Mamma bläckfisk

20171120_224020

 

Den här bilden har sonen, 3 år, ritat. Jag frågade vad den föreställde och då svarade han ”Mamma är en bläckfisk”. Ja. Den är ganska klockren. Att bläckfisken dessutom har tom blick och gormande mun, tjaa.  Det får bli temat för dagens text.

Jag tycker vi ska tänka lite på mammorna. (Vi tar väl papporna i en annan text, jag vet väl lite mer om att vara mamma så vi börjar där. ) Innan ni läser och innan ni reagerar, notera att jag är av den åsikten att saker som passar för en person, naturligtvis inte passar för alla. Det här är min bild, som jag dock tror att flera känner igen sig i.

Jag växte upp under åttiotalet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade mycket. Vi överlevde ekonomiskt sett, men inte var det någon lyx. Under den här tiden och tiden därföre blev det dock alltmer vanligt att mammorna gick ut och jobbade (Inte då som min mamma som hoppade in och städade på apoteket så att ordinarie städerskan skulle få semester, utan rent yrkesarbetande). Jag är dock uppvuxen med en mamma som alltid var hemma och väntade med hembakat bröd och mat varje dag. Bland annat.

Barn lär in, härmar. Så. Vi kvinnor gör i mångt och mycket som mamma. Hos mig blev det nog en strävan efter att klara allt själv, både då pelletsaggregatet ger upp, uppfarten är full av snö, sonen behöver en ny ylletröja eller vi behöver bullar. Det fungerar nog om en då inte samtidigt ska utöva även kvinnornas ”nyare” roll och arbeta heltid. Det är ett känt fenomen att kvinnor i många fall gör det mesta i hemmet, utöver sitt förvärvsarbete. 

Till det här kommer övriga yttre krav på lite smått och gott. Snygg, vältränad, påläst, engagerad och en perfekt förälder ska hon vara. Pedagogisk och servera ekologisk mat på bambufat. Ha barnet i bärsjal och potträna redan på BB.

Ni ser vad jag vill komma till. Det är jättebra att kvinnor jobbar, vi ska ha lika möjlighet till det som männen. Men har en familj skaffat barn (Sen ska det ju gärna vara två st och med ungefär två års mellanrum annars är det ju något onormalt, eller?) så behöver de se över att lassen som bägge föräldrarna (det behöver förstås inte vara kvinna och man) drar är så väl fördelade som möjligt.

Och hur kul är det egentligen att lämna sin ettåring på förskolan vid 07 och inte se hen igen förrän vid 16 eller senare?  Finns det möjlighet att vara med sitt barn tycker jag att alla föräldrar ska överväga det. Ekonomin är ofta ett argument. Ja, det spelar roll. En del kan kanske inte minska jobbet, av olika skäl. Det är ju något övergripande problem med samhället där, för så ska det inte vara.  Men behöver vi andra renovera köket vart femte år, ha två bilar i toppskick, åka utomlands varje år, fylla våra liv med prylar?

Allt passar förstås inte alla. Men jag hör fler och fler historier om hur människor inte hinner båda delarna, och jag ser hur illa de far. Hur mycket av den press som de hamnar under kommer från samhällets förväntningar? Många gånger en betydande del, skulle jag tro.

Ni gör förstås som ni vill och har möjlighet till, men sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket. Det är inte värt det att alltid vara mamma bläckfisk som med tom blick och gormande mun gör åtta saker samtidigt. Jag är hemma med sonen så mycket som jag kan och tillvaron tillåter, och till våren kommer maken att göra något liknande. Killen är bara liten en gång.

 

Vad som är fel med ordet som börjar på L

20171106_213231

Jag kommer i den här texten att använda ordet ”lapp”. Det är för ett resonemang kring ordets betydelse och användning. Det betyder inte att jag tycker att det ska användas som benämning på samer, men det blir så mycket enklare att beskriva mina tankar om jag får använda ordet.

I och med Girjasmålet så har debatten blossat upp igen. Det som varit i fokus idag har varit ordet ”lapp” och hur detta används. Jag tänker inte gå in på den diskussion som kanske egentligen borde vara i fokus, för jag tror jag är för dåligt insatt för att komma med något vettigt vad gäller staten mot Girjas. Det här märker jag dock: Kommentarsfälten fylls av kommentarer från människor som ställer sig helt oförstående till att en inte bör använda ordet ”lapp” när en benämner en same. ”Vad är det för fel på ordet lapp? Så har det alltid hetat!” och gärna med åttahundra utropstecken efter de självupplevt revolutionerande påståendena.

Det som är fel med ordet ”lapp” är att det inte är ett ord som samerna själva använder som benämning på sig (oss). Inte i samiskan.  Det heter ”sábme” på lulesamiska, något som inte är helt olikt ordet ”same”. Var ordet ”lapp” egentligen har sitt ursprung tvistar de lärda men det är i varje fall en yttre benämning som idag har en negativ klang.  Nu säger många att ordet kan uppfattas som stötande, så använd det inte då! Hur svårt kan det vara, egentligen? Det finns andra ord vi lärt av oss och lärt om oss, i alla fall har jag börjat använda ”hen” och ”en” och jag säger numera ”chokladboll”. Det kräver ingen större kognitiv insats.

