I Malmö och Umeå: det offentliga plundras med hjälp av ”kulturen”

I både Umeå och Malmö överförs väldiga summor av skattemedel till de skrytprojekt som politikerna tror ska innebära nya tillväxtmotorer. Detta genom de s k kultursatsningarna (en Kulturväv här, ett Malmö Live där). I Umeå ligger idag totalkostnaden för ”väv” och bad på cirka 850 miljoner. I Malmö har bara konserthuset kostat nära 1,3 miljarder.

Under många årtionden har regionsjukhuset NUS och de båda universiteten utgjort tillväxtmotorerna i Umeå (det finns bara sju regionsjukhus i hela Sverige). Sjukhus och universitet har utgjort basen för Umeås väldiga tillväxt vad gäller jobb och invånare, sett med norrländska mått mätt, alltsedan 60-talet. Dessa innebar starten för en uppåtgående spiral för kommunen. Men sjukhus och universitet har nått sin kulmen som tillväxtmotorer. I samband med att Umeå ansökte hos EU om att få bli Europas Kulturhuvudstad 2014 lovade kommunens politiker att uppföra flera skrytbyggen. De dyraste utgjordes av kulturhuset Väven och Äventyrsbadet. Denna satsning byggde på ett flummigt resonemang om att kulturen skulle kunna avlösa industrin som den nya ekonomiska tillväxtmotorn.

Kulturhuset Väven. Detta skrytprojekt byggdes gemensamt av Umeå kommun och Balticgruppen. ”Baltic” ville ha ett hotell samt annan kommersiell verksamhet i sin del. Umeås politiker gjorde nästan exakt som kollegorna i Malmö. I båda städerna byggdes överdådiga kulturbyggnader för att locka invånarna till de privata aktörernas hotell- och konferensverksamhet. I Malmö handlade det om att bygga ett konserthus (Malmö Live) så att detta skulle dra folk till Petter Stordalens anläggningar. I Umeå handlade det främst om att flytta stadsbiblioteket, från sitt optimala läge mitt i centrum, ned till kajen och Krister ”Baltic” Olssons hotell- och konferens.

 Äventyrsbadet. Detta bygge gick lös på ca 400 miljoner kronor. Förutom den alldeles för dyra investeringen är badet placerat på den miljömässigt sämsta platsen i hela Umeå. Den ekonomiska planen för badet förutsätter ca 380 000 besökare per år. Många kommer med bil från kranskommunerna. Luften i centrala Umeå, som innehållit olagligt höga halter av kvävedioxid i nästan ett decennium, riskerar att försämras ytterligare av projektet.

Omsorg och utbildning utarmas av skrytbyggen
Visst har dessa skrytbyggen inneburit en tillväxt. Men inte genom att en industriell epok avlösts av en kulturell epok vad gäller ekonomisk tillväxt. Det har skett en tillväxt. Men denna har främst bestått av ökade vinster för byggherrar och lokala fastighetsspekulanter – bekostade med skattemedel.

Både i Umeå och Malmö har (S) varit drivande i att förverkliga projekten – med Alliansen och V i släptåg. För Umeås del innebär ”väv” och bad årliga fördyringar i kommunens driftsbudget på mellan 80-100 miljoner. Varje år. Detta drabbar för- och grundskola, äldreomsorg och bostadsområden. Detsamma sker i Malmö.

Det går inte att bortförklara 215 miljoner

På sistone har kostnaderna för bygget och driften av kulturväven debatterats flitigt. Så även på dagens kommunfullmäktigemöte. De ursprungliga byggkostnaderna på 700 miljoner har ökat till 915 miljoner. ”Det har väl varit allmänt känt att huset skulle kosta 915 miljoner”, tyckte Lennart Holmlund.

Men enligt protokollet från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 så beräknades byggkostnaderna för kulturväven hamna på 650-700 miljoner. Det var utifrån de premisserna som alla partier, utom mitt parti, Arbetarpartiet, röstade för bygget av kulturväven. Det var den allmänt vedertagna kostnadskalkylen som frågan diskuterades utifrån, i kommunfullmäktige såväl som hos allmänheten.

Holmlunds påstående är en efterhandskonstruktion! Det har aldrig funnits något material tillgängligt för samtliga kommunfullmäktigeledamöter och allmänheten som antytt att det skulle tillkomma ytterligare byggkostnader utöver de 700 miljonerna innan beslutet togs. Handlingarna från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 talar sitt tydliga språk; byggkostnaderna skulle hamna på 650-700 miljoner. Inte ett ord nämns om att ytterligare byggkostnader skulle tillkomma.

När det gäller Kulturhuset verkar eftertankens kranka blekhet (läs umebornas missnöje med skrytprojekten) ha drabbat några av företrädarna från andra partier.

Jan-Olov Carlsson, fackligt aktiv och representant för (v), sa i debatten, ”Jag är ju en av de som gillar det här projektet, men det betyder inte att jag inte kan ha kritiska synpunkter.” Anders Sellström ställde en fråga, som var lagom kritisk, till hur projektet genomförts. Han ondgjorde sig över kostnaderna för bevarandet av Stallet i samband med bygget av kulturväven. ”Det kostar att bevara saker och ting.” Kostnaden var alltså inte att bygga det nya huset, utan att bevara det gamla! Att bevara stallet kostar enligt uppgift 45 miljoner, att bygga kulturväven kostar 915 miljoner. Snacka om att sila mygg och svälja kameler…

Vi har tidigare talat om att Kulturhuset Väven på kajen och ett Äventyrsbad i centrala stan riskerar att bli gökungar som äter annat ur boet som skola, omsorger och underhåll. Detta råder det inga som helst tvivel om. Sammantaget så kommer dessa två skrytprojekt att innebära ökade utgifter på cirka 120 miljoner per år för kommunen. Detta motsvarar ett kraftigt nedskärningspaket – år efter år, efter år, efter år…

Den hotande ekonomisk krisen i Umeå kommun är självförvållad.