Tre spaningar runt reklamfilmerna på Super Bowl

Det som slår mig efter att ha kikat genom reklamfilmerna från årets Super Bowl är tre saker:

1) Humorn har bytts ut mot historier. Gärna historier som tar i från tårna och spelar på alla strängar inklusive de stort patriotiska. Ett par av filmerna är överraskningsfilmer där man tar vanliga dödliga och utsätter de för saker som inte kan köpas för pengar och hoppas att det ska spilla över på uppfattningen om det egna varumärket. Det är gott om djur också. Djur är säkra kort då de står över alla associationer som människor för med sig och som kan dra åt en massa olika håll beroende på betraktarens egna erfarenheter. Men mest slående tycker jag ändå är historierna vi ser i år, och de går ju också igen i övrig reklamtrend just nu – alla pratar om att företagen måste bli bättre på att skapa historier runt sina varumärken.

budweiser

2) Man hymlar inte med att det är reklamfilmer. Flera av filmerna driver med såväl varumärkena bakom filmerna som med det faktum att de är just reklamfilmer. Det understryker bara den andra starka trenden vi i vår bransch dagligen stöter på – reklamtröttheten är väldigt utbredd samtidigt som mottagarna ofta inser, och ibland till och med gillar, att det mesta vi ser och läser är köpt och/eller skapat av varumärken.

3) Filmerna är förvånansvärt osociala. Visst försöker flera av dem spela på att de tigger om att bli virala succéer och många (57% enligt den här artikeln) kommer med någon form av #hashtag för att de ska bli sökbara för den som är intresserad. Men den där taggen verkar mest bara vara pliktskyldig. Det finns ingen direkt uppmaning till interaktivitet (vad jag har uppfattat i varje fall) med den glade amerikanen som sitter där framför tv:n med sin surfplatta eller smarta telefon. I min värld är det lite konstigt att man inte tar tillfället att fördjupa och inleda en dialog, men det kanske man tycker sig klara bra på andra arenor.

/ @jmjobring som idag lyssnar på Elsa & Emelie