Ja, det finns samer som kallar sig själva för ”lapp”. Exempelvis en av mina släktingar, som är född på 1940-talet. Det var en tid då staten söndrade för att härska och bland annat försökte minska mängden samer genom att besluta vilka som var samer och inte, naturligtvis var det så få som möjligt som erkändes. Hon fick benämningen ”lappunge” men samtidigt berövades hon sin samiska identitet på många sätt. Det får jag skriva om en annan gång, men i alla fall – ja, det finns de som har svårt att kalla sig själva för samer och jag tror att de är en produkt av den tiden som de upplevde då staten riktigt skulle utöva sin makt över dem. Men de är i alla fall samer och därför tycker jag att de äger frågan på ett annat sätt än dessa envist tjatande ickesamiska människor som anser sig ha rätten att etikettera andra. Förstår ni skillnaden?

Byt bara ut ordet som börjar på L i den här debatten till det som vi med hyfs faktiskt inte säger längre, som börjar på N. Se hur absurt det skulle vara med fullt med människor som hävdar sin rätt att kalla människor med afrikanskt ursprung för ordet som börjar på N. (Nej, det ordet tänker jag inte skriva.) Det här är lika illa men nu är det Sveriges egen minoritetsbefolkning som det gäller och då har de som inte definierar sig som samer helt plötsligt rättigheten att sätta epitetet på oss?

Sen har ni inte med att göra om jag tillsammans med andra samer där vi alla vet var vi står, inbördes kallar oss för ordet som börjar på L. Det är en sak mellan oss om vi vill göra det. I det fallet så vet vi vad vi säger och när sammanhanget är rätt. I officiella sammanhang heter det same.

Orden på guldvåg

När jag sitter med en patient vill jag kunna ge den personen all tid jag har möjlighet att ge, i många fall handlar det, förutom om min medicinska bedömning, även om att försöka stötta upp i en situation som är väldigt jobbig för patienten. Jag träffar många med stressrelaterad sjuklighet och där anser jag det vara viktigt att det finns ordentligt med tid så att vi får resonera kring saken. I en tid av stora krav på adminstrativa delar av yrket så är det inte alltid lätt att få tiden att räcka. Allt värre blir det när Försäkringskassans ageranden börjat se ut som de gör. Ofta när jag skriver intyg upplever jag att granskningen det kommer att gå igenom i många fall är orimlig.

Jag måste inför formuleringen av intygen samla all kraft och koncentration jag just då kan uppbåda, för att helt enkelt skriva rätt. En stackars kasusändelse (det finns inte så många i svenskan) eller fel pronomen eller vilken liten detalj som helst kan nämligen göra att patienten riskerar bli utan sjukpenning. Det är alltså så att intyget granskas mer på det sätt min samiskalärarinna granskar mina texter, än som det alltså borde granskas – med blick på helheten och innebörden. Jag upplever att det letas kryphål och fel i det jag skriver. I stället för att vara en samarbetspartner, har Försäkringskassan nu blivit en myndighet som granskar med fokus på alldeles fel saker! Det är ju numera uppenbart att ju fler ansökningar om sjukpenning de avslår, desto bättre har de skött sitt jobb.

Det är en ständigt återkommande diskussion att Försäkringskassan vill ha observationer, fynd osv. beskrivna i sina intyg. Kan någon tala om för mig vilka fynd som är objektiva när det gäller psykiatriskt dåligt mående? Vilket blodprov kan jag ta, vilken röntgen, vilken objektiv mätmetod kan jag använda mig av? Jag är hänvisad till sjukdomshistorien och därmed sätts mitt intyg genast i ett tvivelaktighetens ljus från Försäkringskassans sida. För det finns inga objektiva bevis på sjukligheten. (Jag vill hävda att har en helt objektiva bevis på en psykiatrisk sjuklighet så måste den personen omedelbart slutenvårdas för då rör det sig om katatoni eller liknande tillstånd.)

Okej, jag raljerar, men ni förstår vad jag menar – det går helt enkelt att hävda simulans i de flesta fall när det är psykiatriskt. Jag tror på mina patienter. Berättar någon att de sover 2 timmar per natt så tror jag på det. Men jag kan inte bevisa det, för jag sover inte med personen. Och därmed blir mina ord i sjukintyget mindre värda, än t.ex. en hänvisning till en röntgenbild.

Vi har en ohållbar situation i Sverige nu när det gäller sjukförsäkringen. Då har jag inte ens berört det andra som Försäkringskassan håller på med – nekandet av assistansersättningar på löpande band. Men jag hör så lite från läkarhåll. Hur kan ni vara tysta, kollegor? Tycker ni att det här är rätt? Tycker ni det är okej att en myndighet går in och saboterar rehabiliteringarna? Tycker ni det okej att någon som inte har medicinsk kompetens (eller någon med medicinsk kompetens som inte träffat personen ifråga) ifrågasätter er gång på gång?

Jag tycker inte det här är okej.