Mamma bläckfisk

20171120_224020

 

Den här bilden har sonen, 3 år, ritat. Jag frågade vad den föreställde och då svarade han ”Mamma är en bläckfisk”. Ja. Den är ganska klockren. Att bläckfisken dessutom har tom blick och gormande mun, tjaa.  Det får bli temat för dagens text.

Jag tycker vi ska tänka lite på mammorna. (Vi tar väl papporna i en annan text, jag vet väl lite mer om att vara mamma så vi börjar där. ) Innan ni läser och innan ni reagerar, notera att jag är av den åsikten att saker som passar för en person, naturligtvis inte passar för alla. Det här är min bild, som jag dock tror att flera känner igen sig i.

Jag växte upp under åttiotalet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade mycket. Vi överlevde ekonomiskt sett, men inte var det någon lyx. Under den här tiden och tiden därföre blev det dock alltmer vanligt att mammorna gick ut och jobbade (Inte då som min mamma som hoppade in och städade på apoteket så att ordinarie städerskan skulle få semester, utan rent yrkesarbetande). Jag är dock uppvuxen med en mamma som alltid var hemma och väntade med hembakat bröd och mat varje dag. Bland annat.

Barn lär in, härmar. Så. Vi kvinnor gör i mångt och mycket som mamma. Hos mig blev det nog en strävan efter att klara allt själv, både då pelletsaggregatet ger upp, uppfarten är full av snö, sonen behöver en ny ylletröja eller vi behöver bullar. Det fungerar nog om en då inte samtidigt ska utöva även kvinnornas ”nyare” roll och arbeta heltid. Det är ett känt fenomen att kvinnor i många fall gör det mesta i hemmet, utöver sitt förvärvsarbete. 

Till det här kommer övriga yttre krav på lite smått och gott. Snygg, vältränad, påläst, engagerad och en perfekt förälder ska hon vara. Pedagogisk och servera ekologisk mat på bambufat. Ha barnet i bärsjal och potträna redan på BB.

Ni ser vad jag vill komma till. Det är jättebra att kvinnor jobbar, vi ska ha lika möjlighet till det som männen. Men har en familj skaffat barn (Sen ska det ju gärna vara två st och med ungefär två års mellanrum annars är det ju något onormalt, eller?) så behöver de se över att lassen som bägge föräldrarna (det behöver förstås inte vara kvinna och man) drar är så väl fördelade som möjligt.

Och hur kul är det egentligen att lämna sin ettåring på förskolan vid 07 och inte se hen igen förrän vid 16 eller senare?  Finns det möjlighet att vara med sitt barn tycker jag att alla föräldrar ska överväga det. Ekonomin är ofta ett argument. Ja, det spelar roll. En del kan kanske inte minska jobbet, av olika skäl. Det är ju något övergripande problem med samhället där, för så ska det inte vara.  Men behöver vi andra renovera köket vart femte år, ha två bilar i toppskick, åka utomlands varje år, fylla våra liv med prylar?

Allt passar förstås inte alla. Men jag hör fler och fler historier om hur människor inte hinner båda delarna, och jag ser hur illa de far. Hur mycket av den press som de hamnar under kommer från samhällets förväntningar? Många gånger en betydande del, skulle jag tro.

Ni gör förstås som ni vill och har möjlighet till, men sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket. Det är inte värt det att alltid vara mamma bläckfisk som med tom blick och gormande mun gör åtta saker samtidigt. Jag är hemma med sonen så mycket som jag kan och tillvaron tillåter, och till våren kommer maken att göra något liknande. Killen är bara liten en gång.

 

Vad som är fel med ordet som börjar på L

20171106_213231

Jag kommer i den här texten att använda ordet ”lapp”. Det är för ett resonemang kring ordets betydelse och användning. Det betyder inte att jag tycker att det ska användas som benämning på samer, men det blir så mycket enklare att beskriva mina tankar om jag får använda ordet.

I och med Girjasmålet så har debatten blossat upp igen. Det som varit i fokus idag har varit ordet ”lapp” och hur detta används. Jag tänker inte gå in på den diskussion som kanske egentligen borde vara i fokus, för jag tror jag är för dåligt insatt för att komma med något vettigt vad gäller staten mot Girjas. Det här märker jag dock: Kommentarsfälten fylls av kommentarer från människor som ställer sig helt oförstående till att en inte bör använda ordet ”lapp” när en benämner en same. ”Vad är det för fel på ordet lapp? Så har det alltid hetat!” och gärna med åttahundra utropstecken efter de självupplevt revolutionerande påståendena.

