Idag fick alla svenska kampsportsfans ett tråkigt besked. MMA-fajtern och Thaiboxnings-legenden Jörgen Kruth väljer att lägga handskarna på hyllan. ”The Last Viking” skulle göra sin UFC-debut i slutet på den här månaden. Men drygt två veckor kvar väljer han att avbryta satsningen.
– Jag har funderat länge, men nu känner jag att det är dags, säger Kruth till Expressen. Jag har inte fokus eller motivation längre och kroppen svarar inte. Jag får inte de resultat jag vill. Jag har inte kommit upp i den nivå som krävs för att tävla och känner inte att det funkar längre. Jag når inte dit jag vill och då vill jag inte heller tävla, jag vill sluta på topp.
Jag blev väldigt förvånad av när nyheten nådde mina ögon. Framför allt med så kort tid kvar till galan. Å andra sidan köper jag hans förklaring. Jörgen visar stort mod och vågar avsluta på topp. Vi har sett alldeles för många fajters fortsätta långt efter de nått zenit.
Jörgen Kruth gick obesegrad som MMA-fajter. Men det är framför allt hans insatser som thaiboxare han ska hyllas. Världsmästare och en karriär som K1-fighter, när organisationen var som störst.
Länge sedan en lista publicerades. Den här gången rankar bloggen de fränaste smeknamnen i UFC. Det finns två recept på ett lyckat smeknamn: Antigen ska den säga hur personen slåss, eller en rolig koppling till fajterns namn.
Jung-Chan Sung A.K.A The Korean Zombie Vill man vara elak, vilket bloggen inte vill, kan man säga att Sung har en hjärndöd stil i buren. Likt en zombie attackerar han sin motståndare, utan att låta någon komma i vägen.
Yoshihiro ”Sexyama” Akiyama Återigen en Asiat med et otroligt coolt smeknamn. No further comments.
Rick”The Horror” Story Trots namnet är han knappast känd som en skräckinjagande fajter. Men namnet, bara den ger mig kalla kårar…
Frankie ”The Answer” Edgar Det spelar ingen roll hur du attacker New Jersey’s finest. Han har alltid ett bra svar. Självklart ska man kunna förstå det när Bruce Buffert presenterar ex-mästaren sekunderna innan fajten är igång.
Bloggen lever, den har bara tagit en kort semester på grund av dubbla jobb, sjukdomar och resor. Nu är jag dock fit for fight igen.
Midsommarhelgen var en intressesant i MMA-världen. Det började redan på torsdagen då legendaren Fedor Emelianenko gick sin sista match innan pensionen. Fedor är en mytomspunnen fajter som inte för många år sedan kallades för världens bästa fajter alla kategorier.
De senaste åren har ryktet gått ikapp honom, och de senaste åren har han haft det svårt mot andra fajters. Men det spelar ingen. Han är en riktig legend och var blandat obesegrad i tio år.
Själva matchen gick hemma i Ryssland, motståndaren Pedro Rizzo(fd UFC-fajter) hade inte så mycket att komma. Fedor vann redan efter 1.24 in i första ronden. Det var som sagt Sambo-specialistens sista match, nu ska han jobba med att utveckla MMA i Ryssland.
På fredagen möttes lättviktarna Gray Maynard och Clay Guida. Maynard vann på poäng. Men eftersnacket handlade mest om Clay Guidas taktik. Flera gånger under matchen vände Guida ryggen och flydde från Maynard. Något som irriterade många, i synnerhet motståndaren. På presskonferensen efteråt var Maynard på väldigt dåligt humör. Det såg faktiskt ut som att han just förlorat en match om bältet.
Clay Guida tränar under Greg Jackson – som också tränar Jon Jones – och han är en väldigt respekterad tränare som har utvecklat sporten. Jackson har framför allt utvecklat den taktiska biten i sporten. Nu är det många som hävdar att utvecklingen har gått för långt. UFC-presidenten Dana White kallade Jackson för ”goof” i en intervju efter matchen.
Jag är beredd att hålla med i kritiken. När det gäller fotboll är jag en riktig taktiktorsk. Men MMA är fajting, då vill jag faktiskt se två fajters slåss. Något vi inte fick se i fredagens match.
Den här helgen ägde två UFC-galor rum. På lördagen lyftes blickarna mot Brasilien och staden Belo Horizonte. Det var fjärde gången UFC arrangerade en gala i Brasilien. Återigen blev det en publiksuccé. MMA är megastort i landet och har seglat upp som den populäraste idrotten efter fotbollen.
Först var tanken att huvudmatchen skulle bestå av en fajt mellan två brassar. Men när Vitor Belfort inte kunde ställa upp på grund av skada, fick Rich Franklin hoppa in och möte yxmördaren Wanderlei Silva.
Vilken match det blev! Ett fullskaligt krig mellan två fajters. De höll på avsluta varandra vid ett par tillfällen, dock utan att lyckas. Matchen gick till domslut, där Franklin till slut vann.
Om Greg Jacksons adepter för att vara luriga taktiker är Wanderlei Silva raka motsatsen. Snubben har sällan en taktik, utan går rakt in i motståndaren på vinst och förlust. Något som fungerade förr om åren, då han var topprankad i världen. På senare år han åkt på ordentligt stryk och många, inklusive UFC är rädda för att han ska dra på sig en allvarlig skada.
Egentligen vill jag se en mix mellan taktik och fajtsprit. För i slutändan vill publiken ändå se två utövare fajtas med varandra.
För två helger sedan försvarade Junior Dos Santos bältet i UFC 146, galan där huvudkortet bara bestod av tungviktare. Ikväll är det dags för UFC on FX 3. Main event är fajten mellan Demetrius”Mighty Mouse” och Ian”Uncle Creepy” McCall, en match i den nya viktklassen flygvikten. Det är den lättaste viktklassen i MMA. Vid invägningen får man väga max 125 pounds(56.7 kg) Jämfört med tungvikt, där de flesta ligger runt 250-260 pounds eller mer(113-120 kg) De är alltså hälften så tunga som de största grabbarna, men de är dubbel så snabba, minst.
Personligen tycker jag att de mest underhållande matcherna är de i lättare viktklasserna. Förutom att de besitter en sjuk speed har de en monsterkondition. Nackdelen är dock vi sällan får se de stora knockarna i de lättare viktklasserna.
Johnson och McCall möttes tidigare i år. En riktigt underhållande match som slutade oavgjort. I mina ögon var det helt fel. Möjligvis att första ronden gick till Johnson, med rond ett och två gick solklart till McCall, som fick de fick ner ”Mighty Mouse” vid flera tilfällen. I slutsekunderna i rond tre var McCall dessutom väldigt nära att avsluta sin motståndare.
Nu möts de alltså igen. Vinnaren får gå en match om det vakanta mästarbältet i flygvikt. Jag hoppas och tror lite på ”Uncle Creepy” Han har alla verktyg som krävs av en modern MMA-utövare; brottning, grappling och en thaibaserad striking.
I övrigt får vi även se Erick Silva igen. Senast han fajtades, UFC:Rio, blev han felaktigt diskvalificerad mot Carlo Prater. Domaren Mario Yamasaki ansåg att Silva slog mot Praters bakhuvud, vilket inte är tillåtet. Bur-domarna i UFC är vanligtvis väldigt duktiga och gör sällan fel, men här gjorde domaren ett misstag som kostade Silva en seger mot motståndare som egentligen inte har något i UFC att göra.
Jag är ganska säker på att Silva vinner i natt. Jag är ännu mer säker att han kommer gå en titelmatch i weltervikt inom två eller tre år.
Alla matcher i natt:
MAIN CARD (FX) Demetrious Johnson vs. Ian McCall – flyweight-tourney opening round Charlie Brenneman vs. Erick Silva Josh Neer vs. Mike Pyle Scott Jorgensen vs. Eddie Wineland
PRELIMINARY CARD (FUEL TV) Leonard Garcia vs. Matt Grice Mike Pierce vs. Carlos Eduardo Rocha Seth Baczynski vs. Lance Benoist Dustin Pague vs. Jared Papazian Tim Means vs. Justin Salas Caio Magalhaes vs. Buddy Roberts Bernardo Magalhaes vs. Henry Martinez Jake Hecht vs. Sean Pierson
Eftersom helgen bestod av jobb, jobb och lite mera jobb missade jag UFC: 146 Dos Santos VS Mir. Det var första gången på ett år jag inte såg ett UFC event live. Jag fick alltså se matcherna i efterhand.
