Post-it eller surfplatta – måste sjukvården vara analog?

[dagens musiktips]

Med stor risk för att med min okunnighet i ämnet trampa på en massa tår tar jag mig friheten att reflektera över sjukvården. För en tid sedan var jag inne och opererade min sons lilltå, en medfödd skada skulle åtgärdas medan han var runt året gammal. Och han skulle sövas, vilket givetvis medför risker och därför krävdes en del förberedelser.

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.12.57

Innan vi skulle åka in med sonen fick vi i god tid en lunta med papper att fylla i. Helt analogt. Med penna och papper. Redan där kan man börja ana att det finns potential att spara in såväl porto som utskriftskostnader och det jobb som någon antagligen kommer att få att föra in detta i de digitala journalerna. Trodde man i varje fall…

Well, dagen innan operation åker jag in med son och ifyllda papper. Lämnar papperna i receptionen på platsik- och handkirurgin, som var de som skulle bossa över ingreppet. I receptionen tar man emot papperna och, tror jag, lägger dem i en plastmapp som vi får med oss.

Allt läggs in en platsmapp
Denna plastmapp ser jag sedan ingen öppna och titta i. Däremot ska jag för alla inblandade, jag tror det var fyra eller fem olika – ansvarig överläkare på plastikkirurgin, läkaren som skulle söva, sköterskan där vi låg och väntade samt även när vi rullade in till narkosen – på deras uppmaning berätta om delar eller i princip hela innehållet av enkäten vi fyllde i hemma, inklusive mitt eget telefonnummer som de ska ringa efter operationen.

Visst är det bra att alla verkligen vinnlägger sig om att min son, vad vi kan veta i förväg, verkligen kommer att kara av sövningen, som ju är den kritiska delen i det hela. Och visst är det bra att alla skriver upp mitt telefonnummer så att de kan nå mig från uppvaket. Men, varför öppnar ingen plastmappen och varför kollar ingen på de uppgifter vi fyllde i så noggrant vi kunde innan vi åkte in?

 Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.12.57

Sonen opereras, Allt går bra. De ringer från uppvaket. Jag går dit. Sköterskan urskuldar sig lite skämtsamt, ”jag kunde knappt se vad du hade för telefonnummer”, säger hon och pekar på en post-it-lapp som sitter utanpå den där plastmappen som vi fick med oss från början. Alltså samma telefonnummer som alla inblandade har frågat efter hela dagen – och vad jag har sett har de alla skrivit ner det inne i plastmappen någonstans – och som förstås fanns med redan i pappersbunten jag hade fyllt i hemma. Så, i den plastmapp som post-it-lappen sitter på torde mitt telefonnummer finnas nedskrivet minst fem gånger av olika sjukvårdsanställda och mig själv.

Kollade alla verkligen på enkäten?
Och då undrar man ju. Kollar personalen på det andra i mappen? Kollade alla verkligen om jag hade fyllt i att vi inte hade någon ärftlig sjukdom i släkten? Eller var det därför alla ställde exakt samma frågor och fyllde i det själva?

Jag kan, kanske mer än vanligt, ha helt fel, men nog känns det någonstans som att den där plastmappen inte riktigt är det utlimata sättet att skicka med viktiga uppgifter med en patient?

Skärmavbild 2013-03-14 kl. 04.10.45

Tänk om det istället var en enkel surfplatta. Jag har i förväg fyllt i alla uppgifter elektronisk, kanske med mitt BankId om det nu handlar om patientsäkerhet. Ansvarig personal jag pratar med kikar i surfplattan och kan då snabbt och enkelt kanske bocka av att de har ställt just de kontrollfrågor de ska ställa, så får man ju det dessutom svart på vitt att de har frågat. Mitt telefonnummer framgår väldigt tydligt i surfplattan, alla behöver då kanske inte fråga om just det och det finns ingen risk att det är svårt att förstå handstilen eller att det blåser av likt en post-it-lapp på utsidan av en plastmapp. Vi har sparat in porto och utskriftskostnader, som dessutom upprepas då jag ska fylla i samma enkät igen då gipset ska av några veckor senare.

Och kanske nog så viktigt, min tid med stressade läkare innan operationen kan bli riktig kvalitetstid där jag hinner ställa alla oroliga frågor istället för att de ska hinna bombardera mig med samma frågor jag redan har svarat på.

Måste det vara så här? Har du några erfarenheter eller vet du något jag inte förstår, dela gärna med dig i kommentarerna nedan!

/ @jmjobring

Det är blogginlägg 51 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.

Jag samlar alla [dagens musiktips] i en Spotifylista som du hittar här: Social maskommunikation #blogg100. Mycket nytt. En del äldre. Någon temalåt. Men bara riktigt, riktigt bra musik!

 

 

4 kommentarer

  1. Hej!
    Har du sett på tjänsten minpatientjournal.se det är lite åt det hållet som du beskriver det. I övrigt så är det en väldigt intressant reflektion du tar upp.

  2. Mkt bra reflektion. Tyvärr är det mycket dubbelfrågande o onödigt arbete i vården pga dåliga rutiner o gammalmodig teknik. Jag som själv jobbar insjukvården skulle gärna se att vi hade surfplattor med möjlighet att läsa o skriva i patientjournal. De skulle vara lätta att ta med till patienten eller ronden och spara mycket dubbelarbete. Nu använder vii papper o penna o vårt bästa minne, som alltid kan fela…

    • Kul att du tycker om min idé, som säkerligen inte är unik. Är ju inte alls mitt område, men det kändes som väldigt mycket onödigt dubbelarbete som borde kunna rationaliseras väldigt snabbt. Vill också passa på att verkligen betona att ni i vården gör ett grymt bra jobb, kämpa på Lina!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>