Det som är fel med ordet ”lapp” är att det inte är ett ord som samerna själva använder som benämning på sig (oss). Inte i samiskan.  Det heter ”sábme” på lulesamiska, något som inte är helt olikt ordet ”same”. Var ordet ”lapp” egentligen har sitt ursprung tvistar de lärda men det är i varje fall en yttre benämning som idag har en negativ klang.  Nu säger många att ordet kan uppfattas som stötande, så använd det inte då! Hur svårt kan det vara, egentligen? Det finns andra ord vi lärt av oss och lärt om oss, i alla fall har jag börjat använda ”hen” och ”en” och jag säger numera ”chokladboll”. Det kräver ingen större kognitiv insats.

Ja, det finns samer som kallar sig själva för ”lapp”. Exempelvis en av mina släktingar, som är född på 1940-talet. Det var en tid då staten söndrade för att härska och bland annat försökte minska mängden samer genom att besluta vilka som var samer och inte, naturligtvis var det så få som möjligt som erkändes. Hon fick benämningen ”lappunge” men samtidigt berövades hon sin samiska identitet på många sätt. Det får jag skriva om en annan gång, men i alla fall – ja, det finns de som har svårt att kalla sig själva för samer och jag tror att de är en produkt av den tiden som de upplevde då staten riktigt skulle utöva sin makt över dem. Men de är i alla fall samer och därför tycker jag att de äger frågan på ett annat sätt än dessa envist tjatande ickesamiska människor som anser sig ha rätten att etikettera andra. Förstår ni skillnaden?

Byt bara ut ordet som börjar på L i den här debatten till det som vi med hyfs faktiskt inte säger längre, som börjar på N. Se hur absurt det skulle vara med fullt med människor som hävdar sin rätt att kalla människor med afrikanskt ursprung för ordet som börjar på N. (Nej, det ordet tänker jag inte skriva.) Det här är lika illa men nu är det Sveriges egen minoritetsbefolkning som det gäller och då har de som inte definierar sig som samer helt plötsligt rättigheten att sätta epitetet på oss?

Sen har ni inte med att göra om jag tillsammans med andra samer där vi alla vet var vi står, inbördes kallar oss för ordet som börjar på L. Det är en sak mellan oss om vi vill göra det. I det fallet så vet vi vad vi säger och när sammanhanget är rätt. I officiella sammanhang heter det same.

Orden på guldvåg

När jag sitter med en patient vill jag kunna ge den personen all tid jag har möjlighet att ge, i många fall handlar det, förutom om min medicinska bedömning, även om att försöka stötta upp i en situation som är väldigt jobbig för patienten. Jag träffar många med stressrelaterad sjuklighet och där anser jag det vara viktigt att det finns ordentligt med tid så att vi får resonera kring saken. I en tid av stora krav på adminstrativa delar av yrket så är det inte alltid lätt att få tiden att räcka. Allt värre blir det när Försäkringskassans ageranden börjat se ut som de gör. Ofta när jag skriver intyg upplever jag att granskningen det kommer att gå igenom i många fall är orimlig.

Jag måste inför formuleringen av intygen samla all kraft och koncentration jag just då kan uppbåda, för att helt enkelt skriva rätt. En stackars kasusändelse (det finns inte så många i svenskan) eller fel pronomen eller vilken liten detalj som helst kan nämligen göra att patienten riskerar bli utan sjukpenning. Det är alltså så att intyget granskas mer på det sätt min samiskalärarinna granskar mina texter, än som det alltså borde granskas – med blick på helheten och innebörden. Jag upplever att det letas kryphål och fel i det jag skriver. I stället för att vara en samarbetspartner, har Försäkringskassan nu blivit en myndighet som granskar med fokus på alldeles fel saker! Det är ju numera uppenbart att ju fler ansökningar om sjukpenning de avslår, desto bättre har de skött sitt jobb.

