Sticka eller inte sticka

20171207_150455

Influensa. Ökad sjukfrånvaro med alla dess konsekvenser. Ökat behov av antibiotikabehandling och om ännu värre, avancerad sjukhusvård. Dödsfall bland de som kanske redan är ganska svaga. Faktum är att influensa faktiskt också kan orsaka kraftig sjukdom hos personer som är unga och friska. Förvånansvärda IVA-fall, så att säga.

Vaccinet – märk väl, säsongsinfluensavaccinet – ges i många doser varje år, inte bara i vårt land. Det kan nog betraktas som väl beprövat och med rätt harmlösa biverkningar. En snabbt övergående immunreaktion är det som händer, om något alls. Det är ovanligt med något värre. Ändå är vi så få som väljer att vaccinera oss och våra barn. Varför?

Själv har jag tagit influensavaccin i säkert 10 år, genom jobbet. Jag tycker faktiskt att det är min plikt eftersom jag är i direktkontakt med så många människor varje dag. Influensa smittar innan en känner av att en är sjuk. (Och den gång jag tror att jag haft influensa, år 1999 eller 2000, så gick jag ändå till gymnasiet – så det där med sjuknärvaro är väl något jag inte är ett gott exempel på hur man bör hantera…) Så om jag är uppi människor och är på väg att utveckla influensa, så hinner jag smitta några stycken innan jag själv vet om det. Gamla, unga, folk med grundsjukdomar.

Sedan sonen föddes så har faktiskt maken också fått lov att vaccinera sig. Influensa på ett småbarn är verkligen inget att eftersträva. Särskilt inte om barnet har förkylningsastma och tendenser att få falsk krupp vid varje luftvägsinfektion. Mina föräldrar är 73 och 76 år gamla idag, och får lov att vaccinera sig för sin egen skull och för sitt barnbarns. Med mamma är det inget problem, pappa är däremot envis. Han hävdar, precis som många andra, att ”jag har aldrig varit så sjuk som det år jag tog vaccinet!”. Låt mig genast få möta det argumentet: Du har aldrig haft ett barnbarn som drar hem alla möjliga virus (inklusive influensa, kanske) från dagis!

För det är faktiskt så. Det finns massor av virus som ger akut luftvägsinfektion med feber. För att vara helt säker på att det är influensa måste det tas speciella prover för det. Influensavaccinet skyddar mot influensa. Skyddseffekten av vaccinet är inte 100%. Dock kan sjukdomsförloppet mildras, om en ändå blir smittad, och en blir inte lika smittsam heller. Det kan ju kännas skönt att inte ha dragit ned influensan över sina åldriga föräldrar, eller ett litet barn, även om en själv kanske får en större eller mindre släng av den.

Låt oss också tänka lite kring sjuknärvaro och sjukfrånvaro. Många av oss jobbar med människor. Både de yngsta och de äldsta människorna har ju mycket personal av olika slag omkring sig. Då influensan börjar härja i personalgruppen/barngruppen/brukargruppen kommer personal att sjukskriva sig. Pressen ökar på kvarvarande personal som kanske ”hjältemodigt” kämpar på jobbet och har s.k. sjuknärvaro. Och drar infektionen över alla den möter. Så förutom att sjukfrånvaron ökar, och därmed kostnaderna för personal, så finns det också något som heter sjuknärvaro som kan vara direkt livshotande för en del av dem de sjuka möter i jobbet. I övrigt så sliter det något förfärligt på hälsan hos den person som pressar sig till att arbeta med brinnande immunkrig i kroppen.

”Men jag blev så sjuk av vaccinet, jag fick influensa av det!” Det är ytterst osannolikt. Det är ett inaktiverat vaccin som ges, det ger inte en infektion utan en immunreaktion. Däremot kanske du satt i ett väntrum med 40 andra personer som skulle ta influensasprutan – vet du säkert att alla de var friska? (Kom ihåg vad jag just skrev om att en smittar innan en vet att en är infekterad!) Och hur vet du att det var influensa du fick, överhuvudtaget?

”Influensavaccin förstör immunförsvaret, det är bättre att få en naturlig infektion!” Nja. Visst kan det hävdas att det blir ett bättre immunskydd av en naturlig infektion än av att vaccinera sig, men till vilket pris? Här har vi en sjukdom som vi faktiskt kan försöka undvika med en väldigt liten uppoffring, och ändå så gör vi inte det? Immunförsvaret har nog tillräckligt med jobb med de agens vi inte kan vaccinera oss emot. Och alla riskpersoner som jag smittat med min ”naturliga infektion” innan jag vet att jag bör hålla mig undan? Om jag ens har vett att hålla mig undan (det är ju så himla viktigt att köpa just de där byxorna på rea, det är mycket viktigare än att vara hemma och kurera mig och låta bli att sprida sjukdomen vidare, eller vadå?).

Här i Sverige uppmanas riskgrupper (kroniskt sjuka, äldre, gravida) i första hand att vaccinera sig. Även de som vistas kring riskgrupper rekommenderas göra det. Lite yrkesspecifika rekommendationer finns. Men sedan är det liksom inget mer. När jag började försöka ordna för sonen att få vaccin tog det ungefär en månad att få till det! Då han inte är uppenbart i riskgrupp och hälsocentralen tydligen väldigt sällan stått inför att influensavaccinera barn, så blev det en del bollande fram och åter. Att hälsocentralen inte visste riktigt hur de skulle hantera min begäran, stärkte mig förstås i övertygelsen att vaccinera (för då går ju alla andra runt ovaccinerade). Min motivering för detta är att jag faktiskt inte vill ha influensa på en treåring med förkylningsastma, och jag vill inte heller att han ska smitta mina föräldrar, vilket kan få svåra konsekvenser. Det är också skönt att veta att jag har gjort vad jag kan för att begränsa smittspridningen under denna säsong.

I andra länder tänker man annorlunda. I USA rekommenderas vaccin från 6 månader, i Finland vaccineras tydligen barn 6-35 månader i alla fall.

Jag tänker att det handlar om ett gemensamt ansvar. Det är inte alla som kan ta vaccin, till exempel de med vissa sjukdomar och allergier, och kanske är det just de som är mest utsatta. Som med (typ) alla andra vacciner tycker jag att nyttan överväger risken, både på individ- och gruppnivå.

Om du nu är en person som är helt övertygad om att vaccin är fel väg att gå – var då åtminstone vänlig och stanna hemma när du blir sjuk.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *