”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”. Mitt Mimer hösten 1967.

Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

Fortsättning följer

Detta var det andra blogginlägget från min tid på Mimer. Det första publicerades 25 aug. Jag har fått mycket respons. Bland annat i form av privata e-mail och privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har hört av sig. För detta är jag mycket, mycket tacksam.

Mimerskolans skugga har jagat mig i 51 år – denna skugga räcker till helvetet och tillbaka

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

 

 

 

Hans Lindberg: Är du beredd att kartlägga hedersförtrycket i Umeå – som dina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm gör?

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi umebor måste skärpa kampen mot nazism och antisemitism

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.

Många av oss umebor minns, med djupt allvar och stor glädje, när Judiska Föreningen kunde inviga sin nya lokal på Grubbe under hösten 2016. Och då vi samlades på Renmarkstorget ifjol, för att tillsammans med Judiska Föreningen högtidlighålla minnet av Kristallnatten den 9 november, fanns en känsla av att vi stod starka och enade i kampen mot nazism och antisemitism.

Vi som stod där tillsammans på torget minns alla vilka starka känslor som Dr. Herbert Hillel Goldbergs berättelse väckte. Denne, då 86-årige överlevare av både Kristallnatten och Förintelsen, hade som liten pojke tvingats bevittna hur SS-män grep och sköt hans far till döds.

Men vi minns också med vilken okuvlig optimism denna obrutne 86-åring avslutade sin berättelse. Hans ”hämnd” var, log han, att han överlevde! Och att han skaffade en stor familj. Nazisterna hade försökt utrota dem, men idag finns det fler ”goldbergare” än någonsin.

Dr. Goldberg förmedlade inte bara optimism utan även en väldig styrka. Denna styrka och enighet har förstärkts genom kippavandringar i Umeå. Det överväldigande antalet umebor stöder judarnas strävan efter en naturlig roll – och plats – i stadens offentliga liv.

Därför väckte det stor bestörtning bland umebor att medlemmarna i Judiska Föreningen känt sig tvingade att lämna sin lokal efter endast ett halvt år på grund av hot och trakasserier. Detta besked kastade utvecklingen i Umeå långt, långt bakåt i historien.

STRIDEN MOT NAZISM OCH ANTISEMITISM ÄR INTE ÖVER
Därför har det aldrig varit lika viktigt att vi åter sluter upp i kampen mot nazism och mot antisemitism. Vi umebor måste fortsätta striden mot dessa krafter. För det handlar verkligen om en strid – en strid mot nazism och antisemitism som binder samman historien både med nutid och framtid!

Vi vet alla att det numera finns organiserade nazister i Umeå. Vi vet att det finns de som inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt och som därför tar ut sin kritik mot staten Israel i form av hets mot judar – bland annat i Umeå. Vi vet att detta stärker antisemitismen. Även i Umeå.

DEN JUDISKA BEFOLKNINGEN HAR EN ROLL ATT SPELA I UMEÅS OFFENTLIGA LIV
Vi måste stå upp för detta och visa att vi verkligen menar allvar. I år är det därför viktigare än någonsin att vi umebor markerar en bred och kraftfull uppslutning bakom Umeås judiska befolkning på Kristallnatten den 9 november.

Kristallnatten fick sitt namn av de mängder av krossat glas på gatorna i Tyskland då nazisterna löpte amok mot judar, judiskägda butiker, synagogor och bönehus den 9 november 1938. Den 7 september 2013 löpte nazisterna amok här i Umeå. De kastade läskedrycksflaskor av glas rakt in i grupper av umebor som befanns sig på gågatan för att delta i den festival som hölls just den dagen. Förutom att krossa glas stötte nazisterna sina ”fankäppar” in i kroppen på några umebor som befann sig på platsen. Tre fick uppsöka sjukhuset. Detta angrepp på Umeå utfördes av den grupp som idag kallas för ”Nordiska Motståndsrörelsen” (NMR). De utgör landets mest våldsbenägna nazister.

