Om Baland Reza

Namn: Baland Reza Ålder: 23(24 i sommar) Yrke: Journalist Familj: Mamma,pappa och tre systrar. Kampsportsbakgrund: Tyvärr ganska bristfälliga. Jag har testat på många olika kampsporter utan att ta mig någon vart. Dock har jag fastnat för att träna MMA och Thaiboxning. Förhoppningen är att kunna träna någon formerna för fullt. Måste bara få en hel fot först. Övrigt: Är tränare för ett damlag i innebandy och ett herrlag i fotboll.

Ingen sol och bad för ”The Hammer”

 

Imorgon åker Tor”The Hammer” Troeng till soliga Cypern och Agia Napa och för att hålla i ett träningsläger. Mellan andra och sjätte juni ska Renyi-fajtern hålla i två pass om dagen på klubben Agia Napa MMA Academy
Jag känner Niclas som håller i gymmet i Cypern sen tidigare. Han tog kontakt med mig och ville ha en del olika MMA-profiler som håller träningsläger uner sommaren. Jag tyckte det lät som en kul grej, säger Hammaren till Kampsportsbloggen

Vad betyder det för dig att komma ut i och lära ut dina kunskaper?
Jag gillar att instruera. Man får dels en chans att dela med sig utav sin kunskaper men man lär sig alltid något själv också. Man måste verkligen tänka efter på varje liten detalj, då blir man bättre teknisk.

Agia Napa, eller Cypern för den delen, är knappast känt för sin MMA. De flesta som åker dit    gör det av helt andra anledningen. Tanken med den relativt nystartade klubben är att man ska kunna kombinera sol och bad med hård träning. Klubben har haft många kända gästränare. Förutom Tor har Alex Gustafsson och Jörgen Kruth åkt dit ner för att dela med sig av sina kunskaper.

Trots möjligheten att jazza runt i den varma solen, kommer Tor få slita under resan. Förutom att lära ut sina skills ska han sköta sitt civila jobb från Cypern.Ingen lek att vara MMA-fajter och forskningsassistent.
–  Men förutom det hoppas jag kunna njuta lite av solen också.

Listan: Bästa boxningsfilmerna

Förra veckan listade jag de bästa kampsportsfilmerna. Tanken var att jag skulle rangordna boxningsfilmer i samma lista. Efter lite övervägande med my, myself and I kom jag fram till att göra boxningen förtjänade en egen lista. Det beror på att det finns en ocean med bra boxningsfilmer.
Framför allt är de bästa filmerna baserade på verkliga händelser. Boxningsvärlden är intressant skådeplats. Något som utomstående inte direkt förstår. Därför blir filmerna om just boxning väldigt intressanta.

Rocky(1976)
Första filmen är inte bara den bästa boxningsfilmen i mina ögon. Det är också en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Förutom underdog-vinkeln som vi alla gillar, finns det mycket som gör att Rocky är tidlös klassiker. Jag gillar framför allt hur karaktären Rocky Balboa framställs.
En enkel man som helt plötsligt får chansen att visa upp sig inför en hel värld.
Andra filmen förtjänar också kredd och det finns intressanta aspekter. Bland annat hur det kan te sig för någon som blir känd över en natt. Den största anledningen till att jag även håller andra filmen högt – för sen spårar det – är slutscenen som i mina ögon är i samma klass som öppningsscenen i Gudfadern. Men den slår inte slutscenen i första filmen. Får fortfarande gåshud när jag ser Rocky skrika efter Adrian. Episkt.

The Hurricane(1999)
Denzel Washington gör som vanligt en stark insats när han portätterar svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, en populär boxare som ska gå en match om världmästarbältet. Men några månader innan matchen grips han och döms till livstidsfängelse trots att han är oskyldig. Filmen handlar kanske mera om rasism och orättvisor än boxning. Dock tar den upp boxningens betydelse för mörkhyade amerikaner, och de möjligheterna som uppstår.

The Fighter(2010)
Är liksom en The Hurricane också baserad på en verklig historia. The Fighter handla om boxare Mickey Ward och hans storebror Dicky som även är hans Mickey tränare. Storebrodern var egentligen den bättre boxaren. Men medan lillebror tränade hårt spenderade Dicky träningstimmarna i diverse knarkhus.
Det jag gillar med den här filmen är framför allt relationerna mellan familjemedlemmarna. Allt från förhållandet bröderna i mellan och hur mammans dominanta sätt att hantera familjens problem.

