra – när han insåg att hans makt över skolan stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse från den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, de var bara fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag som måste ta beslutet om titelmatchen själv. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag fick lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och med på noterna.

Jag borde ha tagit initiativet till matchen. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

 

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. Ett ansvar som jag svek.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter på, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld. Och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

 

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio år i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var nästan lika dålig som Heinz. Jag var en svikare.

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning i från titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då heinz blev vansinnig. han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter från dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för. Varken från honom själv eller från någon annan. Detta visar hur lite dessa lärarna betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon intet ont anandes, leende mot mig, fram mot Heinz. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och läste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle få slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

 

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatchen för att skydda Linda – strax därefter. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik.Jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam sade han att det inte behövs något förlåt. Han hade kommit över det där. Men jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett väldigt självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

 

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.