Vi kontrade. Två dagar senare var vi uppåt tre tusen umebor som samlades till en väldig manifestation mot nazisterna på Rådhustorget. I båda lokaltidningarna kunde vi efteråt, med stolthet, läsa en text som fyllde en helsida. Texten löd: ”VI ÄR UMEBOR, VI TAR INGEN SKIT”.

Vi måste åter samlas på Kristallnatten den 9 november. Vi måste i enighet sluta upp tillsammans med den judiska befolkningen i Umeå – mot den  nazism och antisemitism som i förlängningen även hotar allas demokratiska fri- och rättigheter.

Vi vill inte ha krossat glas på våra gator. Och allt vad detta representerar.

 

 

 

 

 

Utbyggt Holmsund kräver kommundelsnämnderna åter – kannibalismen i centrum måste stoppas

Moderaternas Anders Ågren skriver måndagen den 7 augusti i sin blogg att det är positivt med en stark tillväxt i kommundelarna. Detta med anledning av uppgifterna att dagens 6 000 holmsundsbor kan komma att öka till 15 000. Ågren fortsätter: ”…I den politiska debatten kan man lätt få intryck att all tillväxt i Umeå förväntas ske i stadens centrum, och att man glömt bort våra kommundelar – våra invånare och företag som inte finns i stadens centrala stadsdelar. Men så är det självfallet inte! Tillväxt i de centrala stadsdelarna står ju inte i motsats till kommundelarnas utveckling…”(min kursivering).

Först vill jag säga att Arbetarpartiet, som jag representerar i Umeå kommunfullmäktige där jag suttit sedan 1991, också är positivt till en ökad befolkning i Umeås kommundelar. Bland annat i Holmsund. Sedan vill jag göra tre kommentarer.

1. Satsningarna i Umeås centrala delar håller på att döda Umeås centrala delar! Detta sker på två sätt. Dels via den växande överetableringen av externa köpcentra som Ikea/Avion, Strömpilen, Ersboda, Ica Kvantum-Klockarbäcken, dels via den oansvariga, tidsmässigt utdragna, ombyggnationen av Rådhustorget kompletterad med en samtidig (och därför oansvarig) ombyggnation av Vasaplan. Centrum har misshandlats för andra sommaren i rad. Så visst satsas det i Umeås centrala delar – om vi med detta menar det Umeå som inte utgörs av Holmsund, Sävar, Hörnefors och glesbygd. Men satsningarna i de centrala delarna håller på att ta död på varandra. Oroväckande många konkurser sker idag bland annat inom centrumfyrkanten och vid Strömpilen. Detta på grund av överetablering samt tidsmässigt långdragna, överdådiga och dyra ombyggnationer. Det hela påminner om kannibalism.

2. Kommunens utgifter ökar snabbare än inkomsterna ända fram till 2027. Eller under en ännu längre tid. Bakom ligger en väldig ökning av behovet av för- och grundskolor samt av äldreomsorg. Fram till år 2027 beräknas antalet barn och unga komma att öka med hela 5 400. Samtidigt beräknas antalet umebor på 80 år (och mer) öka med 3000. Detta kommer i sin tur att öka kostnaderna dels för investeringar och underhåll av lokaler, dels kostnaderna för personalens löner. Samtidigt kommer inte inkomsterna från kommunalskatt, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större blir krokodilgapet (skillnaden mellan utgifter och inkomster). Och ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

3. Detta måste innebära ett stopp för alla skrytprojekt – och en hård prioriteringar vad gäller områden för bostadsbyggande. Sedan länge saknar Umeå en viljeinriktning när det gäller stadsplaneringen. Vi lever i en stad med en Vilda Väster-mentalitet där alla får bygga var de vill. Jämför detta med de kloka orden i det program för Umeås Bostadsförsörjning som antogs 2013. Där stod följande visdomsord att läsa: ”…Vid utbyggnaden av större områden är det viktigt att områdena fullföljs till väsentliga delar innan nya större områden öppnas. Bland annat för att undvika flera stora infrastrukturinvesteringar vid samma tidpunkt… (min kursivering).