Huvudkortet bestod bara av tungviktsmatcher. Då det är tungviktare det handlar om, räcker det bara med en smäll för att någon ska däcka. Därför var det inte så förvånande att ingen matcherna gick tiden ut.
Dos Santos försvarade, inte alls oväntat, bältet mot Frank Mir. ”Cigano” visade att han är tungviktsklassens – om inte hela UFC:S – bästa boxare. Mirs enda chans var att få ner matchen på backen. Men eftersom att i stort sätt omöjlig att ta ner var det aldrig något snack om saken. Dos Santos är världens bästa tungviktare just nu. Boxningen och det fina fotarbetet gör att ingen kommer åt honom.
Cain Valesquez gick sin första match sedan han blev av med bältet mot just Dos Santos. Motståndaren Antonio”Big Foot” Silva hade absolut inget att sätta emot. Cain brottade ner honom ganska omgående och delade sedan ut sylvassa armbågar som orsakade ett blodbad. På grund av blodet som rann ner hade Silva svårt att se, samtidigt som Cain fortsatte att straffa honom.
Även om motståndet inte var absoluta toppen imponerande exmästaren. Nu verkar det som han får chansen att ta tillbaka bältet från Dos Santos. Senast de möttes gick det bara en minut innan Dos Santos träffade och avslutade honom. I efterhand kom det fram att båda led av en knäskada under uppladdningen inför det mötet. Då Cain lever mycket på sin brottning, var det han som led mest av skadan. En frisk Cain är nog den enda tungviktaren i världen som kan utmana Dos Santos när det kommer till speed. Det kan bli en episk fajt.
UFC brukar oftast ha sina galor på lördagar. Det var nog många, inklusive mig själv, som blev förvånade när galan UFC on Fuel 3 ägde rum under natten mot onsdag(svensk tid) Eftersom jag började 08.00 på onsdagen var det aldrig läge att sitta uppe till fem på morgonen för att se något.
Jag hann se två av förmatcherna innan John Blund sänkte mig med en stenhård uppercut. Självklart har jag sett galan i efterhand. I huvudmatchen, Chan Sung-Jung VS D Justin Poirier, imponerade ”The Korean Zombie” kraftigt och vann till slut och vann ganska enkelt mot Poirier.
Sydkoreanen imponerade så pass mycket att han nu kommer få en titelchans i fjädervikt. Men först måste han vänta på resultatet i matchen mellan nuvarande mästaren José Aldo och Erik Koch.
Galan i övrigt var ingen höjdare, måste jag medge. Kul att se welter-viktaren Amir Sadollah igen, mindre kul att han fortfarande inte avslutar eller blir avslutad. Endast en av hans nio matcher har inte avgjorts på poäng. Det var många som spådde en lysande framtid för Amir efter att ha vunnit sjunde säsongen av dokusåpan The Ultimate Fighter Han har visat sig vara en kompetent fajter. I mina ögon saknar han dock det lilla extra för att nå absoluta toppen.
Donald ”Cowboy” Cerrone – som var den UFC-fajter som gick flest matcher under 2011 – studsade tillbaka efter förlusten mot Nate Diaz. Ingredienserna till segern bestod av fina slagkombinationer, kryddat med stenhårda sparkar. Resultat blev en mördbultad Jeremy Stephens som inte hade någon som helt chans.
Jag gillar Cowboy och tycker att han har möjligheter att nå långt. Mot Nate Diaz hade han ingen chans och såg väldigt stel och orörlig ut. Mot Stephens såg han väldigt rörlig ut och hade ett bra fotarbete.
Två-tre segrar till mot toppfajters och han förtjänar att slås om bältet. Personligen vill dock se att han går upp en viktklass till weltervikt. Jag tror att han har en bättre chans att lyckas där. De bästa lättviktarna känns lite för snabba för Cerrone.
Segerintervju med Sung-Jung, som har MMA-världens coolaste smeknamn:
Drygt en månad har gått sedan Ultimate Fighting Championship besökte Sverige för första gången. Självfallet var undertecknad på plats i ett fullsatt Globen Läs mer →