Det är en ständigt återkommande diskussion att Försäkringskassan vill ha observationer, fynd osv. beskrivna i sina intyg. Kan någon tala om för mig vilka fynd som är objektiva när det gäller psykiatriskt dåligt mående? Vilket blodprov kan jag ta, vilken röntgen, vilken objektiv mätmetod kan jag använda mig av? Jag är hänvisad till sjukdomshistorien och därmed sätts mitt intyg genast i ett tvivelaktighetens ljus från Försäkringskassans sida. För det finns inga objektiva bevis på sjukligheten. (Jag vill hävda att har en helt objektiva bevis på en psykiatrisk sjuklighet så måste den personen omedelbart slutenvårdas för då rör det sig om katatoni eller liknande tillstånd.)

Okej, jag raljerar, men ni förstår vad jag menar – det går helt enkelt att hävda simulans i de flesta fall när det är psykiatriskt. Jag tror på mina patienter. Berättar någon att de sover 2 timmar per natt så tror jag på det. Men jag kan inte bevisa det, för jag sover inte med personen. Och därmed blir mina ord i sjukintyget mindre värda, än t.ex. en hänvisning till en röntgenbild.

Vi har en ohållbar situation i Sverige nu när det gäller sjukförsäkringen. Då har jag inte ens berört det andra som Försäkringskassan håller på med – nekandet av assistansersättningar på löpande band. Men jag hör så lite från läkarhåll. Hur kan ni vara tysta, kollegor? Tycker ni att det här är rätt? Tycker ni det är okej att en myndighet går in och saboterar rehabiliteringarna? Tycker ni det okej att någon som inte har medicinsk kompetens (eller någon med medicinsk kompetens som inte träffat personen ifråga) ifrågasätter er gång på gång?

Jag tycker inte det här är okej.

Den enorma köttnormen

20171019_111422

 

Så här kan det se ut en vanlig lunch till sonen och mig. Till vänster hans köttbullar, till höger mina vegbollar av sojaprotein. Jag tänker i den här texten ta upp den aktuella frågan om en hållbar livsstil, med kosten som en viktig del av det hela.

Det råder inget tvivel om att köttnormen är enormt stark hos många. Historierna är många om tillfällen då någon bjudit någon annan på något helvegetariskt och den bjudne/bjudna uttryckt ”Men jag är inte vegetarian!”. Eller upprörda inlägg från föräldrar vars barn för en gångs skull fått en vegetarisk skollunch. Det verkar för vissa som så att har en inte ätit djur, så har en inte ätit ordentligt. Köttnorm.

Jag är inte vegetarian eller vegan. Jag äter fisk och skaldjur, jag lyxar till det med vilt emellanåt. Jag kan äta fläskpannkaka om det är det som serveras, eller äta upp sonens rester hellre än slänga dem. Men får jag välja, så äter jag vegetariskt de flesta måltiderna på en vecka. Livet behöver inte vara svart eller vitt.

I yngre år åt jag på liknande sätt under några års tid, med den skillnaden att jag helt avstod från annat kött än ganska sällan förekommande vilt. Då var det lätt att känna sig besvärlig, som att en gjorde sig märkvärdig som frågade efter vegetariskt. När jag i somras efter en del tänkande valde att gå tillbaka till mer vegetarisk kost tog jag beslutet att inte bli rigid i mitt val. Det gjorde faktiskt allt så mycket enklare. Och handen på hjärtat så spar jag en del argumentationer med treåringen. Jag vill förstås att han ska äta allt möjligt för att sedan kunna göra ett medvetet val. Om jag då säger ”Nej, mamma äter inte det där” då han erbjuder mig en av sina köttbullar så lär jag ju honom just för tillfället fel sak.

I somras besökte vi en mycket barnvänlig inrättning på Djurgården i Stockholm. Där fanns en restaurang som serverade några olika rätter. Skillnaden mot andra liknande restauranger var att alternativet som stod högst upp på menyn var det vegetariska. Därefter kom ett alternativ på höna (med en tydlig motivering också till varför de valt höna i stället för kyckling, jo det var för att ta tillvara på utvärpta värphöns som ändå skulle slaktas men hade fullt dugligt kött), och sedan ett med kött. Men det vegetariska stod alltså först. Vegonorm. Märk väl, det fanns alternativ med kött, och ingen skulle se snett på en köttätare där. Det vegetariska var dock det mest framhållna alternativet.