Varför är detta en så tänkvärd formulering. Därför att under perioden av ett bostadsområdes uppbyggnad finns det endast utgifter. Först när folk kan börja flytta in kommer inkomsterna i form av hyresintäkter. Varje nytt bostadsområde innebär väldiga investeringskostnader i form av vägar, vatten, avlopp samt social service i form av för- och grundskolor, med mera. Nästan alla tar vatten och avlopp för givet. Nästan ingen talar om sådana skitsaker i fullmäktige. Varken de marknadsliberala ”visionärerna” eller den för ”hårda frågor” så ointresserade ”vänstern”. Men ser vi bakåt i tiden låg kostnaden, enbart för vatten och avlopp, på 50 miljoner kr per år. I framtiden kommer VA-kostnaden att ligga på 200 miljoner per år! Om då kommunen påbörjar bygget av en rad nya bostadsområden, samtidigt, kommer kostnaderna för utbyggnaden av varje bostadsområde att läggas ovanpå varandra med en väldig totalkostnad som följd. Men så länge inget område är klart kommer inga hyresintäkter in till AB Bostaden. Alla förstår problemet!

Kommunen bör alltså, i möjligaste mån, avsluta färdigställandet av ett dyrt bostadsområde innan nästa dyra bostadsområde påbörjas. Kom ihåg krokodilkäftarna? Med tanke på Umeå kommuns väldigt pressade ekonomi borde visdomsorden, endast fyra år gamla, vägleda kommunens stadsplanering. Och skulle det verkligen komma att byggas 3 000 nya bostäder i Holmsund, och tillkomma 9 000 nya holmsundsbor, kommer detta att kräva hårda prioriteringar när det gäller vilka bostadsområden som kan påbörjas och vilka som inte kan påbörjas.

Umeås kommunledning låter tyvärr inte den alltmer pressade ekonomin påverka bostadsplaneringen. Först drog den på kommuninvånarna väldiga extrakostnader i form av skrytbyggen som Kulturhuset Väven plus det överdimensionerade och onödigt dyra äventyrsbadet Navet. Dessa kostar nu umeborna drygt 100 miljoner kr extra per år. Och det pågående misstaget att låta alla bygga var de vill – oavsett hur mycket det kommer att kosta per tomt utgör nästa stora misstag. Låt oss ta tre exempel:

a) Några få året-runt-boende ska få bygga på Holmön. Detta kommer att bli oacceptabelt kostsamt per husbygge. Med tiden kan kommunen tvingas bekosta både vatten- och reningsverk. Skulle detta fåtal tillkommande året-runt-boende (jag talar inte om de som redan bor på Holmön ”sen gammalt” utan de inflyttande) tvinga betala för vatten- och reningsverk själva skulle inte många av dem ha en chans att bekosta sitt boende. Men nu behöver de inte detta. Det blir folk som bland annat bor i AB Bostaden, och andra fastlandsbor i Umeå, som kommer att få bekosta dessa exklusivt placerade tomter.

b) I Haddingen ansåg sig kommunen kunna finansiera vägar, VA, snöröjning och social service för 16 tomter mitt ute i paradiset. Men vissa umebors paradis blir andras ökade hyreskostnader. Jag kritiserar inte nybyggarna i Haddingen. Jag kritiserar kommunledningen som inte istället försökte locka folk att köpa 16 tomter i nära anslutning till Hissjö. Där finns nämligen redan all nödvändig service – vägar, snöröjning, VA, skolor, bensinpumpar och ICA. Men icke – i en Vilda Västern-planerad kommun.

