Sjöstedt, Strandhäll och Sjukförsäkringen.

Jag kanske börjar tycka att jag har sagt mitt i den här frågan om den totalt dysfunktionella sjukförsäkringen men det är nog inte så. Alltsedan jag såg inslaget i Aktuellt i tisdags kväll, där Annika Strandhäll vägrade debattera mot Jonas Sjöstedt, så har jag burit på en diffus känsla av irritation, utan att veta vad det egentligen handlar om. Nu tror jag att jag vet vad det var, det var lite mer som behövde uttryckas.

Där står alltså regeringens representant i frågan, Annika Strandhäll, och vägrar först och främst debattera mot en person som med all rätt är kritisk mot dagens sjukförsäkring. Därefter svarar hon inte på de frågor som reportern ställer, utan försöker i stället säga något hon uppenbarligen på förhand valt att hon vill säga. Hon vill få fram att Sverige bör ha ett sjuktal i paritet med andra länder. Redan där blir det fel. Utan att jämföra förutsättningar (exempelvis arbetstidens längd, många länder har kortare arbetsdag än vi i Sverige), så ska vi ha samma sjuktal som andra länder. Och det här ska alltså åstadkommas genom att frisera siffrorna, att överföra sjuka personer till arbetslöshet i stället för att de ska vara där de hör hemma, i sjukförsäkringen?

Nästa påstående hon vill få fram är att det måste ske en samverkan mellan olika myndigheter, där hon lite perifert nämner Försäkringskassan, men även talar om Arbetsförmedlingen, och Hälso- och sjukvården. JA till samverkan! Det behöver vi mer av. Men vad hon egentligen säger är att det bör vara mer Hälso- och sjukvårdens ansvar att ta hand om de sjuka. Menar hon då att Hälso- och sjukvården ska betala räkningarna åt sina patienter? Eller att de ska gå på Arbetsförmedlingen för att det rent teoretiskt finns ett litet uns av arbetsförmåga i ett jobb som finns 80 mil bort? Jag kan berätta att vi som jobbar med att ta hand om de sjuka gör allt vi kan för att de ska må bättre, men vi kan faktiskt inte hjälpa dem ekonomiskt. För många blir alternativet försörjningsstöd (”socialbidrag”). Kostnaderna flyttas bara runt, runt. Man kan inte forcera tillfrisknandet för t.ex. utmattningssyndrom. Ekonomiskt trångmål och osäker framtid är knappast stressreducerande. Annika Strandhäll hävdar här att alla ska ha rätt till det bästa möjliga stödet till att komma tillbaka till hälsa och arbete. Hur rimmar det med att kastas ut i osäkerheten trots att en inte fått en chans att tillfriskna?

Annika Strandhäll säger vidare ”Jaaag är inte nöjd när jag ser ett sådant här fall”. Det visades alltså i reportaget en dam med bl.a. svår artros, rullstolsburen, värkplågad och beroende av ledsagare och färdtjänst – och hon skulle alltså ha arbetsförmåga enligt bedömningen som gjorts. Jag vill fråga Annika Strandhäll: Vad tror du de ”försäkrade” som utförsäkrats är då, när du inte är nöjd? Strandhäll får det att låta som att det här fallet med damen är något undantag men faktum är att det är det inte! Det är ett fåtal av de försäkrade som faktiskt försöker leva på systemet och manipulera – för där har vi ju nästa grej – vem, som kan styra över sin tillvaro, vill leva på den ynkliga ersättning som sjukförsäkringen ger?

Sedan vägrar också vår socialminister svara ordentligt på frågor kring de statiska tidsgränser som tillämpas från Försäkringskassans håll. Efter 180 dagar prövas de försäkrade gentemot hela arbetsmarknaden.  Vad är det för magiskt med 180 dagar? ”Nu har du fått en sjukdom här, oavsett vilken det är så har du 180 dagar på dig att bli frisk innan du riskerar att behöva lämna ditt arbete, som du kan på dina fem fingrar och har haft i 20 år!”  Annika Strandhäll, varför står du och försvarar det som alliansen införde och som ni i regeringsposition bara förstärkt?

Slutligen står Strandhäll där och pratar om åtgärder som hon kommer att införa. Jag ser med stor spänning fram emot vad det kan vara som kommer från regeringshåll den här gången, men tyvärr har den här regeringen i den här frågan gjort mig så desillusionerad att jag bara väntar mig en förvärring. Då hon pratar om att det behövs att en tidigare i förloppet ser över rehabiliteringen så skulle det inte förvåna mig om det införs en ännu tidigare tidsgräns för att vi som jobbar med drabbade personer ska arbeta snabbare (och själv hamna i väggen) för att få dem friska. Flera gånger i inslaget nämner hon hälso- och sjukvårdens ansvar, således verkar det som att hon försöker skjuta över ansvaret för att de ”försäkrade” blir utan försörjning på oss, som skriver oss formligen ihjäl för att försöka hjälpa dem att eventuellt få ekonomisk trygghet. Ja, jag raljerar, men det är väl så det blir när en tappar förtroendet för en minister. Viss självbevarelsedrift verkar hon ju i alla fall ha, eftersom hon tydligen inser att Jonas Sjöstedt har rätt.

Förstår inte människor i maktposition att problemet inte ligger på den nivå de vill få det till? Vi behöver se över hela samhällsapparaten för att få det här att hålla framöver. Idag fungerar samhället som en sorteringsapparat, där de som faller för att de inte klarar den ökade pressen i arbetslivet, inte har någon trygghet och riskerar att bli totalt marginaliserade. Om vi inte vänder på det här kommer det till slut att finnas en mycket liten ”elit” kvar, som klarat av pressen, och obegripliga mängder värdefull kunskap och arbetskraft faller bort. Vi är alla människor med våra egna gränser. Idag börjar alltför många närma sig sin gräns för vad de klarar av. Och om vi inte kan se till att de i första hand inte hamnar där, måste vi hjälpa dem att komma tillbaka så långt de kan. Det är vår jävla skyldighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>