Det är många saker jag verkligen förtstått den senaste tiden. En av dem är att tre av de största världsreligionerna: islam, kristendomen och judendomen fått en del om bakfoten. Jo. De säger alla att vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är så vedertaget och inpräntat och jag har själv levt efter denna devis. Jag har blivit uppfostrad så och jag har även lärt mina barn detta. Jag har sagt det – precis de orden – till mina döttrar. Men nu har jag förstått.

Vad är det egentligen som säger att alla jag möter vill bli behandlade så som jag vill bli behandlad? Inget! Det som är rätt för mig är absolut inte rätt för alla andra, men när jag istället känner av och lyssnar till hur andra vill bli behandlade och sedan agerar därefter så resulterar det i att jag blir en mycket mer empatisk människa.

Om människor skulle byta inställning från att behandla andra som de själva vill bli behandlade och istället fråga dessa andra vad hen tycker är viktigt så skulle inga krig finnas. Våra barn skulle må bättre och vi själva skulle göra detsamma. Så sluta lura dig själv och dina barn genom att dra alla över din kam. Visa empati istället.

Gud, Jesus, Allah och Muhammed – sorry.

Jag är så tekniktrött. Jag orkar inte lära mig mer nu. Vi står inför en gigantisk förändring på jobbet, och jag känner mig så trött.

Det är klart att jag gör mitt jobb, men jag törstar defenitivt inte efter dessa nya knappar att trycka på. Eller telefoner som ska uppdateras. Eller smarta lösningar på hur jag ska streama film i datorn men se den på tv:n. Eller surfplattor jag tydligen behöver.

Ge mig en skrivmaskin, en bok där man kan vända blad och en telefon med nummerskiva.

Okej, okej, det kanske inte var bättre förr och denna tekniktrötthet beror förmodligen på att jag är abnormt trött i största allmänhet. Vi får se hur det känns om en timme, för nu tar jag mig en löptur.

När jag var liten hade min lillasyster en låtsaskompis som hette Olila. Hon pratade mycket med Olila när hon var själv och jag fick veta att låtsaskompisen bodde någonstans mellan Umeå och Skellefteå, en väg vi ofta åkte för att hälsa på släkten. En gång när vi passerade det där huset frågade jag ”Är det inte där Olila bor?” ”Näe, hon är död.” sa min syster.

En barndomsvän hade Dum-tanten som hon spelade spel med. Hon var ofta arg på sin låtsaskompis för Dum-tanten var så klantig och förlorade alltid. Därav namnet.

Min äldsta dotter hade två hittepåvänner. Momba och Timba. Det var inte så att de lekte, men hon pratade om och med dem. Jag kommer inte ihåg hur gammal hon var när Momba och Timba försvann. Kanske tre, fyra.

Jag hörde en teori. Tänk om alla barns låtsaskompisar egentligen inte är på låtsas. Tänk om de är spöken som vi vuxna inte ser. Det är ju tydligen så att barn upp till treårsåldern är väldigt receptiva för andevärlden. Jag gillar teorin.

Men vad hände egentligen med Olila? Det skulle jag vilja veta.

Ibland förvandlas jag. Det sker på en dag, eller rentav en timme. Jag går från samlad (nåja…) till monster. Sist det hände så flög det strössel över hela köket. Det var jag som kastade det omkring i ren galenskap. Det är som om någon annan tar över min hjärna och jag kan inte kontrollera känslorna överhuvutaget. Jag kan sitta och gråta ögonen ur mig, fast jag vet inte varför jag är ledsen. Jag kan vara otrevlig och sur mot dem som står mig närmast. Jag kan vara fly förbannad och kasta strössel.

Jag är en pms-häxa. Det är faktiskt så att jag äter medicin mot det här och det fungerar bra, men om jag någon gång råkar ta mina piller lite för sent så barkar det åt helvete och häxan visar sitt vårtiga tryne.

Fy fan vad hemst det är, för mig, men inte minst för dem jag lever med. Förlåt vill jag säga till er. Förlåt! Jag skäms, men det är så konstigt för jag kan inte kontrollera det här. Även om jag rent logiskt kan se att mitt beteende förmodlingen beror på hormonstörningar så kan jag inte skärpa mig.

Har ni hört Lisa Nilssons sommarprat från i somras? Om ni inte har det kan jag rekommendera det. Hela programmet är väldigt bra, men framför allt den del när hon beskiver sin egen pms. Lider du eller någon du känner av pms så lyssna 1 timme och 7 minuter in i programmet (versionen med musik). Gör det så får du lite större förståelse för häxan, för hon är egentligen inte ond eller arg, hon är bara lite tillfälligt personlighetsförändrad.

Jag tittade igenom bilder från de senaste månaderna i telefonen och konstaterade att det varit en underbar sommar. Vi har haft det så bra och gjort så många roliga saker.

I topp-tre ligger dagarna vi hade i Göteborg. Där tog jag den här bilden på lillasyster. Vi var på Liseberg och hon ”körde” en bil som gick på räls. Vinden blåste i håret och hon rattade bilen för glatta livet. Efteråt fick hon ett körkort. Det var stor lycka. Och när hon är lycklig blir jag också det.

Det är en konst att inte tänka någonting alls. Jag har oftast så mycket tankar i huvudet att det svämmar över. Det kan kännas som att jag aldrig blir ledig i från mig själv och det är utmattande.

Jag fick en meditationsskiva av en kompis. Det är guidad meditation som fokuserar på mellanrummet mellan tankarna, just för att minska på dem. Den funkade bra, men jag kom fram till att den där stillheten och lugnet kan man få utan en röst på en cd som säger åt en hur man ska göra. När man är i skogen och plockar bär är ett förstklassigt exempel. Jag gjorde det härom veckan. Jag var ute i några timmar och på vägen hem funderade jag ”Vad har jag tänkt på under den här eftermiddagen?” Ingenting. Så skönt!

Andra kanske finner samma vila i att motionera, lägga pussel, gräva en rabatt eller titta på havet. Vilket som så tycker jag att de stunderna är viktiga. För kommer inte det där avbrottet så byts ju aldrig de snurrande tankarna ut, de fortsätter rotera, och det är då jag blir så trött på mig själv.

Jag glömde min iphone på jobbet. Vad himla konstigt det blev. På kvällen skulle jag ut och gå. Jag kunde inte bara snabbt kolla vad det skulle bli för väder, och jag kunde inte lyssna på podcasts eller radio. Jag kunde inte ta en bild efter vägen och lägga upp på Instagram och jag kunde inte sms:a min vän senare när jag kom hem. Jag hade ingen aning om vad det var på tv, för jag kunde inte kolla tablån. Papperstidningen låg för långt borta för att jag skulle orka hämta den. När jag skulle gå och lägga mig kunde jag inte ställa väckarklockan.

Jag känner en man som köpte sin första smarta telefon härom dagen. Lite sent kan tyckas för många av oss, men han har levt lyckligt ovetandes om appar, pekskärmar och andra fördelar. Nu är det som om han håller på att lära känna en ny kompis, och de umgås verkligen flitigt.

Det var lite förvirrande när jag glömde min kompis på jobbet, men samtidigt också väldigt skönt att vi fick vara ifrån varandra efter flera år av mycket intensivt umgänge. Det kan hända att jag låter hen sova över där fler gånger.

Här är till dig – du som tar dig friheten att tala om för andra att deras drömmar inte kommer att uppfyllas. Att deras drömmar är orealistiska eller omöjliga. Det har hänt mig flera gånger. Kanske har det hänt dig med.

Jag lever totalt övertygad om att allt jag vill kan jag göra, och om jag har en dröm så finns det vägar att gå för att nå dit, oavsett om de är långa och krokiga eller spikraka. Ingenting är omöjligt. Det förmedlar jag till mina barn också. Och då menar jag inte sådana här mål, utan mer grundade. Vill man kunna cykla så kommer man att göra det också. Det är bara att öva. Om man sätter sig ner och säger ”Det går inte.” så kommer det självklart inte att bli några cykelturer heller.

Varför de här människorna känner att de behöver trampa på, förstöra och smutsa ner någon annans dröm eller mål förstår jag inte. Vad får de ut av det? De får i alla fall inte kärlek och vänskap tillbaka. Snarare sorg, besvikelse, ilska och distansiering. Ungefär i den ordningen.

Jag har tänkt på det här. När någon har sagt till mig att jag inte kommer att nå mina drömmar eller mål så reagerar jag först alltid med förvåning. ”Vad menar hen? Varför skulle jag inte göra det?” Sedan blir jag oerhört ledsen. Att känna att jag inte får stöd. Att jag inte blir trodd på. Att mina mina mål ses som världsfrånvända eller löjliga. Det är ingen härlig känsla.

Jag har bestämt mig för att med all min kraft försöka räcka finger åt dessa människor och deras behov att racka ner på det som är viktigt för mig. Och jag hoppas innerligt att mina barn gör detsamma.