Många gånger har jag letat i menyn på vanliga ”byarestauranger”, typ pizzerior med en liten a’la carte-meny, där en först hittar massor av köttalternativ, några kyckling och fisk, och så sist ett eller ett par vegetariska alternativ. Som att den som äter vegetariskt får hålla till godo med att vara ett undantag. Jag brukar beställa en Calzone med champinjoner i stället för skinka, för enkelhetens skull. Jag måste dock ändå få poängtera, att det kommer mer och mer vegetariskt (välsignade halloumiburgare!) men det är fortfarande en lång väg att gå till en vegonorm.

Förstå mig rätt. Jag tänker inte att alla ska bli vegetarianer eller veganer. Jag tycker bara att vi alla kan dra ett litet strå till stacken för att bryta köttvanorna och prova något nytt. Det är ändå så att miljömässigt så skadar det inte att äta vegetariskt någon gång, tvärtom. Livsmedelsverket rekommenderar en ganska låg konsumtion av rött kött/charkprodukter. Här kan en argumentera hur mycket som helst kring gifter och vad som är skadligt och inte – jag måste ändå slå ett slag för att jag tror på att blanda riskerna lite. Kött som kommer från andra länder än Sverige är ibland formligen marinerat i antibiotika. Hur kul är det att stötta resistensutvecklingen hos bakterierna så att egentligen harmlösa bakterier kan ta livet av folk? Djurhållningen är en annan sak att titta på, och transporterna. Lokalproducerat är bättre, om du vill äta kött. Om en är ute efter att utvecklas som ”hemmakock” är ett sneglande mot vegmat att rekommendera. Genom vegetarisk mat har jag lärt mig att använda en del nya grönsaker och andra ingredienser, och krydda på ett helt annat vis. Och visst tilltalar ett sammelsurium av färgglada grönsaker ögat?

Det är dags att börja tänka på hur vi konsumerar. Jag är orolig för Moder Jord, hon är plågad. Det är också därför jag inte blir rigid i mitt ätande. Idag blev sonen febrig. Det resulterade i att han inte åt upp köttet som jag stekt upp åt honom, något som han verkligen gillar. Slänga? Nej, jag åt upp det – för att ta vara på resurserna. Då kanske jag kunde skippa ett mellanmål senare på dagen och få brödpaketet, eller vad det då var, att räcka längre. Och så vidare. Som en del i en hållbar livsstil som plågar Moder Jord så lite som möjligt är det inte fel med mer vegetariskt. I den utsträckning du själv är beredd att äta det.

 

 

De ohjälpbara.

Jag har ett oerhört spännande jobb. Jag har sett och hört saker som få kommer att få höra eller se samma mängd av. Förstås är det ju något jag måste hålla för mig själv förutom helt generellt, men låt oss bara konstatera att jag sedan 2002, då jag på mitt 21:a levnadsår tog första myrsteget in i läkarvärlden, har lärt mig mycket. Jag är så tacksam för alla historier som delats med mig. Fascinationen av människan och framför allt dess hjärna, upphör nog aldrig. Och jag har så mycket kvar att förstå. Och det är så mycket som jag aldrig kommer att förstå hur det fungerar. 

Så, för 15 år sedan, vad var det jag hade väntat mig? Standardsvaret: Jag är intresserad av hur människor fungerar och vill hjälpa människor. Japp. Pengar, nope. Ära och status, nope. Helt enkelt – om jag har förmågan att hjälpa människor, varför inte? Och det har jag säkert gjort genom åren, hjälpt någon, alltså. På olika sätt. Jag menar nu inte att jag skulle vara bättre än någon annan i det avseendet, jag är varken smartast eller stresståligast men jo, kanske jag gjort något gott.

