K1

Innan MMA och UFC fick sitt stora uppsving och blev störst, bäst och vackrast, var K1 på allas läppar. Den Japan-baserade organisationen fyllde ut superarena efter superarena och Holländska stjärnor som Remy Bonjanski, Peter Aerts, Ernesto Hoost och Semmy Schillt var de stora affischnamnen. Galorna kunde man se på Eurosport på bästa sändningstid. K1 var helt enkelt the shit.

Sen hände det något. I samband med UFC-presidenten Dana Whites segertåg minskades intresset för K1 rejält. Detta samtidigt som K1-organistationen hade organistitoriska problem. Bland annat gick det rykten om att Yakuza, Japanska maffian, var iblandad och mjölkade K1 på pengar.

De senaste åren har varit väldigt jobbiga. Det har lett till att de har fått ställa in ett helt tävlingsår. I takt med detta har många av de stora namnen antigen slutat eller bytt till MMA och UFC.

För några veckor kom nyheten alla väntat på. Japansk domstol begärde moderbolaget FEG i konkurs. Enligt japanska medier har företaget över 30 miljoner dollar i skulder.

Vad som händer nu är oklart. Men de som föredrar stående kamp behöver inte misströsta. I kövattnet av K1:s ras har två nya galor fötts som ska ta kamp med MMA-scenen: K-1 Rising och Golder Glory World Series. Den sistnämnda skulle hålla en gala i Globen nu på lördag, var det tänkt. Men på grund av olika missöden flyttas eventet till Annexet på grund av svalt intresse. Svenske arrangören Kasra Ashami skyller dock allt på Ticnet som har haft hand om biljettförsäljningen.
- Det började med överbelastning och fortsatte med kreditkortsproblem. Vi har fått mängder med rapporter från våra kunder att det inte går att köpa biljetter men vi får ingen information från Ticnet om problemen. Det är de värsta biljettproblemen jag någonsin upplevt, skriver Glory i ett pressmeddelande.

Enligt Aftonbladet hävdar Ticnet att det enbart varit strul en dag. Ord står alltså mot ord. Mycket möjligt att problemet hos Ticnet är en orsak till det svala intresset. Men det är långt ifrån hela sanningen. Jag tror helt enkelt att det allmänna intresset för sporten har minskat.

Det är synd att intresset har minskat. Det har också betytt ett minskande intresse för thaiboxning, vilket är riktigt synd. I K1 bevisades det gång på gång att thaiboxning/kickboxning är den effektivaste stående grenen.

Boards don’t hit back

Anledningen till att jag startat den här bloggen beror självklart mycket på mitt nördiga intresse för kampsport. Men för att få den riktiga orsaken måste backa banden rejält.

Jag är Kurd från Irak. Utan att gå in så mycket på historia: Vi är ett folk som har fått kämpa hårt i kampen om att få prata vårt eget språk och sjunga våra sånger. Under 80-talet, när Irak och Iran krigade som mest, var tillgången till västerländsk kultur och film väldigt bristfällig. Det enda som egentligen fanns i filmväg var piratkopior på filmer med antigen Arnold Schwarzenegger och Bruce Lee.

När mina föräldrar flyttade till Sverige och Lycksele i slutet på 80-talet hade de inte med sig så mycket saker. Förutom kläder, smycken och foton bestod packningen av ett halvt dussin VHS-kassetter. Jag vet inte om det riktiga minnen, eller något jag fått återberättat. Men jag kan någonstans, djupt i bakhuvudet minnas att jag som litet barn låg i min mammas famn medan resten av familjen såg på när Bruce Lee spöade en hel armada av fiender.

Att Bruce Lee blev min första idol var därför inte så konstigt. Det var bara logiskt. Han var verkligen mannen vi alla, stora som små, såg upp till. Jag har läst och sett i flertalet intervjuer hur många av dagens kampsportstjärnor fick upp intresse för kampsport efter att ha sett Bruce Lee-filmer.
Därför är det synd att minnet av honom börjar försvinna. Bruce Lee var en pionjär som sedermera blev en legend. Inte bara för de som gillar kampsport. Många av hans filmer håller än idag väldigt hög klass och jag kan än idag få gåshud av de välkomponerade scenerna och framför allt av hans magiska sparkar.

Mitt enda mål som liten grabb var att en dag kunna slås lika hårt och vackert som Bruce Lee. Idag kan jag fortfarande grämas av att målet aldrig uppfylldes. Det kan göra mig ledsen, men inte lika ledsen som att kidsen idag inte vet vem Bruce Lee var och vad han har åstadkommit.

Waar bloggen

Hej och välkomna till Kampsportsbloggen på www.folkbladet.nu
Mitt namn är Baland Reza och är uppvuxen i Umeå. Jag är utbildad journalist och är för tillfälligt på här på Folkbladet.
Kampsport har jag följt med intresse sedan litet grabb. Liksom många andra födda på 80-talet och senare föddes intresset via Bruce Lee-filmer. Mitt egna utövande är inget att skryta om. Jag har testat på de flesta stående kampsporterna. Men mitt taskiga träningspsyke i kombination med en trasig högerfot har gjort att jag mest tränar på en hobbynivå.

Den här bloggen kommer att mest fokusera på MMA och UFC i första hand. Jag kommer självklart även försöka skriva om traditionell boxning och thaiboxning, och andra i mån om tid.

Framför allt ska jag följa våra lokala fajters med Tor Troeng och David Häggström i spetsen. Bakom dessa två finns det en hel hjord av duktiga fajters som vill visa framfötterna.

Förutom nyheter kommer jag reflektera över det som händer i kampsportsvärlden. Jag kommer dessutom att skriva listor, lägga upp instruktionsfilmer och annat smått och gått.

Fight!