c) Ett annat misstag var att sträcka ut Umeås bläckfiskliknande fysionomi ännu mer. En stor majoritet i Umeå kommunfullmäktige röstade igenom att ett område för småhus skulle byggas bortanför Röbäck i riktning mot Skravelsjö för 2 000 – 2 500 invånare. Här skrotas helt plötsligt den rådande ”ideologin” om förtätning som under lång tid varit motivet till att så gott som alla som har velat bygga – högt, brett och nära inpå – fått göra detta inom Umeås centrala delar. Och gärna de på grönområden. Men nu ska alltså Umeås redan långa tentakler göras ännu längre. Detta med ökat pendlingsavstånd (eller utsträckt kollektivtrafiknät) som följd. Bristen på ekonomiska insikter, när det gäller Umeå kommuns stadsplanering, innebär nästa stora feltänk, efter satsningarna på nämnda skrytbyggen, och kommer oundvikligen att leda fram till ett behov av nya drastiska nedskärningar. Kom ihåg den dåliga ekonomins krokodilkäftar. Nedskärningarna kan komma att slå mot för-och grundskola, individ- och familjeomsorg eller äldreomsorg samt hemtjänst. Det kan till och med leda till framtida, nya, utförsäljningar av AB Bostadens fastighetsbestånd!

Den laglöshet som idag präglar Umeås vilda stadsplanering (”hä ä ba å bygg”) kräver en sheriff i stan. Den gamle har tydligen har gått i pension eller dött. Men jag tar gärna på mig rollen – efter nästa kommunval.

Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter. Men detta kräver en fast hand när det gäller stadsplaneringen. Ordning och reda helt enkelt (ett uttryckt som Ågren gillar). Mest ordning och reda blir det om vi återinför kommundelsnämnderna. Hela 15 000 holmsundsbor kan inte styras från Umeå! En sådan expansion kräver både sheriff och närhet till beslutsfattare – både till politiker och tjänstemän. En stad i staden – större än Lycksele – kan helt enkelt inte fjärrstyras från stadshuset i Umeå. Alltså: kommundelsnämnderna åter!

Vad säger du om det Ågren?

Löfven kan avgå – och tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen

Alliansen har formellt lagt ett misstroendevotum mot infrastruktur-, inrikes- och försvarsministrarna. Men att inte se djupare än så vore rent korkat ytligt. Under presskonferensen sa Ebba Busch Thor att det handlade om ett ”dubbelhaveri” och att ”förtroendet är förbrukat”. KD-ledaren syftade dels Transportstyrelsen som läckt hemliga uppgifter, dels på den bristande politiska handläggningen. Innebörden av dessa ord, samt Alliansens krav på att hela tre ministrar – varav två tillhör regeringens tyngsta – ska avgå, visar att misstroendet är riktat mot Stefan Löfven och därmed mot hela regeringen.

Alliansen önskar en valrörelse där främst Socialdemokraterna ständigt tvingas försvara sig mot de misstag som begåtts i den politiska handläggningen efter avslöjandet om Transportstyrelsens läckor. Och en sådan valrörelse skulle Alliansen få om Löfven försökte regera vidare genom att avskeda ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Istället kan regeringen avgå.

Detta innebär att Alliansens misstroendevotum, som genom stödet från SD kommer att samla en majoritet i riksdagen, får den effekt som det ska få. En regering som saknar riksdagens förtroende måste avgå. Alliansen ska inte leka med misstroendeförklaringar. Och S+MP ska inte förnedra sig genom att regera vidare. Detta leder endast till ett långsamt, smärtsamt, politiskt självmord fram till valet i september nästa år.

Avgår regeringen, däremot, kommer talmannen att tillfråga Anna Kinberg-Batra om M-ledaren är beredd att bilda regering. I detta läge tvingas inte endast M och KD bekänna färg utan även Centern och Liberalerna. Vilka partier inom Alliansen är beredda att bilda regering med stöd av SD? Skulle alla fyra borgerliga partier vara beredda att stödja sig på SD innebär detta en våldsam helomvändning både från Centern och Liberalerna. Detta skulle ge valrörelsen en helt annan dynamik, främst för S, än om regeringen sitter kvar brutalt försvagad efter att ha tvingats avskeda tre ministrar.

Valrörelsen kommer också att te sig helt annorlunda om det visar sig att endast M och KD är beredda att bilda regering med hjälp av SD. I detta läge kommer Alliansen att bryta samman. Ur detta sammanbrott är det möjligt att en blocköverskridande koalitionsregering uppstår bestående av S, MP plus C och L.

Detta om det politiska spelat.

Men sakfrågan då? Det är helt klart att den politiska handläggningen av Transportstyrelsens läckor har varit oförsvarlig. Det är fullständigt oacceptabelt att statstjänstemän eller politiker hemlighåller att register som är känsliga, både för både militär och civila, kan befinna sig på drift.

Till sist: det bästa vore naturligtvis om Socialdemokratin gick till val på en arbetarpolitik i syfte att stoppa kapitalflykt och avindustrialisering, slå vakt om skola, sjukvård, pensions- och andra välfärdssystem, tar itu med den segregeringen vars rötter växer sig allt starkare, tar upp kampen för ett sekulärt samhälle mot de islamister som utmanar detta samt sätter stopp för hedersförtrycket. S måste ta upp striden med SD, för att återvinna arbetarrösterna, eller reduceras till ett stödparti åt en av de två borgerliga falangerna – som exempelvis i Frankrike och Österrike. Men denna insikt verkar saknas inom S. Däremot inser förhoppningsvis Löfven att regeringen borde avgå – och därmed tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen.

Jag spyr när jag hör ordet ”diskurs”

I ett radioprogram jag lyssnade på, för cirka 15 år sedan, berättade en person som forskade på ord om hur överklassen och deras direktörer på storföretag, samt stor- och mellanchefer, med jämna mellanrum byter snobbord för att kunna avskilja vilka som ”är inne” från dem som inte är ”inne”. Eller dom med makt från dom utan makt.

När blir det dags att byta snobbord?

Jo, då den offentliga sektorns småchefer och då fackpampar, samt alla wannabes, också börjar använda snobborden (med viktig min och högdraget uttal). För då fullgör inte längre snobborden sin funktion som går ut på att de med makt ska kunna identifiera varandra och utdefiniera de som saknar makt. Orden fungerar (nästan) som hemliga snobb-sällskaps fåniga speciella handslag. Skillnaden är att i denna ordmobbing får även kvinnor vara med och utdefiniera andra kvinnor – och män.

Jag tror att språkforskaren började med ordet ”fokusera”.

Tidigare skulle vi ”koncentrera” oss på saker. Ibland skulle vi koncentrera oss, och det utav bara helvete. Men plötsligt slutade cheferna att tala om att vi skulle koncentrera oss. Nu berättade de plötsligt – på vad som idag kallas för (varning, varning – snobbord på väg) ”kick off” – att personalen på företagen måste ”fokusera” – än på ditten, än på datten. Och likt en präriebrand spred sig ”fokus” från överklassen till deras direktörer – eller var det tvärt om – från direktörerna till överklassen? (Många överklassare är nämligen direkt korkade eftersom de aldrig blir motsagda och därför sällan tvingas tänka – se på drottning Silvia som inte kan tala svenska än trots att hon bott här väldigt länge).

Alltså: från direktörer till stor- och mellanchefer. Och alla visste vilka som var ”inne” och vilka som inte var det. De som var inne ”fokuserade” alltså. De hopplöst efterblivna fortsatte att ”koncentrera sig”. Stackars satar – efterblivna idioter. De som var inne tittade menande på varandra, och fnissade bakom ryggen på koncentrations-nollorna (typiska småchefer inom offentliga sektorn eller fackpampar). Många på golvet dom tänkte – på riktigt. Men detta med ordens hemliga sällskap har inget med förmågan att tänka att göra. Det har med förmågan till igenkänningavskiljningutdefiniering, och med makt att göra.