Genom åren blir det förstås tydligt att en inte kan hjälpa alla. Inte fullt ut. En läkare kan lindra och trösta så gott hen kan, men allt går inte att bota. Det säger sig självt, livet har ju 100% dödlighet förr eller senare. Det här är förresten intressant, för här kommer vi in lite på det här med ”mjuka” värden. ”Hur tröstad upplever du dig på en skala?” – nej, det är nog inte den vanligaste måttstocken. Det ska tyvärr vara konkret resultat för att räknas fullt ut. I alla fall, efter den parentesen går det tämligen lätt att dela in människorna i två grupper – de hyfsat hjälpbara och de icke hjälpbara (men tröst försöker vi ju med till dem med). Ganska begripligt, va? För att göra det ännu tydligare kan vi ju säga att de jag menar är hjälpbara är de, där jag kan gå ifrån mötet och känna att det jag skriver under journalrubriken ”Åtgärd” är något som ger mig något slags inre tillfredsställelse, en känsla av att ha gjort allt jag kan, och fått konkret resultat. Visst känns det som en ganska naturlig indelning?

Tills för en tid sedan. Jag började tvingas se hur gruppen icke hjälpbara började öka. Och nej, det är ingen epidemi av en ny obotlig sjukdom. Det jag talar om är Försäkringskassans nya agerande. Från att ha varit en ganska resonabel samarbetspartner har denna myndighet förvandlats till inget annat än något hotfullt. Ja, sjukskrivning är ett mycket kraftigt redskap, men tyvärr något jag behöver i min verktygslåda när jag träffar exempelvis utmattade människor. Jag har inget dunderläkemedel som botar energilöshet (om den beror på ren utmattning), jag vet inte av något som höjer fokus mirakulöst hos människan som bränt ut sig. Terapi och tid, brukar jag säga. Avsevärd tid kan det handla om. Och där vill jag hjälpa, skriver långa haranger om hur människan har det och kämpar – ibland bara för att finna att handläggaren tar fasta på en detalj – kanske en mindre förbättring trots att det mesta fortfarande inte funkar, eller rycker mina ord ur sammanhanget utan att se helheten. Hela min 5,5 år långa utbildning och nu nära 10 år långa yrkeserfarenhet, främst inom psykiatrin, är diskvalificerad av en person som inte ens haft kontakt med ”den försäkrade”! Ja, det är ibland maktmissbruk. 

Varför detta beteende då? Regeringen har beslutat att få ned sjuktalenVi lever alltså i ett land där regeringen i den här frågan totalt saknar verklighetsförankring. (Alliansregeringen ställde till det från början, måste jag tillägga.) Att tro att folk blir friskare för att en får ned sjuktalen är inte bättre än att måla över en fuktskadad bräda (ja, jag är renoveringsfixerad). I brädans fall finns fukten kvar, får konsekvenser, färgen flagnar och jobbet måste göras om, till en större kostnad och arbetsinsats. Men det såg snyggt ut ett tag. Samma sak med många av våra drabbade, med den skillnaden att de är människor, inte brädor eller siffror. Människor. Människor med liv, sammanhang. Är det så svårt för regeringen att mentalisera? (Dvs sätta sig in i en annans situation, kort sagt.)

Tydligen. Nu i oktober försökte Vänsterpartiets Ulla Andersson lyfta till statsministern just detta med att ingen blir friskare av att vara fattig. Ett klipp finns bl.a. på Vänsterpartiets Facebooksida. Ett mumlande icke-svar var vad hon fick av honom. Undvikande.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt uttryckte sig väldigt väl under en debatt nyligen. Han funderade nämligen på om statsministern visste skillnad på höger och vänster. I det här fallet är jag tveksam och ganska besviken. Och för er som nu tror att en högerröst hjälper vill jag bara påminna om att det var alliansen som förstörde sjukförsäkringen från början och hos dem finns nog verkligen inget intresse för att hjälpa den svaga människan.

Och mitt i den här instabiliteten tänker jag fortsätta att försöka hjälpa de ohjälpbara.

 

 

 

 

Inget annat än hyckleri.

Inget annat än hyckleri.

Bilden visar en skärmdump från Försäkringskassans hemsida. Provokationsnivån är enorm.

Det här är en text jag skrev ganska vredesdrabbad, men jag hade i alla fall funderat under en hel bilresa från Lycksele till Luleå innan jag skrev den, försökt diskutera med högre uppsatta på den berörda myndigheten utan att komma någonstans alls, och publicerade den sedan offentligt på Facebook när jag under Vänsterdagarna i Malmö hörde hur Jonas Sjöstedt uppmärksammade problematiken och ställde krav på regeringen i sjukförsäkringsfrågan. Jag kände mig i det ögonblicket så enormt nöjd över att vara vänsterpartist.

————————————-

Jag blev läkare för att jag tyckte att jag skulle kunna hjälpa människor att bli friska igen. Dumt val eller inte, det är en annan diskussionsfråga. Just nu känns det många gånger onödigt omöjligt att göra det jag hade tänkt mig, och jag ska berätta varför.

Jag jobbar mycket med stressrelaterad psykisk ohälsa, alltså utmattningsproblematik. I sådana lägen försöker en lotsa patienten till en läkande balans mellan vila och aktivitet. Inte sällan är påverkan på tankeförmågan och koncentrationen stor. Tänk dig att du plötsligt inte vet hur du startar diskmaskinen du haft i 10 år, eller blir osäker på vilken sida av vägen en ska köra på. Tänk dig att inte klara att läsa det här stycket – från att ha klarat tjocka böcker!

Tänk dig dessutom att varje mänsklig kontakt utanför familjen ger dig samma känsla och kroppsliga reaktion som om du skulle möta en arg björn! Tänk dig att kroppen som förr svarat direkt när du vill använda den, plötsligt beter sig som i ultrarapid och väger som en elefant.

I det här läget är allt meningslöst och du har tappat hoppet. Du kommer till vården och träffar läkare och psykologer. De säger ”Ge inte upp! Vi vet vad det här är! Vi fixar det tillsammans, vi ska hjälpa dig!” och då börjar du din mödosamma resa tillbaka. Du lotsas i lämplig takt tillbaka till ditt arbete och peppas till att återta ditt liv i vårdens trygga händ… NÄ MEN STOPP! BRYT! Här kommer Försäkringskassan in och drar in din ersättning! Halvt rehabiliterad och nästan fungerade på jobbet så har de tittat på dina datum och konstaterat att det tagit för lång tid och nu blir du arbetssökande på deltid. Eller så har de utifrån orden i mitt intyg (skolfrökenslikt granskat varje minsta ändelse) bedömt att du kan sköta ett annat jobb än det du redan kan i en högre omfattning.

Vad än jag i detta läge skriver kan de hänvisa uppåt. Till lagen. En lag som togs under alliansen men som de som myndighet alltså nu börjar tillämpa. Plötsligt. Utan vidare har de alltmer börjat gå in och faktiskt helt enkelt sabotera behandlingarna (och ofta sina ”försäkrades” tillvaro).

Vad händer då i praktiken?
Tror ni stressnivån minskar? NEJ. Tror ni rehabiliteringen går bättre? Mycket sällan.
Sjuktalen sjunker, men till vilket pris?
Vad det här gör med vår arbetsmiljö som läkare är också angeläget. Den här situationen håller inte.

Som ett slutligt konstaterande: När jag kutar in i samma vägg får jag nog direkt se mig om efter annan sysselsättning. Socialstyrelsen konstaterar : Kognitiva symtom kan kvarstå i över ett år.
Vilket jobb kan en sköta om hjärnan inte funkar? Vilket nytt jobb kan en lära in med de nedsättningarna?
Inte så många som Försäkringskassan verkar ha fått för sig.

Jag är gravt bekymrad.

——————————

Problematiken fortsätter. Jag klarar bara inte av att formulera mer kring det just nu. Det kommer när texten fått mogna.

 

Några tankar till att börja med.

 

Duplo

Det är nu det gäller att inte gripas av ordtorkan. Det är inte så att jag är känd för att vara tyst när jag har något på hjärtat. Snarare tvärtom, men inför att börja med denna blogg är det lika mycket farhågor som idéer. Det är inte längre Facebooks skyddade värld, nu ska jag ut i stora världen med mina ibland kanske lite väl stora ord.

Just nu brinner jag lite extra för några frågor. Det allra mest aktuella i min värld är sjukförsäkringen, som jag ser väldigt mycket av genom mitt yrke. Jag har precis börjat upptäcka politikens värld annat än från TV-soffan och där kan det nog väntas några funderingar och reflektioner så småningom. Och så var det det här med den samiska identiteten, något som är så svårt att skriva om eftersom det finns så oerhört många uppfattningar om hur det ”ska” vara och vad som är rätt eller fel.

Till att börja med så väljer jag att publicera detta inlägg som ett ”teknik-test” och så får vi börja snacka på allvar lite senare.