Bubblare:
Million Dollar Baby(2004)
Cinderella Man(2005) 

Gåshud:

Good guys deserve to win

Eftersom helgen bestod av jobb, jobb och lite mera jobb missade jag UFC: 146 Dos Santos VS Mir. Det var första gången på ett år jag inte såg ett UFC event live. Jag fick alltså se matcherna i efterhand.

Huvudkortet bestod bara av tungviktsmatcher. Då det är tungviktare det handlar om, räcker det bara med en smäll för att någon ska däcka. Därför var det inte så förvånande att ingen matcherna gick tiden ut.

Dos Santos försvarade, inte alls oväntat, bältet mot Frank Mir. ”Cigano” visade att han är tungviktsklassens – om inte hela UFC:S – bästa boxare. Mirs enda chans var att få ner matchen på backen. Men eftersom att i stort sätt omöjlig att ta ner var det aldrig något snack om saken. Dos Santos är världens bästa tungviktare just nu. Boxningen och det fina fotarbetet gör att ingen kommer åt honom.

Cain Valesquez gick sin första match sedan han blev av med bältet mot just Dos Santos. Motståndaren Antonio”Big Foot” Silva hade absolut inget att sätta emot. Cain brottade ner honom ganska omgående och delade sedan ut sylvassa armbågar som orsakade ett blodbad. På grund av blodet som rann ner hade Silva svårt att se, samtidigt som Cain fortsatte att straffa honom.

Även om motståndet inte var absoluta toppen imponerande exmästaren. Nu verkar det som han får chansen att ta tillbaka bältet från Dos Santos. Senast de möttes gick det bara en minut innan Dos Santos träffade och avslutade honom. I efterhand kom det fram att båda led av en knäskada under uppladdningen inför det mötet. Då Cain lever mycket på sin brottning, var det han som led mest av skadan. En frisk Cain är nog den enda tungviktaren i världen som kan utmana Dos Santos när det kommer till speed. Det kan bli en episk fajt.

 

K1

Innan MMA och UFC fick sitt stora uppsving och blev störst, bäst och vackrast, var K1 på allas läppar. Den Japan-baserade organisationen fyllde ut superarena efter superarena och Holländska stjärnor som Remy Bonjanski, Peter Aerts, Ernesto Hoost och Semmy Schillt var de stora affischnamnen. Galorna kunde man se på Eurosport på bästa sändningstid. K1 var helt enkelt the shit.

Sen hände det något. I samband med UFC-presidenten Dana Whites segertåg minskades intresset för K1 rejält. Detta samtidigt som K1-organistationen hade organistitoriska problem. Bland annat gick det rykten om att Yakuza, Japanska maffian, var iblandad och mjölkade K1 på pengar.

De senaste åren har varit väldigt jobbiga. Det har lett till att de har fått ställa in ett helt tävlingsår. I takt med detta har många av de stora namnen antigen slutat eller bytt till MMA och UFC.

För några veckor kom nyheten alla väntat på. Japansk domstol begärde moderbolaget FEG i konkurs. Enligt japanska medier har företaget över 30 miljoner dollar i skulder.

Vad som händer nu är oklart. Men de som föredrar stående kamp behöver inte misströsta. I kövattnet av K1:s ras har två nya galor fötts som ska ta kamp med MMA-scenen: K-1 Rising och Golder Glory World Series. Den sistnämnda skulle hålla en gala i Globen nu på lördag, var det tänkt. Men på grund av olika missöden flyttas eventet till Annexet på grund av svalt intresse. Svenske arrangören Kasra Ashami skyller dock allt på Ticnet som har haft hand om biljettförsäljningen.
– Det började med överbelastning och fortsatte med kreditkortsproblem. Vi har fått mängder med rapporter från våra kunder att det inte går att köpa biljetter men vi får ingen information från Ticnet om problemen. Det är de värsta biljettproblemen jag någonsin upplevt, skriver Glory i ett pressmeddelande.

Enligt Aftonbladet hävdar Ticnet att det enbart varit strul en dag. Ord står alltså mot ord. Mycket möjligt att problemet hos Ticnet är en orsak till det svala intresset. Men det är långt ifrån hela sanningen. Jag tror helt enkelt att det allmänna intresset för sporten har minskat.

Det är synd att intresset har minskat. Det har också betytt ett minskande intresse för thaiboxning, vilket är riktigt synd. I K1 bevisades det gång på gång att thaiboxning/kickboxning är den effektivaste stående grenen.

Listan: Favoritfilmerna

Tisdag innebär lista. Idag ska jag lista mina favoritkampsportsfilmer. Film är något heligt för mig. Kampsports-filmer är ännu heligare. Jag försökte ge mig på att rangordna filmerna. Första platsen gick bra, men sedan blev det tuffare.

Allt med Bruce Lee
Som jag skrev i mitt förra inlägg. Bruce Lee har betytt mycket för mig och min generation invandrare. Därför inte helt konstigt att hans filmer ligger närmast mig om hjärtat. Förutom magiska Kung Fu-scener är kvalitén väldigt bra filmestetiskt. Den enda filmen som faller lite ur ramen är Enter the Dragon. Tyvärr var den lite väl influerad av Hollywood. Ännu mer tyvärr att filmkarriären inte hann bli så lång.

Drunken Master,1978
När kampsportsgenren växte fram på 70 och 80-talet fick se samma typ i huvudrollen, en mystisk asiat som sällan bjöd på ett leende. Jackie Chan såg möjligheten och i och med hans framfart föddes en helt ny genre, kampsportskomedi, där Jackie Chan ofta hamnade i lustiga situationer. I Drunken Master får vi se fantastiska och originella scener.
Jackie Chan har sedan 70-talet varit en extremt flitig skådespelare och han har kickat röv i över 100 filmer.
Andra favoriter med Jackie Chan i huvudrollen är: Police Story(1985)
Operation Condor(1991)
Rumble in Bronx(1995)
Mr.Nice Guy(1997)
Rush Hour(1998)

Karate Kid I, II & III
Nostalgi. Vem har inte övat på svansparken framför spegeln? Vem har inte gått runt kvarteret och sökt efter en egen Mr.Miyagi? Nostalgi helt enkelt.

Bloodsport, 1988
Jean-Claude Van Damme har fått oförtjänt mycket skit av filmexperter. Visst, jag håller med. Hans skådespelartalanger är bristfälliga och hans filmer är ännu sämre. Men The Muscles from Brussels kan vara stolt över en sak. Han spelade huvudrollen i en av de första MMA-filmerna, långt innan tanken om UFC. Bloodsport handlar om Fran Dux som åker till Hong Kong för att möta diverse olika stilar. Egentligen är även detta en värdelös film. Men jag känner även här att nostalgi går före kvalitet.

Det kommer även att komma en egen lista med boxningsfilmer. För där finns det en hel drös högkvalitativa filmer.

 

Behind the big lights

Ultimate Fighting Championship har fått det mesta av kampsportsbloggen uppmärksamhet inledningsvis. Även om UFC är världens största event utan någon konkurrens finns det organisationer under MMA-jätten som då och då bjuder på matcher i världsklass: Strikeforce – som ägs av UFC – och Bellator är två av dessa. I helgen hade både organisationerna varsin gala. Bellator ägde rum på fredagen och Strikeforce på lördagen.

Det finns mycket intressant att återberätta från helgen. Vi börjar med det unika som ägde rum, allt tack vare ett brödrapar från Växjö. Andreas och Christopher Spång gick varsin match i respektive gala. Storebror Andreas förlorade sin match i Bellator. Jag har sett matchen i efterhand, tyvärr var det aldrig nära för Andreas, som har blivit känd för att knuffa sina motståndare överallt förutom i buren.
Desto bättre gick det för lillebror. Chris höll fast motståndaren Nah-Sun Burell i en thaiboxningsclinch och knockade honom efter upprepande slag och knän mot ansiktet. Jag vet inte så mycket om Spångbröderna, mer än att de sedan länge har varit i USA och tränat. Det ska bli intressant att följa, framför allt Chris. Man ska komma ihåg att Strikeforce inte alls är kattskit.

Just helgens Strikeforce-gala bjöd på första klassens underhållning. Förutom svenska framgången fick vi se en lättviktsfajt mellan Gilbert Melendez och Josh Thompson. Det var ett fullskaligt krig i fem ronder där domarna gav segern till Strikeforce-mästaren Melendez. Segern hade dock lika gärna kunnat gå till Thompson. Det här var årets fajt hittills, utan tvekan. Har ni möjlighet, se matchen nu i efterhand.

Galans huvudmatch var finalen i tungviktsklassen. Strikeforce hade länge de bästa tungviktarna i världen i sitt stall. Men när UFC:s moderbolag, Zuffa, köpte upp Strikeforce gick de flesta tungviktarna över till UFC. Om jag inte har fel var helgens final den sista tungviktsmatchen. I framtiden kommer Strikeforce satsa mer på de lättare viktklasserna. Jag tycker det är helt rätt. Det finns inte så många bra tungviktare i världen. I mina ögon är det bättre att samla de bästa på ett och samma ställe.
Matchen då? OS-brottaren Daniel Cormier vann en, i mina ögon, en tråkig tillställning mot Josh Barnett. Därmed blev Cormier den sista tungviktsmästaren i Strikeforce. Jag kan nästan satsa mina livsbesparingar på att båda snart kommer att fajtas i UFC. Dock skulle gärna vilja se Cormier går till lätt tungvikt

Andreas Spång efter hans förra match:

Boards don’t hit back

Anledningen till att jag startat den här bloggen beror självklart mycket på mitt nördiga intresse för kampsport. Men för att få den riktiga orsaken måste backa banden rejält.

Jag är Kurd från Irak. Utan att gå in så mycket på historia: Vi är ett folk som har fått kämpa hårt i kampen om att få prata vårt eget språk och sjunga våra sånger. Under 80-talet, när Irak och Iran krigade som mest, var tillgången till västerländsk kultur och film väldigt bristfällig. Det enda som egentligen fanns i filmväg var piratkopior på filmer med antigen Arnold Schwarzenegger och Bruce Lee.

När mina föräldrar flyttade till Sverige och Lycksele i slutet på 80-talet hade de inte med sig så mycket saker. Förutom kläder, smycken och foton bestod packningen av ett halvt dussin VHS-kassetter. Jag vet inte om det riktiga minnen, eller något jag fått återberättat. Men jag kan någonstans, djupt i bakhuvudet minnas att jag som litet barn låg i min mammas famn medan resten av familjen såg på när Bruce Lee spöade en hel armada av fiender.

Att Bruce Lee blev min första idol var därför inte så konstigt. Det var bara logiskt. Han var verkligen mannen vi alla, stora som små, såg upp till. Jag har läst och sett i flertalet intervjuer hur många av dagens kampsportstjärnor fick upp intresse för kampsport efter att ha sett Bruce Lee-filmer.
Därför är det synd att minnet av honom börjar försvinna. Bruce Lee var en pionjär som sedermera blev en legend. Inte bara för de som gillar kampsport. Många av hans filmer håller än idag väldigt hög klass och jag kan än idag få gåshud av de välkomponerade scenerna och framför allt av hans magiska sparkar.

Mitt enda mål som liten grabb var att en dag kunna slås lika hårt och vackert som Bruce Lee. Idag kan jag fortfarande grämas av att målet aldrig uppfylldes. Det kan göra mig ledsen, men inte lika ledsen som att kidsen idag inte vet vem Bruce Lee var och vad han har åstadkommit.

Are you ready for a zombie attack?

UFC brukar oftast ha sina galor på lördagar. Det var nog många, inklusive mig själv, som blev förvånade när galan UFC on Fuel 3 ägde rum under natten mot onsdag(svensk tid) Eftersom jag började 08.00 på onsdagen var det aldrig läge att sitta uppe till fem på morgonen för att se något.

Jag hann se två av förmatcherna innan John Blund sänkte mig med en stenhård uppercut. Självklart har jag sett galan i efterhand. I huvudmatchen, Chan Sung-Jung VS D Justin Poirier, imponerade ”The Korean Zombie” kraftigt och vann till slut och vann ganska enkelt mot Poirier.
Sydkoreanen imponerade så pass mycket att han nu kommer få en titelchans i fjädervikt. Men först måste han vänta på resultatet i matchen mellan nuvarande mästaren José Aldo och Erik Koch.

Galan i övrigt var ingen höjdare, måste jag medge. Kul att se welter-viktaren Amir Sadollah igen, mindre kul att han fortfarande inte avslutar eller blir avslutad. Endast en av hans nio matcher har inte avgjorts på poäng. Det var många som spådde en lysande framtid för Amir efter att ha vunnit sjunde säsongen av dokusåpan The Ultimate Fighter Han har visat sig vara en kompetent fajter. I mina ögon saknar han dock det lilla extra för att nå absoluta toppen.

Donald ”Cowboy” Cerrone – som var den UFC-fajter som gick flest matcher under 2011 – studsade tillbaka efter förlusten mot Nate Diaz. Ingredienserna till segern bestod av fina slagkombinationer, kryddat med stenhårda sparkar. Resultat blev en mördbultad Jeremy Stephens som inte hade någon som helt chans.
Jag gillar Cowboy och tycker att han har möjligheter att nå långt. Mot Nate Diaz hade han ingen chans och såg väldigt stel och orörlig ut. Mot Stephens såg han väldigt rörlig ut och hade ett bra fotarbete.
Två-tre segrar till mot toppfajters och han förtjänar att slås om bältet. Personligen vill dock se att han går upp en viktklass till weltervikt. Jag tror att han har en bättre chans att lyckas där. De bästa lättviktarna känns lite för snabba för Cerrone.

Segerintervju med Sung-Jung, som har MMA-världens coolaste smeknamn: