Mamma bläckfisk

20171120_224020

 

Den här bilden har sonen, 3 år, ritat. Jag frågade vad den föreställde och då svarade han ”Mamma är en bläckfisk”. Ja. Den är ganska klockren. Att bläckfisken dessutom har tom blick och gormande mun, tjaa.  Det får bli temat för dagens text.

Jag tycker vi ska tänka lite på mammorna. (Vi tar väl papporna i en annan text, jag vet väl lite mer om att vara mamma så vi börjar där. ) Innan ni läser och innan ni reagerar, notera att jag är av den åsikten att saker som passar för en person, naturligtvis inte passar för alla. Det här är min bild, som jag dock tror att flera känner igen sig i.

Jag växte upp under åttiotalet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade mycket. Vi överlevde ekonomiskt sett, men inte var det någon lyx. Under den här tiden och tiden därföre blev det dock alltmer vanligt att mammorna gick ut och jobbade (Inte då som min mamma som hoppade in och städade på apoteket så att ordinarie städerskan skulle få semester, utan rent yrkesarbetande). Jag är dock uppvuxen med en mamma som alltid var hemma och väntade med hembakat bröd och mat varje dag. Bland annat.

Barn lär in, härmar. Så. Vi kvinnor gör i mångt och mycket som mamma. Hos mig blev det nog en strävan efter att klara allt själv, både då pelletsaggregatet ger upp, uppfarten är full av snö, sonen behöver en ny ylletröja eller vi behöver bullar. Det fungerar nog om en då inte samtidigt ska utöva även kvinnornas ”nyare” roll och arbeta heltid. Det är ett känt fenomen att kvinnor i många fall gör det mesta i hemmet, utöver sitt förvärvsarbete. 

Till det här kommer övriga yttre krav på lite smått och gott. Snygg, vältränad, påläst, engagerad och en perfekt förälder ska hon vara. Pedagogisk och servera ekologisk mat på bambufat. Ha barnet i bärsjal och potträna redan på BB.

Ni ser vad jag vill komma till. Det är jättebra att kvinnor jobbar, vi ska ha lika möjlighet till det som männen. Men har en familj skaffat barn (Sen ska det ju gärna vara två st och med ungefär två års mellanrum annars är det ju något onormalt, eller?) så behöver de se över att lassen som bägge föräldrarna (det behöver förstås inte vara kvinna och man) drar är så väl fördelade som möjligt.

Och hur kul är det egentligen att lämna sin ettåring på förskolan vid 07 och inte se hen igen förrän vid 16 eller senare?  Finns det möjlighet att vara med sitt barn tycker jag att alla föräldrar ska överväga det. Ekonomin är ofta ett argument. Ja, det spelar roll. En del kan kanske inte minska jobbet, av olika skäl. Det är ju något övergripande problem med samhället där, för så ska det inte vara.  Men behöver vi andra renovera köket vart femte år, ha två bilar i toppskick, åka utomlands varje år, fylla våra liv med prylar?

Allt passar förstås inte alla. Men jag hör fler och fler historier om hur människor inte hinner båda delarna, och jag ser hur illa de far. Hur mycket av den press som de hamnar under kommer från samhällets förväntningar? Många gånger en betydande del, skulle jag tro.

Ni gör förstås som ni vill och har möjlighet till, men sedan jag blev förälder har jag omvärderat mycket. Det är inte värt det att alltid vara mamma bläckfisk som med tom blick och gormande mun gör åtta saker samtidigt. Jag är hemma med sonen så mycket som jag kan och tillvaron tillåter, och till våren kommer maken att göra något liknande. Killen är bara liten en gång.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *