En bra investering


Det bästa vi har här på jobbet är tavlan som sitter i matsalen. Oljemålningen ”Marie-Antoinette och dauphinerna” har en av mina favoritkonstnärer Cecilia Sikström gjort och jag tycker att den är fantastisk. Jag ser denna tavla varje dag och kan sitta och titta på den hur länge som helst. Hemma har jag två tavlor som Cecilia gjort. Det är nåt magiskt med dem. Kolla in hennes grafik och måleri.

Cecilia kommer ursprungligen från Lycksele men bor sedan länge i Stockholm. Om du skrollar ner en bit på hennes hemsida kan du läsa ett personporträtt jag skrivit.

Meloner och andra fynd


Den här lilla skålen köpte jag på loppis i helgen för en guldpeng. Jag skulle vilja ha åtminstone en till i en annan färg, helst fler. Så här. Det får bli en av sakerna jag spanar efter på alla loppisbesök jag planerar att göra i sommar.

Jag har blivit beroende av vattenmelon. Det är så vansinnigt gott, och så finns de i en inte så gigantiskt stor variant att köpa just nu. Perfekt. Väldigt bra att stoppa i barnen till mellis också.

Blommor vs stress 1-0

20120529-123824.jpg
För vissa är de ogräs och för andra vackra blombuketter. För mig är de en fantastiskt fin present. Dessutom en påminnelse.

Livet går så fort. Ibland brukar jag tänka på att hela dagen går ut på att stressa. Jag stiger upp, kastar i mig frukost, jagar på barnen för att skynda till förskolan. Skynda, skynda! I väg till jobbet, stressa för att hinna allt jag ska, skynda tillbaka till förskolan, hämta barnen, laga den där förbannade vardagsmiddagen samtidigt som ungarna bryter ihop fjorton gånger av hunger och trötthet. Sen är det i princip dags att gå och lägga sig för att börja om igen nästa dag.

Det låter väldigt tråkigt och jobbigt när jag tänker på livet så, men en mörk eftermiddag i januari kan det kännas rätt deppigt. Därför stannar jag nu upp och luktar en stund på de solgula maskrosorna som jag fått och väljer att inte stressa. Det får bli som det blir. Det är lättare att tänka så när solen skiner och fåglarna kvittrar. Men nu är nu.

Mamma mia!


Kan det över huvud taget bli smarrigare än så här? En digestivebotten med chokladfyllning och blåbärsmaräng på det. Det ska jag bjuda min mamma på på söndag. Kolla in helgbilagan i Folkbladet i morgon så bjuder jag på fler tips inför alla mammors dag.

Här kommer receptet på finfina pajen på bilden. Receptet är från boken ”Tårtor och bakelser från En liten smula”.

Choklad- och apelsinpaj med blåbärsmaräng
Pajbotten
225 g digestivekex
4 msk smör

Chokladkräm
100 g mörk choklad, 64 procent
3 äggulor
1,5 dl strösocker
4 msk majsena
6 1/4 dl mjölk
rivet skal av en apelsin

Marängtopping
1 vaniljstång
1 3/4 dl strösocker
1/2 dl vatten
5 äggvitor
50 g blåbär

Pajbotten: Krossa kexen och smält smöret. Blanda ihop smulor och smör och tryck ut kexblandningen i en form med löstagbar kant, cirka 24 centimeter i diameter. Blandningen ska täcka både botten och kanter.

Chokladkräm: Hacka chokladen. Vispa äggulor, socker och majsena i en skål till en slät smet. Koka upp mjölken och häll den över äggsmeten under omrörning.
Häll tillbaka allting i kastrullen, tillsätt den hackade chokladen, rivet apelsinskal och värm på svag värme under omrörning tills det tjocknar.
Häll chokladkrämen i kexskalet och grädda i mitten av ugnen på 160 grader i cirka 30 minuter tills fyllningen stannat.

Marängtopping: Dela vaniljstången på längden. Häll 1 1/4 dl socker, vaniljstång och vatten i en kastrull utan att röra eller vispa. Sätt kastullen på spisen och koka upp. När vaniljsockerlagen är 110 grader börjar du vispa äggvitor och 1/2 dl socker till maräng i en bunke. Tillsätt blåbären på slutet.
När vaniljsockerlagen är 122 grader, häll sockerlagen i en tunn och jämn stråle över marängen och fortsätt vispa tills marängens temperatur sjunkit till cirka 30 grader. Klicka på marängen och bränn eventuellt av ytan med en gasbrännare.

En ängel

20120524-092607.jpg
Jag bär henne med mig. Vi ses inte så ofta, kanske två gånger per år eller så. Det är mer sällan än jag skulle vilja, men avståndet och livet sätter hinder i vägen.

I juni förra året åkte vi till Ulvön en helg. Syrenerna blommade och vi åt jordgubbar sittandes på en klippa. Det var ljuvligt.

När vi ses nästa gång vet jag inte. Men jag bär henne med mig, i hjärtat och runt min hals.

Den där knölen


Svamp, blåbär, lingon, hallon, jordgubbar, smultron, rabarber, potatis, kryddor, örter, tomater, gurka, morötter, sallad, rödbetor, lök.

Tänk att vi kan själva odla eller bara gå ut i skogen och plocka allt detta som vi sedan kan äta. Den känslan är fantastisk tycker jag. Maten smakar tusen gånger godare och att laga den blir en helt annan sak när man kan plocka från sin egen täppa.

Jag har för första gången i mitt liv satt potatis. I en plastkorg på balkongen ska de gro hoppas jag. Vi får se hur det går.

Min morfar var bonde och odlade åkervis med mandelpotatis så man kan säga att jag är uppvuxen på pärer. Vi blev rätt less på varandra potatisen och jag, men nu är vi vänner igen.

Göken som väckarklocka

20120522-195752.jpg
Har du varit med om att du liksom stannar upp och kommer på dig själv med att vara lycklig?

Ibland, inte ofta, men ibland händer det mig. Känslan kommer plötsligt, liksom knackar på för att meddela: NU!

Visst finns saker att oroa sig för eller må dåligt över om jag så skulle vilja, men i det stora hela är allt bra – på riktigt. Oftast händer det när jag verkligen befinner mig i nuet.
Och det hände precis. Den här gången var det gökens ko-ko i skogen som agerade dörrknackare.