Det senaste idiotordet heter ”diskurs”. Du som läser detta kan rädda dig, i en rad sammanhang, genom att använda ordet diskurs. Det kan vara skillnaden mellan att gå hem ensam från insparken, då du börjar på universitetet på någon snobbutbildning, eller att gå hem med en partner; det kan vara skillnaden mellan att bli befordrad av någon tankebefriad överordnad med makt – eller att inte bli befordrad. Om du har tur vet nämligen din chef inte vad ”diskurs” är, men tror att du är jättesmart eftersom du använder detta – just nu viktiga – inne-snobb-ord.

Vad betyder då ordet diskurs. Jag beslöt mig för att ta reda på det.

Steg ett: Jag ”googlade” ordet.

Steg två: google sa ”se samtal” !!!

Steg tre: jag klickade på ”samtal” med den hemska misstanken att ”diskurs” kunde vara något så simpelt som ”samtal”. Ordet hade ju inte ens några egna synonymer utan fick nöja sig med de synonymer som ordet ”samtal” hade. Tala om kungens nya kläder.

Detta blev resultatet av synonym-googlingen: konversation, dialog, samspråk, resonemang, diskussion, diskurs (!), underhandling, palaver, rådplägning, pratstund, prat, snack, småprat, kallprat; telefonsamtal, påringning.

Alltså: ”diskurs” kan betyda allt. Exempelvis resonemang och påringning samt rådplägning. Jag beslöt mig för att ge ordet – eller begreppet – en chans till. Jag googlade (som det heter) på olika sammanhang i vilka ordet ”diskurs” förekom. Ungefär femton meningar dök upp. Här har vi svaret, tänkte jag, nu ska jag få veta hemligheten.

Men det fanns inte en enda mening där jag inte, genom att kasta om orden, helt kunde undvika att använda ordet diskurs. I alla fall i dessa cirka femton meningar. Ordet ”diskurs” behövs helt enkelt inte. Jag beslöt mig för att sluta spy och sparka på begreppet. Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädje. Det är inte sant. Men jag är glad. Skadeglaaad.

I en kommande blogg ska vi mörda ordet ”kontext”. Eller, kanske inte, då detta ord håller på att nå medelåldern och snart dör bort av sig själv. Jag menar, det är inte bara akademiker med dåligt självförtroende som använder ”kontext” då de menar ”sammanhang”. Även den offentliga sektorns småchefer, och fackliga ombudsmän, samt alla wannabes, svänger sig numera med ordet kontext hit och kontext dit. Over the top, uttjatat, sett sina bästa år. Det är med ”kontext” som med Zlatan – skadat på grund av överutnyttjande!

Nej, vi ska mörda ordet ”case”. Skriv till mig och kom med förslag. Detta begrepp har fortfarande har en viss fräschör som markör – då det gäller avskiljandets och igenkännandets ädla konst.

Min egen metod när det gäller att ”avskilja och igenkänna” – i pauserna på fullmäktiges möten – går ut på att fråga folk vilken låt med Eddie Meduza dom gillar bäst. Mycket effektiv metod!

Fast det är inte dom med makt som utkristalliseras. Nödvändigtvis.
Så kalla inte mig för norrmanpunkdjävlar. Det får väl vara nån jävla måtta!

Umeå kommuns överskott uppgår till 3,1 miljarder – bolagen inräknade

* Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen.  Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Umeå kommun har, tillsammans med sina bolag, gjort ett ekonomiskt överskott på nästan 3,1 miljarder på 15 år. Bara året 2016 blev det samlade överskottet i kommun och bolag nästan 350 miljoner. Det väldiga överskottet på nästan 3,1 miljarder har skapats under en unikt lång och obruten rad av vinstår. Det handlar om den femtonåriga perioden 2002-2016. I snitt handlar det om et
t överskott på drygt 204 miljoner per år! Det saknas troligen motsvarighet i hela kommun-Sverige.

