Demokratin ligger i dina händer

DSC_1051

Idag kom något med posten som påminner mig om något som egentligen är så självklart att det inte ens borde behöva påminnas om. Röstkorten. Beviset på att varenda medborgare är lika mycket värd. (Ja, självklart är också barnen värda lika mycket!)

EN röst per person – oavsett om du är man, kvinna, annan könstillhörighet,18 eller 98 år, har mer eller mindre pigment i din hy, har bott i Sverige hela ditt liv eller en kortare tid, fattig eller rik, högutbildad eller lågutbildad, same eller ickesame…  Din åsikt räknas lika mycket som någon annans.

Men det är en farlig makt du fått i din hand. Vi lever i en tid där människors lika värde inte längre är en sådan självklarhet som en kunde tro. En del liv är inte lika mycket värda som andra, i vissas ögon. Det är nästan 100 år sedan kvinnornas åsikter blev likvärdiga männens (ja, i alla fall formellt sett). Vilket framsteg det måste ha varit! Men vart är det vi är på väg nu? Kan det vara så att vi går mot ett val där det finns en risk att ett parti, genom demokratiska former, tar makt för att sedan inskränka vår demokrati? Jag tror att det kan vara så illa.

Jag vill ha ett Sverige där vi kan stå upp och säga att vi bor i landet där varje människoliv har ett lika stort värde. Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån (både bildligt och bokstavligt talat). Det ska inte spela roll vilka tillhörigheter du har. Du ska ha samma grundläggande rättigheter som alla andra. Du ska kunna vara trygg.

Som läkare har jag sett insidan på flertalet människor. Jag har sett röntgenbilder på ännu fler. Och vet ni vad? Vi ser (bortsett från en viss variation beroende på biologiskt kön) allihop rätt lika ut på insidan, ändå.

Du har rätt till din åsikt. Det är det fina med demokratin. Men jag ber dig tänka efter ordentligt när du står med röstkortet i handen, vill du verkligen riskera den friheten du fått, att få lämna fram din åsikt?

Vad har vi kvar när berget är tomt?

DSC_0534

Bilden ovan är tagen i sommar vid ett av Sveriges stora vattenmagasin. (Ja, jag ser ut som om jag kommer från fjället och det är precis det jag gör så ni får ha överseende. Inget är så bra mot mygg som en stor hilka! Egentligen är det bakgrunden ni ska titta på. Sarekfjällen tittar fram bakom mig.)

Det var här de som bestämde på den tiden for fram och tvångsförflyttade människor, dämde över marker, förstörde färdvägar för både folk och fä. Vissa ersättningar gjordes förstås till en del på den tiden berörda men jag kan inte föreställa mig att det var tillräckligt. Och framför allt är ersättningarna förgängliga medan den här förändringen är permanent. Titta noga bakom mig på bilden. Miljöpåverkan kan inte vara försumbar.

Ja, vattenkraft är ganska bra. Det är bättre än fossila bränslen, och jag tycker inte om de risker som kärnkraften innebär. Egentligen vill jag idag inte diskutera huruvida vattenkraften är något att satsa på eller ej – jag vill dra en parallell till vad som händer idag på flertalet platser i min geografiska närhet.

Gruvorna. Nu efter filmen om Gállok känner väl alla till turerna kring det, och det finns exempel i fler fjäll än ”mina”. Och här tycker jag det dessutom är lättare att ta ställning, än i vattenkraftsfrågan. Storbolag, gärna från andra länder än Sverige, kommer, prospekterar utan respekt för natur och folk, och i värsta fall börjar de bryta mineral.

Splittringen är ett faktum. Många bosatta i dessa kommuner ser det enbart som arbetstillfällen för ortsborna. I det här perspektivet ser dessa många inte vad som händer med miljön – inklusive renbeteslandet – i gruvornas omedelbara närhet. Vissa bolag lämnar efter sig en röra av tungmetaller och kemikalier, upp till oss att ta hand om. Mineralavgiften är löjligt låg, det är som om storbolagen vore här och hämtade blåbär! Och vet ni – många som jobbar i detta skattar inte ens i kommunerna som gör dessa uppoffringar! Vad finns kvar när berget är tomt?

För att återgå till bilden ovan. Jag vet från säker källa hur stor industri det var när den dammen byggdes. Ett helt samhälle med liv och rörelse byggdes upp. Idag – borta, övergivet, inte ens vägen upp till dammen är underhållen. På samma sätt – gruvivrarna tror att det här är räddningen för samhällena i glesbygd – ”samhällsservicen kommer att blomstra”. Måhända. Men hur länge? För vad gör vi när berget är tomt?

Det är dags att vi börjar tänka efter. I det här sammanhanget spelar det faktiskt ingen roll vilken bakgrund jag har, ”gruvivrarna” har ju annars en tendens att på sitt eget sätt försöka definiera sina motparter. Jag vet själv vad jag är. Men det här är ändå större än så. Det är inte bara den som blir direkt berörd av dessa ingrepp som måste reagera. Är det verkligen så här vi vill behandla vår värld?