Jag spyr när jag hör ordet ”diskurs”

I ett radioprogram jag lyssnade på, för cirka 15 år sedan, berättade en person som forskade på ord om hur överklassen och deras direktörer på storföretag, samt stor- och mellanchefer, med jämna mellanrum byter snobbord för att kunna avskilja vilka som ”är inne” från dem som inte är ”inne”. Eller dom med makt från dom utan makt.

När blir det dags att byta snobbord?

Jo, då den offentliga sektorns småchefer och då fackpampar, samt alla wannabes, också börjar använda snobborden (med viktig min och högdraget uttal). För då fullgör inte längre snobborden sin funktion som går ut på att de med makt ska kunna identifiera varandra och utdefiniera de som saknar makt. Orden fungerar (nästan) som hemliga snobb-sällskaps fåniga speciella handslag. Skillnaden är att i denna ordmobbing får även kvinnor vara med och utdefiniera andra kvinnor – och män.

Jag tror att språkforskaren började med ordet ”fokusera”.

Tidigare skulle vi ”koncentrera” oss på saker. Ibland skulle vi koncentrera oss, och det utav bara helvete. Men plötsligt slutade cheferna att tala om att vi skulle koncentrera oss. Nu berättade de plötsligt – på vad som idag kallas för (varning, varning – snobbord på väg) ”kick off” – att personalen på företagen måste ”fokusera” – än på ditten, än på datten. Och likt en präriebrand spred sig ”fokus” från överklassen till deras direktörer – eller var det tvärt om – från direktörerna till överklassen? (Många överklassare är nämligen direkt korkade eftersom de aldrig blir motsagda och därför sällan tvingas tänka – se på drottning Silvia som inte kan tala svenska än trots att hon bott här väldigt länge).

Alltså: från direktörer till stor- och mellanchefer. Och alla visste vilka som var ”inne” och vilka som inte var det. De som var inne ”fokuserade” alltså. De hopplöst efterblivna fortsatte att ”koncentrera sig”. Stackars satar – efterblivna idioter. De som var inne tittade menande på varandra, och fnissade bakom ryggen på koncentrations-nollorna (typiska småchefer inom offentliga sektorn eller fackpampar). Många på golvet dom tänkte – på riktigt. Men detta med ordens hemliga sällskap har inget med förmågan att tänka att göra. Det har med förmågan till igenkänningavskiljningutdefiniering, och med makt att göra.

Det senaste idiotordet heter ”diskurs”. Du som läser detta kan rädda dig, i en rad sammanhang, genom att använda ordet diskurs. Det kan vara skillnaden mellan att gå hem ensam från insparken, då du börjar på universitetet på någon snobbutbildning, eller att gå hem med en partner; det kan vara skillnaden mellan att bli befordrad av någon tankebefriad överordnad med makt – eller att inte bli befordrad. Om du har tur vet nämligen din chef inte vad ”diskurs” är, men tror att du är jättesmart eftersom du använder detta – just nu viktiga – inne-snobb-ord.

Vad betyder då ordet diskurs. Jag beslöt mig för att ta reda på det.

Steg ett: Jag ”googlade” ordet.

Steg två: google sa ”se samtal” !!!

Steg tre: jag klickade på ”samtal” med den hemska misstanken att ”diskurs” kunde vara något så simpelt som ”samtal”. Ordet hade ju inte ens några egna synonymer utan fick nöja sig med de synonymer som ordet ”samtal” hade. Tala om kungens nya kläder.

Detta blev resultatet av synonym-googlingen: konversation, dialog, samspråk, resonemang, diskussion, diskurs (!), underhandling, palaver, rådplägning, pratstund, prat, snack, småprat, kallprat; telefonsamtal, påringning.

Alltså: ”diskurs” kan betyda allt. Exempelvis resonemang och påringning samt rådplägning. Jag beslöt mig för att ge ordet – eller begreppet – en chans till. Jag googlade (som det heter) på olika sammanhang i vilka ordet ”diskurs” förekom. Ungefär femton meningar dök upp. Här har vi svaret, tänkte jag, nu ska jag få veta hemligheten.

Men det fanns inte en enda mening där jag inte, genom att kasta om orden, helt kunde undvika att använda ordet diskurs. I alla fall i dessa cirka femton meningar. Ordet ”diskurs” behövs helt enkelt inte. Jag beslöt mig för att sluta spy och sparka på begreppet. Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädje. Det är inte sant. Men jag är glad. Skadeglaaad.

I en kommande blogg ska vi mörda ordet ”kontext”. Eller, kanske inte, då detta ord håller på att nå medelåldern och snart dör bort av sig själv. Jag menar, det är inte bara akademiker med dåligt självförtroende som använder ”kontext” då de menar ”sammanhang”. Även den offentliga sektorns småchefer, och fackliga ombudsmän, samt alla wannabes, svänger sig numera med ordet kontext hit och kontext dit. Over the top, uttjatat, sett sina bästa år. Det är med ”kontext” som med Zlatan – skadat på grund av överutnyttjande!

Nej, vi ska mörda ordet ”case”. Skriv till mig och kom med förslag. Detta begrepp har fortfarande har en viss fräschör som markör – då det gäller avskiljandets och igenkännandets ädla konst.

Min egen metod när det gäller att ”avskilja och igenkänna” – i pauserna på fullmäktiges möten – går ut på att fråga folk vilken låt med Eddie Meduza dom gillar bäst. Mycket effektiv metod!

Fast det är inte dom med makt som utkristalliseras. Nödvändigtvis.
Så kalla inte mig för norrmanpunkdjävlar. Det får väl vara nån jävla måtta!