Säg sakta siffran ”3 065 miljoner plus” med slutna ögon. Jämför sedan den smak av hopp du får med de beska besked du fått – som anställd, elev, brukare, boende eller anhörig – under så många år. Varifrån kommer denna skillnad? Det finns två förklaringar.

Förklaring ett: delad verksamhet med olika villkor

Kommunens verksamhet bedrivs i två separata strukturer. Dels i förvaltningsform. Dels i bolagsform. Till den verksamhet som bedrivs i förvaltningsform, och som styrs av politiska nämnder, hör för- och grundskolan, äldreboenden och hemtjänst, individ- och familjeomsorg, underhåll av gator och fastigheter, mm. Den politiska debatten i kommunfullmäktige handlar till helt övervägande del om dessa verksamheter.

Till den verksamhet som bedrivs i bolagsform hör bland annat Umeå Energi, Umeva/Vakin, Bostaden, Badhuset Navet, m.m. Partierna tillsätter visserligen ledamöterna i bolagens styrelser, men bolagens tjänstemän har ett stort övertag i kunskap jämfört med politikerna (som dessutom förutsätts agera som enskilda individer och inte politiker, leka företagare och därför snåla med informationen utåt). Allmänhetens insyn i kommunens bolag är därför sämre än i förvaltningarna. Bolagen förekommer också långt mindre i den offentliga debatten – och granskas därför inte lika noga.

Förklaring två: minskad demokrati

Det finns en trend som syftar till att minska inflytandet för medborgare och personal i Umeå kommun. Denna trend drabbar även kommunens riksdag – kommunfullmäktige – det högsta och mest demokratiska organets möjlighet att påverka utvecklingen i Umeå kommun. En allt större andel av kommunens verksamhet bedrivs nämligen i bolagsform. Men det handlar inte endast om en jämförelse av antalet kronor. Verksamheten i förvaltningsform sker nästan helt och hållet via ”bundna” pengar. Skola och omsorger, underhåll av gator och fastigheter, får varje år en summa pengar som ”håller ihop” verksamheterna – och knappt ens det.

Annorlunda är det inom kommunens bolag. Andelen kronor blir inte endast större utan dessa kronor är också ”friare”. De är inom bolagen som de stora vinsterna och de dolda ekonomiska tillgångarna finns. Det blir mer och mer så att det är via beslut inom bolagen som kommunens huvudsakliga utveckling sker. Inom Umeå kommun är denna trend tydlig.

Därför måste de folkvalda, via Umeå kommunfullmäktige, återta kontrollen över bolagen. Och därmed över utvecklingen av Umeå kommun. Detta är en absolut nödvändighet för att kunna öka inflytandet för medborgare och personal. Som så sällan tillåts känna ett hopp inför framtiden som det väldiga överskottet på 3,1 miljarder, efter femton vinstår på raken, berättigar till.

_____

* Fotnot till tabellen: Överskotten avser Umeå kommun tillsammans med de kommunala bolagen. Extra pensionsavsättningar har skett vid fem tillfällen. Dessa extra avsättningar uppgår till totalt 360,5 miljoner kr. Då pensionsavsättningarna inte måste göras har vi heller inte minskat resultatet. Överskottet blir därför ca 3,1 miljarder kr på 15 år.

Hämnd ger ingen livet åter – passivitet förebygger inte terror

Det har skett en krigshandling i Stockholm. En lastbil på Drottninggatan klockan 15.00 en fredag är ingen tillfällighet. Dådet har dödat och skadat människor. Media rapporterar ett växande antal medan jag skriver detta. Det är fruktansvärt.

De som förlorat sina käraste måste få allt stöd. Ibland räcker inte de närmaste till. Samhället måste erbjuda de som förlorat en anhörig omedelbar och professionell hjälp. Tyvärr sker detta inte automatiskt. Människor som drabbats av terrordåd har själva tvingats söka hjälp, ibland via ombud, eftersom man själv inte orkat.

I denna stund måste myndigheterna stöttas. Folk måste hålla sig borta från krigsskådeplatsen och acceptera att tunnelbanan stängs av – utan att bli irriterade. Tunnelbanor är dödliga platser när de angrips. Och polisen måste planera för det värsta, en andra och tredje krigshandling, samtidigt som vi alla hoppas att så inte sker.

Flera av er som läser detta reagerar säkert på att jag använder begreppet krigshandling och inte terrorhandling. Men de som utfört detta dåd anser sig vara stridande soldater. Stefan Löfven säger just nu på radion att Sverige har angripits. Löfven har rätt. Och det som skett på Drottninggatan utgör en förlängning av det som sker i Irak och Syrien. Samt i Paris, Bryssel, Nice, Berlin, London och St Petersburg. Det handlar om samma krig.

Hämnd ger ingen livet åter.

Om några timmar kommer denna krigshandling att börja analyseras. Och en omfattande debatt kommer att breda ut sig. En debatt som borde ha tagits för länge, länge sedan. Jag vill säga detta: hämnd ger inte de döda livet åter. Hämnd helar inte de som tappar fotfästet i livet efter att ha förlorat någon man älskat innerligt. Hämnd återställer inte de som skadades av lastbilen. Detta är den ena sidan. Den finns även en andra sida.

Passivitet förebygger inte krigshandlingar!

I november 2015 presenterade bland annat TV4 följande uppgift: sett utifrån befolkningens storlek hade näst flest IS-krigare inom EU rekryterats från Sverige. Det var endast från Belgien som fler IS-krigare hade rekryterats – sett till befolkningens storlek. Detta förhållande måste bemötas med annat än passivitet.

Detta kräver att ansvaret att bekämpa våldsbejakande extremism ska läggas på Inrikesdepartementet och Anders Ygeman. Det är totalt ansvarslöst att detta ansvar har legat på sådana som Mona Sahlin och Alice Bah Kuhnke. Den förstnämnda fick denna, bokstavligt talat livsviktiga, post ungefär som vissa andra pinsamma politiker ibland stoppats undan som landshövdingar. Den sistnämnda, demokrati- och kulturministern, saknar all kunskap om alla allvarliga frågor.

Sverige har dragits in i en ny form av krig. Men det handlar verkligen om ett krig.

Först som sist: hat ger inte någon livet åter. Men det måste vara slut med passiviteten.

Personalens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation måste öka

På dagens kommunfullmäktige hade Peder Westerberg (L) ställt en viktig interpellation om den ökade sjukfrånvaron bland kommunens personal till personalutskottets ordförande Christer Lindvall (S). I interpellationen tog Westerberg bland annat upp om personalens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation.

När vi har debatterat denna fråga tidigare har många stött sig på rapporter som understrukit just hur viktigt det är att personalen kan påverka sin egen arbetssituation. Möjligheten för personalen att påverka sin egen arbetssituation kan ge både en trivselökning, en produktionsökning och sänka sjukfrånvaron.

I sitt svar talade Christer Lindvall (S) talade mycket om chefernas roll och hänvisade till ett program för att minska sjukfrånvaron som skulle presenteras på fullmäktige i april. Det säger sig naturligtvis självt att en bra chef är bättre än en dålig chef. Och att en närvarande chef är bättre än en frånvarande. Men den stora frågan är hur en chef ska agera för att ta tillvara på personalens kunnande och möjligheter att påverka sin arbetssituation. Det finns inget område där personalen inte kan ha ett ord med i laget. Vi kan ta schemaläggningen som exempel. Ska det vara fyra- eller sexveckorsscheman? Hur tät ska helgtjänstgöringen vara?

Vi i Arbetarpartiet anser att frågan om hur personalinflytandet ska öka måste ha en egen rubrik i ett program för att minska sjukfrånvaron i Umeå kommun. Men Christer Lindvall ville inte svara på om kommunledningen ansåg att detta skulle finnas med eller ej. Jag anser att Lindvall är svaret skyldig.