Ilskan och ”anger shaming”.

DSC_0309

Jag har tänkt en hel del kring affekter. Kanske snarast runt en speciell affekt – ilskan. Att vara arg. ”Anger shaming” – förstår ni vad jag menar? Att bli skuldbelagd för att en visar negativa känslor. Vad är det egentligen som har gjort att en del av våra – alla naturliga – affekter inte är önskvärda?

Ilskan har varit min förbannelse och min välsignelse. Den har säkerligen många gånger räddat mig, andra gånger sänkt skeppet för mig. Den får igång mig att göra konstruktiva saker. Men den är inte riktigt rumsren.

Det är klart, en person som bokstavligen flyger i andras strupe så fort ett litet hinder kan skönjas, är inte lätt att ha att göra med och då är det ett problem. Men i vårt samhälle idag har det blivit en skam att ens visa sig arg, även då det är befogat. Direkt när någon är arg så pratas det om att hen ”måste ju må dåligt eftersom den är arg”. Som förälder får en direkt höra om ens barn visar ilska i förskolan – men inte om hen går runt och fånskrattar hela dagarna. Nu överdriver jag väl, men jag tycker det är mer obehagligt med personer som skrattar åt allt, än en som visar att den kan bli arg.

Så varifrån kommer denna anger shaming som vi ser? Jag har jobbat med folk från medelhavstrakterna, och efter något mindre vulkanutbrott fått höra av dem att jag är helt ”normal” med medelhavsögon sett. Men här i kalla norr går det inte an att visa negativ affekt, då är en psykiskt instabil? Självklart kan en inte utan anledning skälla ut person efter person och gå till personangrepp, men nu pratar jag t.ex. om att börja muttra högt i en sakfråga, angående en orättvisa, och inte att gå till direkt personangrepp på personen mitt emot dig ”bara för att ni tycker olika”.

Anledningen att jag funderar är att jag såg någon person lite tankeväckande skriva om sin egen ilska i sociala medier, och kommentarerna därunder var, även de, intressanta. En del blev skuldbelagda för sin ilska, andra trodde att arga personer måste bli utmattade, trådstartaren själv hade nog upptäckt dopaminpåslaget som rätt riktad ilska kan ge. Ja, det kan starta upp belöningssystemet, det är ju faktiskt rent evolutionärt – det som skyddar och bevarar arten/familjen ger dopaminpåslag.

Vad har vi för skillnader då någon som identifierar sig som man, respektive någon som identifierar sig som kvinna visar sig arg? Hur skiljer sig omgivningens upplevelse då? En rasande man kan ofta uppfattas som dominant, potent och handlingskraftig, en arg kvinna som drabbad av PMS eller psykisk sjukdom?

Med dessa funderingar vill jag inte säga att något är rätt eller fel – jag vill väcka en tanke. Det är bara intressant.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *